Carl-Johan Malmberg har skrivit en liten bok (bara åttio sidor) om en förälskelse. En obesvarad sådan. Den är skriven som om alltsammans vore självupplevt, bokens "jag" heter Carl-Johan, är skribent och så vidare. Jag hoppas faktiskt att det är en verklighetsbaserad historia. Det skulle nämligen kunna förklara en del. Om man gått igenom en olycklig förälskelse är det som bekant lätt att vilja uttrycka sig ganska klichéartat.

Antagligen är det också svårare att skilja vad som är viktigt för en själv och vad som kan ge andra något. I normala fall stannar ju sådant här i byrålådan där ingen utom man själv behöver få rysningar för att det man skrivit är så pinsamt högtravande och distanslöst. Carl-Johan Malmberg väljer dock en annan väg. Han skäms inte. Nejdå, han vill dela med sig av sina kunskaper om den olyckliga kärleken.

Det liknade galenskap, men gav mig samtidigt en förhöjd livskänsla. Jag kände det klassiska: Jag kan inte leva utan honom.

Förälskelse. Förnekelse. Hur nära varandra ligger inte dessa två ord i mitt inres vokabulär?

Hu. Klyschorna haglar genom luften. Det var länge sedan en bok fick mig att må så här dåligt. Mycket beror på att Malmbergs språk är ganska så outhärdligt. Livlöst och och ocharmigt. Malmberg försöker tappert skapa en poetisk känsla. Tyvärr får jag snarare kväljningar av hans formuleringar. Det finns liksom inte något eget alls, ordvalen får mig att tänka på en ambitiös gymnasieelev som vet vad svenskaläraren går igång på och anpassar sig till det. Korrekt, men helt fantasilöst.

Jag berättade att jag höll mig i form genom att rida. Ulf berättade i sin tur att han gymnastiserade. Han tog fram sina hantlar och demonstrerade hur han varje morgon gjorde gymnastik. Han hävde sig upp några gånger på en stång i dörrkarmen.

Gode Gud. Låt mig slippa en massa underliga detaljer formulerade på detta sätt. Kanske hade det ändå fungerat om karaktärerna eller historien på något plan berört mig, men nu gör de ju inte det. Storyn är nämligen helt menlös den också. Varken Carl-Johan-jaget eller Ulf som föremålet för hans flammande låga heter får någonsin form och innehåll. Detta trots en ganska massiv redogörelse för de stackars huvudpersonernas tragiska erfarenheter i barndom och vuxenliv, liksom Ulfs oförmåga att släppa "jag" inpå livet. Allting beskrivs mycket noggrant. Det hjälper dock inte. Jag vill inte veta någonting alls om dessa individer. Ingenting väcker mitt intresse.

Som den säkert mycket allmänbildade man Malmberg är, strör han citat och referenser ur kulturhistorien omkring sig i boken. Jag brukar uppskatta sådant. Här känns det tyvärr mest krystat. Får en känsla av att han mest vill visa att han är en beläst person.

Han som inte gjorde mig sällskap är som sagt bara åttio sidor lång. Malmberg har säkert filat i oändlighet på innehållet. Ändå måste jag verkligen erkänna, att det var länge sedan en bok tråkade ut mig så mycket som den här.