1941 lämnar Agnes sitt föräldrahem och sin läroplats på damfriseringen i Luleå för att gifta sig med Knut. Knut som gör karriär i kooperationen. Agnes följer med, flyttar runt, föder barn, sköter markservicen, håller middagar, klär sig passande och inreder allt större hem. Men vem är hon själv, och vad är hon egentligen bra på?

Hon hette Agnes är berättelsen om ett liv, en livsskildring som symptomatiskt nog börjar med giftermålet. Med romanen skriver Elisabeth Lindfors en personskildring, men också en de svenska kvinnornas historia, hustrur och mödrar som växte upp med ett husmodersideal som under deras livstid skulle komma att både ifrågasättas och i det närmaste dö ut. Idealet att på heltid vara den som håller ställningarna, privatsfärens trygga vrå och klippa.

Det är bara det att Agnes inte är särskilt trygg.

Kvinnor är ofria genom sitt ekonomiska beroende av män, det uppmärksammade kvinnorörelsen några decennier efter Agnes bröllop. Och det ekonomiska beroendet finns där, men framför allt handlar det om det känslomässiga beroendet, om behovet av bekräftelse. Agnes är så vacklande och mörkret inombords så stort och hemskt. Hon är kvinnan bakom mannen, som aldrig riktigt känner att hon räcker till och som först sent i livet får en chans att göra det hon innerst inne längtar efter.

Till skillnad från exempelvis Elsie Johanssons Nancy, en generationskamrat, har Agnes inget läshuvud, inga stora artikulerade drömmar som ger henne kraft att övervinna varje hinder. Den klassresa hon gör går i kölvattnet på maken. Det betyder inte att det inte är en kamp, desto mer så som hon själv inte kan styra. Vare sig hon trivs eller vantrivs är det bara att packa ihop och fara vidare när nästa kliv på hans karriärstege kräver det.

Det är också en berättelse om Sverige, om folkhemmet i uppbyggnad och nedbrytning. Knut ägnar sitt yrkesliv åt kooperationen, folkrörelsen som växer fram, måste rationaliseras och som efter hans pension överlämnas till en adlig ”företagsdoktor”. Samhället glider honom ur händerna. (Är det en generationsupplevelse eller ett samhällsfenomen?)

Hon hette Agnes är en berättelse som med sin lågmäldhet verkar så enkel, men vid närmare skärskådning är enormt genomtänkt. Inte minst gäller det författarens användning av pågående form och retrospektiv. Det som händer Agnes är omedelbart. Samtidigt har berättaren en distans. Hon ser mönster, de socialhistoriska sammanhangen, utan att för den skull bli kall och kritisk.

Lindfors är en erfaren debutant med järnkoll på sin berättelse, befriad från sentimentalitet och besserwissermentalitet, men med stor ömhet. Det är inte synd om Agnes, det är bara så här det är.

Det här känns nästan mer som en person än en bok. Det är helt enkelt ett liv, på gott och ont. Födelse och död och vardag. Mörkret inombords, svartsjukan som griper tag, suger in, de skrämmande känslorna inför den nyfödda dottern – innan någon kommit på etiketten förlossningspsykos – den löjligt vacklande självkänslan som inför makens oförstående blick får henne att överge måleriet, och till slut den hemska och befriande demensen. Agnes är en historisk realitet, hon skulle kunna vara min mormor eller den lilla tanten på bussen. Hon är vem som helst, och samtidigt just precis sig själv.