The Impressionist handlar om historia såval som nutid. Det är en omtumlande saga om en pojke i Indien som startar i början av 1900-talet. En pojke som råkar ha en någat ljusare hy än sin omgivning vilket får honom att betraktas som en avart.

Orsaken till hudfärgen kan spåras till det patriarkala brittiska kolonialväldet: modern indier, fadern britt. Pojken Pran, som han heter som ung, finner sig tidigt utkastad på gatan när hans förmögne indiske far som ovetande gift sig med den redan gravida och nu avlidne modern, dör.

Romanen sätter sedan av i en faslig fart genom Indien, Storbrittanien och vidare till Afrika. Prosan är som att skära med en varm kniv i smör; läsningen glider som på räls.

Från prostituerad indisk slav till engelsk skolpojke och universitetstuderande vid Oxford snurrar hans tragikomiska liv runt, runt. Likt hinduismens tro föds han på nytt, till en ny människa, i en ny situation utan att han riktigt vet vem han är och var han hör hemma.

Kunzru har använt sin claire-voyance och fångat gnistorna som uppstår i friktionen mellan det indiska och det brittiska samhället. På ett smart sätt gör han sedan utvikningar och tar läsaren med på små pick-nickar utanför huvudrollsinnehavarens scen.

Samtidigt som det är en svidande satir över västvärldens tidigare glupskhet och överslätning av andra kulturer är det en samtidsspegel om flyktingen eller invandraren som inte hittar sin plats i samhället. Kanske ett ämne som är mer aktuellt än tidigare när andra och tredje generationens invandrare finns i stora delar av Europa. Och när tal om integration har kommit i skymundan för ett större Europa som sluter sina gränser utåt, tror jag att historier à la The Impressionist kan väcka reaktioner under sin fernissa av torr brittisk humor.