Recension

: Fallen
Fallen Joyce Carol Oates
2005
Albert Bonniers förlag
3/10

När Niagarafallen rinner sega som klister

Utgiven 2005
ISBN 9100105651
Sidor 487
Orginaltitel The Falls
Översättare Ulla Danielsson

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett trettiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Titeln Fallen menar inte någon som fallit, inte heller fallen som i rättsfallen, utan Niagarafallen, dit man åker för smekmånad, självmord eller för att utmana ödet och gå på lina över den brusande avgrunden. Med vattenfallen som en mytisk, förtrollande referenspunkt löper Joyce Carol Oates familjedrama från 1950 till slutet av 70-talet på knappt 500 sidor, en omfattande och väldig historia som hanterar flera levnadsöden och teman. I centrum står pastorsdottern Ariah, som presenteras för läsaren när hon vaknar efter bröllopsnatten och upptäcker att maken saknas. Han har just hoppat i fallen.

Så börjar det, och härifrån vecklar berättelsen ut sig: Ariah träffar en ny man, den framgångsrike advokaten Dirk Burnaby. De skaffar barn, de stångas med en konservativ och oförstående omgivning, de trasslar med äktenskapets påfrestningar, och Dick tar på sig ett ädelt men omöjligt uppdrag när han vill avslöja de kemiska industriernas otäcka påverkan på stadens fattigområden. Barnen växer och Ariah fortsätter sin isolering och sitt komplicerade förhållande till omvärlden. Det är en ful värld som målas upp här. Lyckan är flyktig, släktingar är i regel giriga och illvilliga, och makthavare är förruttnade av korruption. Och även de som är ens nära och kära har egna besvärliga viljor som ofrivilligt göder missförstånd och friktion.

Första tanken är att "den här boken handlar om en kvinna som heter Ariah", men så enkelt är det inte. Under stora partier agerar hon i utkanten medan Dick istället står i fokus, och senare befordras barnen från biroller till nyckelpersoner. "Vad det handlar om" förändras ständigt, både vad gäller tematik och karaktärer. Ibland tror man att berättelsen ska fungera som en illustration av staden Niagara Falls framväxt från och med 1950, ibland som en frågeställare om rätt och fel och gott och ont, och ibland om vilka plikter man har inför sin familj. Ibland om makt och korruption, ibland om religion, och ibland förstås om kärlek. Istället för att bli osammanhängande och överambitiös fungerar denna mix av ämnen bra, men romanen lider tyvärr av andra åkommor.

Det som förbluffar mig med Oates är hennes berättarteknik, hur märklig och okonventionell den känns. Hon bryter mot ordinarie grepp på ett ganska brutalt sätt med sidohistorier som inte följs upp som väntat, viktiga karaktärer som dör utan att ha spelat ut sin roll och antydningar som glöms bort som oinfriade löften. Hon retas med läsaren, man uppfattar små anspelningar om framtida avslöjanden, tror sig kunna gissa en dramatisk fortsättning och inbillar sig vara historien på spåren, bara för att senare ha helt fel. Oates överraskar genom att inte överraska, kan man säga. Ändå får man i slutet känslan av bitar som faller på plats, men inte på ett slående häpnadsväckande sätt, utan på ett stillsamt och milt sätt. Vissa aningar bekräftas, medan andra hemligheter samtidigt bara glöms bort.

Det är ett lika modigt som riskabelt sätt att berätta på, kanske för riskabelt, för ärligt talat är romanen ofta rätt seg. Detta är problemet. Flera delar känns som utdragna transportsträckor menade att leda till nya höjdpunkter, höjdpunkter som sedan inte är tillräckligt höga för att vara resan värd. Berättelsen är utspridd på för många sidor och hade mått bättre av att få kortas ner till mer koncentrerade och kärnfulla kapitel. Bitarna som halvt om halvt faller på plats i slutet känns bra bara för att man blir glad över att få någon slags belöning efter den ljumma läsning man dittills haft.

Det finns en hel del att berömma hos Fallen – som tidsandan, psykologin hos karaktärerna, miljön, trovärdigheten – men inget av detta lyckas gottgöra för segheten. Dessutom vill jag ge förlaget en egen risbastu för alla stavfel i texten, på en sida har man till exempel förväxlat Niagara med landet Nigeria och det är fel på romanens slutmening. Hursomhelst: Niagarafallen är en mytisk och fängslande miljö, och jag hoppas nästan att Oates kommer återanvända den i framtiden. För både platsen och hon själv är värda bättre romaner än så här.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2005-11-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 22:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1830

5 kommentarer

Bra recension, jag gillar Oates men jag har svårt för romaner som är som tegelstenar. Jag kan rekomendera hennes ungdomsbok "Snygg". Tror aldrig Oates kommer att få Nobelpriset tyvärr:(

Magnus Oregistrerad 2005-11-23 00:05
 

Bra recension. Hon har en tendens att vara ojämn, tycker jag. Förresten så menar du väl isolering där det står isolation? Isolation används väl bara i fråga om material?

Karin Oregistrerad 2005-11-23 11:21
 

Karin, jag tror du har rätt. Har ändrat det nu, tack för påpekandet.

Jo, man brukar väl säga att Oates är ojämn. Kanske har det att göra med hennes stora produktion, skriver man bara tillräckligt mycket måste väl något förr eller senare råka bli dåligt. Samtidigt kan man ju istället för "ojämn" kalla henne "varierad", om man är mer positiv.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2005-11-23 14:05
 

Boken "Fallen" lär, enligt Oates, vara inspirerad av musikgenren opera. Hon har helt enkelt försökt att skriva en opera i bokform. Därav dramatiken, det storslagna, övertonerna… ja ni fattar själva. Och dessutom heter ju en av karaktärerna Ariah. Jag gillar den idén, det är modigt av henne attge sig i kast med ett sådant projekt. Jag är överhuvudtaget väldigt imponerad av Joyce Carol Oates författarskap och hon borde verkligen tilldelas Nobelpriset.

Läsare Oregistrerad 2005-11-23 18:19
 

Jag förstår varför hon borde få nobelpriset. Samtidigt vore det så fruktansvärt trist. Nu har väl alla redan fått upp ögonen för henne. Det känns som att ge nobelpriset i litteratur till Stephen King. Eller, nä, kanske inte ändå.

Stfr Oregistrerad 2005-11-26 15:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?