Vampyrer är föränderliga varelser. Arten har en förmåga att anpassa sig till de flesta tider och omgivningar, individerna klarar evigt liv, nya medier, identitetskriser, aids.

Som myt är vampyrens historia närmast oändligt lång. Blodsmystik, kannibalistiska riter och förhoppningar om odödlighet finns i olika former i de flesta kulturer.

Den moderna vampyrens historia är något mer överblickbar. Rykten om vampyrer härleds till Östeuropa, men i väst blir de riktigt inne först under 1700-talets andra hälft. Då skrivs både olika former av vetenskapliga arbeten och litterära verk. Goethe skrev till exempel en vampyrdikt, ”Bruden från Korint”, 1797. Andra tidiga vampyrer skapades av Southey, Stagg, Byron och Polidori. Att vampyrerna frodades just i kölvattnet på franska revolutionen är kanske ingen slump.

I östeuropeisk folktro är vampyren inte sällan en ibland oss som begått något brott och straffas med att efter döden hemsöka sina nära och kära. Vad som kom att inspirera diktarna var snarare berättelser om grymma adliga härskare. I modern litteratur hör vampyrer den blodsugande överklassen till (lord Ruthven, lord Herman, greve Dracula, osv). De är depraverade finsmakare som rör sig i de fina salongerna, inkräktar i det borgerliga hemmet och både charmar och hotar dess invånare.

Sina egna hem har vampyrerna fortfarande i den mystiska östern, som klassisk symbol för något primitivt, uråldrigt, främmande och skrämmande. Men vampyrernas hotfullhet ligger i både deras likhet och olikhet. Det tidiga 1800-talets vampyrer står människorna förvånansvärt nära. Vampyrens förhållande till sin utvalda, förtrollade vän kan ofta mycket väl tolkas som homoerotiskt. Det gäller såväl Polidoris The Vampyre (1819) som Sheridan Le Fanus Carmilla (1872).

Samtidigt hade 1800-talets vampyrer en mycket mer spöklik framtoning än dagens. En nutida läsare kan bli förvånad över den undanskymda plats blodkonsumtionen spelar i dessa historier. Vampyrernas livskraft kom istället från månens sken, den till synes döda vampyren skälvde till liv utsträckt i nattens vita ljus.

Till vampyrernas spöklikhet bidrog också tidens teaterteknik. Som populära scengestalter kunde vampyrerna med hjälp av falluckor och liknande obehindrat gå genom väggar, försvinna och dyka upp som det behagade dem. Den viktorianska teatern var inte helt olik våra dagars Hollywood: melodramer och specialeffekter var bland det bästa man visste.

Bram Stokers Dracula skulle på många sätt utgöra ett brott mot den tidigare vampyrtraditionen. Om Byrons och Polidoris vampyrer levde till stor del av månljus och närheten till en mänsklig vän skulle Dracula fokusera på blod och distansera sig från människorna. Greven identifierar sig snarare med djur, som ”nattens barn”, vargarna. Faktiskt är gränsen mellan vampyr och djur så flytande att han kan anta deras skepnader.

Någon homoerotisk vänskap med människor kunde det inte längre bli tal om i denna den kanske mest homofobiska av tider, sekelskiftet 1900. Men snart nog skulle vampyrernas sexualitet komma att återuppstå.

Det nya århundradet förde med sig nya medier och vampyren kom att leva en stor del av sitt odödliga liv på vita duken, från ambitiösa konstfilmer till kitschig skräck och pornografi. De konventioner Stoker skapat skulle leva kvar att brukas, missbrukas och parodieras under hela århundradet, från brytningen och slängkappan till främlingskapet och skurkrollen.

I slutet av 1900-talet blev det ändring på det. Vampyrernas sinnen öppnades upp både för mänskliga känslor, mänsklig insyn och identifikation. Exempelvis Anne Rice och Chelsea Quinn Yarbro skapade vampyrer som var hjältar, som gjorde val, som grubblade och till och med gick i terapi. Men minst lika viktigt som det inre är det yttre. Vampyrer har alltid varit måna om utseende och attityd, men kanske är ytan viktigare och trendfaktorn högre för den postmoderna vampyren än någonsin förr. Rices Lestat till exempel lever intensivt i nuet, han utnyttjar till och med tidens gothkultur för att bli rockstjärna och dricka sina groupies blod.

Om man nu ska tala om en postmodern vampyr är kanske det allra tydligaste exemplet Joss Whedons TV-serie Buffy the Vampire Slayer. Serien gick raskt från den uråldriga hierarkiska vampyrklanen kring Mästaren och hans kvasireligiösa ritualer till den vätesuperoxidblekte läderklädde Spike, som full av ironiska repliker, populärkulturella referenser och förakt för traditioner dundrade in i Sunnydale till tonerna av Sid Vicious Sinatratolkning ”My way”.

Om Stoker länge varit stilbildande för vampyrerna så har han varit minst lika viktig för utformandet av deras motståndare. Dracula etablerade bilden av vampyrjägaren i form av 1800-talets borgerligt professionaliserade hjälte, läkaren Van Helsing. Med alla tidens moderna hjälpmedel (blodtransfusioner, hypnos, fonograf, telegraf) bekämpar Van Helsing uråldrig vidskepelse, brottslighet och dunkla drifter.

Det har tagit en stor del av 1900-talet innan vetenskapsmannen fått konkurrens av de nya bildmediernas mer actioncentrerade hjältar, som Blade och Buffy. Trossymboler som kors och vigvatten har reducerats till fysisk effekt, och dagens vampyrer bekämpas ofta med lika delar snygga sparkar och cyniskt kvicka repliker.

I Sverige bidrog Viktor Ryberg tidigt till vampyrfloran med ”Vampyren” 1848. Verket lär vara allt annat än självständigt skrivet, och vi har kommit att i stor utsträckning bli beroende av import för vårt vampyrbehov. Kärleksförklaringar till vampyren finns bland annat i Inger Edelfeldts Juliane och jag (1982), där vampyren för de unga kvinnliga huvudpersonerna står för en lockande bild av en alternativ identitet, laddad av makt och sexualitet.

Med John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in (2004) har den svenska vampyrlitteratur fått ökad uppmärksamhet och livskraft. Lindqvists vampyr lever ett undanskymt liv, och fastän han var pojke som människa har hans kön och inre organ helt enkelt dragit sig tillbaka. Nära relationer till en utvald människa är emellertid essentiellt också för Eli, och även här kan vampyren utgöra en väg till självständighet, ny identitet och nya möjligheter.

Det enda som med säkerhet kan sägas känneteckna vampyrer genom tiderna är egentligen deras beroende av människor och deras flytande gränser. Mellan levande och död, fiende och vän, vidskeplighet och vetenskap, mänskligt och djuriskt, evigt och trendigt, tycks vampyrer ständigt relevanta och nyskapande. På oss människor utövar de en evig lockelse, på en gång annorlunda och nära. Man skulle till och med kunna fråga sig vem det är som livnär sig på vem.