En stackars vit musikkritiker, som helt oförberett ställes inför uppgiften att recensera denna tillställning, känner sig ovillkorligen en smula förbryllad och undrar om inte evenemanget egentligen skulle omtalas under avdelningen för eldsvådor och mindre naturkatastrofer. [...] De odefinierbara bölanden han i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer.

Hr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi [...] visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.

Detta är några röster som på intet sätt hör till undantagen när svenska kultursidor recenserade Louis Armstrongs Sverigespelningar hösten 1933. De ger onekligen en ganska levande bild av kulturell förskräckelse och vardagsrasism i folkhemmets decennier. Den urbane amerikanske musikern kopplas undantagslöst ihop med bilder av vilda, primitiva folkslag och den afrikanska urskogens djuriskhet. Oavsett om det beundrades som naturlighet och musikalisk befrielse – som hos modernismens primitivister och jazzfans – eller fruktades som något farligt, sexuellt hotfullt och moraliskt undergrävande.

Det är ett tacksamt material Johan Fornäs valt att titta på i Moderna människor. Folkhemmet och jazzen. I sångtexter, litteratur, filmer, recensioner, debattinlägg och intervjuer undersöker han jazzens intåg i Sverige under 1920-, 30- och 40-talen. Det blir en mångtydlig historia om både hot och lockelse, som säger en hel del om hur dåtidens svenskar förhöll sig till det främmande både utanför och inom landets gränser.

Fornäs är en av våra mest framstående kulturforskare. Han har uppenbarligen näsa för spännande material, men lider kanske en smula av akademisk övervikt. Det blir så väldigt massivt. Bara noter, hänvisningar och litteraturlistor tar upp hundra sidor. Boken kunde lätt misstas för en avhandling (för all del av den mer attraktiva sorten). Och det är egentligen inte nödvändigt. Svårläst är den på inget sätt, men en viss nedkortning hade den tjänat på.

Upplägget är visserligen lättbegripligt men lite klumpigt. I tur och ordning behandlas jazzen i förhållande till ”Det nya”, ”Det unga”, ”Det låga”, ”Det främmande” och ”Det kvinnliga”. Vissa av dessa kategorier är mer givande än andra, och sammantaget bidrar de till ett visst upprepande. Därmed inte sagt att han inte gör en hel del intressanta iakttagelser.

Exempelvis att jazzen inte från början var någon utpräglad ungdomskultur, men har tolkats så i ljuset av senare tiders tonårsrevolter. Eller att Musikerförbundet först inte ens släppte in jazzmusiker i facket. De sågs som utländsk konkurrens och därmed fiender. Därför finns en hel del av den vassaste kritiken inom musikbranschen själv, liksom den senare splittrade jazzens olika stilar i finkulturellt och folkligt.

Till de mest intressanta hör kapitlen om synen på ”ras” och kön. Samtidigt som det fanns ett visst utrymme för kvinnlig frigörelse i musiken släpptes kvinnor sällan in i branschen eller togs på allvar. Den sexuella dubbelmoralen är slående. Alice Babs förkroppsligar kanske för eftervärlden den äppelkindade svenska folkhemsflickan, men i samtiden kunde hon kallas ”slyna” – ”hon sjunger förskräckligt. Rena negersången” hette det, och ”swingsångerskor böra ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken”.

Moderna människor är föredömlig historieskildring, som både lyfter fram de bisarra, vedervärdiga och komiska citaten och sätter in dem i ett sammanhang. Det handlar inte om att hänga ut historiska människors åsikter även om de inte stämmer med vår politiska korrekthet, utan om att förstå den idévärld de rörde sig i. Det är en omfattande och mycket medveten analys som både ger mängder av konkreta exempel och ser de större perspektiven.