Utgiven | 1997 |
---|---|
ISBN | 9036483530 |
Först utgiven | 1981 |
"Rutan", "Ettstygnsslag", "Peppis", "Käftig", "Kamratuppfostran" med flera är ord som blir verkliga, när vi får besöka internatskolan Stjärnsberg. På Stjärnsberg tvingas Erik, huvudpersonen i Ondskan, gå efter att han som gängets självskrivna ledare i sin vanliga skola upptäcker att hela gänget skyller på honom när de väl åker fast för skivstölderna. Stjärnsberg är den enda skolan som tar emot honom.
Erik kommer från ett Stockholmsöverklasshem på väg nedåt (tavlorna på väggarna säljs sakta av). Fadern är en sadist som har ritualer som eftermatenstryk och kvällsstryk, och om det blir lite eller mycket beror helt på faderns humör. Erik biter bara ihop i det blå hatet och tar emot. Det där hatet som Guillou beskriver så väl.
Erik upptäcker att det är en helt annan värld han kommer till när han lämnar sin gamla skola och börjar på Stjärnsberg. En instängd värld där samhällets lagar inte gäller. Det är bara att lära sig. Eller är det verkligen så? Erik revolterar mot våldet som råder på skolan, denna elitskola där den svenska adelns barn går. Där värderingarna kring ras och klass betonas och pennalismen härskar.
Denna pennalism, kallad kamratuppfostran, innebär att de äldre plågar, utnyttjar och slår de yngre. Erik vägrar ta stryk eller vara springpojke åt någon vilket leder till att ondskan visar sitt vidriga ansikte fullt ut. Traditionerna på Stjärnsberg skall upprätthållas, den unga och uppkäftiga ska sättas på plats.
Boken skildrar "slicka uppåt och sparka nedåt"-samhället med närmast feodala klasser på ett mycket detaljerat vis. Läsaren tror på allt som sker. Berättaren är så nära och skildringen av Erik och hans syn på saker är briljant. Boken är skrämmande på många sätt. Man står på Eriks sida, men samtidigt är han också otäck med sin kalkylerande intelligens och övermakten är vidrig i sitt sätt att bruka våld både i förebyggande syfte och för direkta förseelser.
Ondskan är en studie i våld i en totalt manlig värld. Ickevåldsintellektet representeras av Pierre, en tjock glasögonprydd pojke, som är Eriks rumskamrat men det sätts ur spel när han inte längre klarar av våldet. Budskapet är att man måste kämpa emot vad det än kostar. Erik räknar ut hur många guldtänder han kommer ha efter tiden på Stjärnsberg. Men han tänker hämnas intellektets bortgång, han som ständigt lovar att det här är sista gången jag slåss…
Boken är närmast att betrakta som obligatorisk läsning på landets skolor och den gillas ofta och läses flera gånger. Jag fick nu läsa den en andra gång efter högstadiet och det är ett nöje att få meddela att den fortfarande verkligen håller och suger en in i skildringen av Sveriges högre klassers otäcka nazistiska förflutna. Boken är självbiografisk och Stjärnsberg är inte unikt, fenomenet skildras på ett snarlikt sätt av Peter Høeg i boken De kanske lämpade. Man undrar nästan om han läst Ondskan eller endast gått på en likadan skola i Danmark. Nu ska det bli spännande att få se filmen. Jag hoppas bara att det kommer att finnas en berättarröst eller att man på något annat sätt får fram Eriks tänkande. Det är det som gör boken verkligt intressant och utan det blir filmen troligen bara platt action och det är det jag är rädd för att det blir.
Något negativa jag reagera på är att det hela uteslutande skildras från de utsattas sida, de förtrycktas sida. Jag blir närmast förvånad när jag plötsligt i slutet av boken som en brasklapp får en gestaltning från ledaren för skolans rådisars sida (den härskande gruppen av äldsta elever). På samma sätt kommer kärleken in på slutet, som ett ufo.
Och vad är nu en "Ettstygnsslag", "Peppis" och "Rutan"? Det förstnämnda ett slag i huvudet med ättiskflaskans kork, så att syster måste sy ett stygn i skallen på den drabbade medan peppisen bara är slag med handen så det går inte hål i skallen. Allt gjort av de äldre mot de yngre i kamratuppfostrans anda. Rutan är steget som är värre än de båda andra men jag kommer inte avslöja vad det innebär. Är du nyfiken får du helt enkelt läsa boken eller se filmen istället.
Publicerad: 2003-09-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-16 13:55
9 kommentarer
En bokajt borde väl kunna ha recensioner utan grammatiska fel?
#
Ja, den är ju aktuell igen, men inte kom den väl 1997? Jag läste den i alla fall 1981.
#
snurrig recension
#
Den här storstils version kom då för alla som gillar stora bokstäver men orginallet kom mycket riktigt 1981.
#
En peppis är när man slår mot skallbasen med bredsidan av en bordskniv! inget annat :P
#
Förutom att det mesta du skrivit inte stämmer så är det vel ok. En Peppis slår man inte med handen.
#
Orka vara så jobbiga, jag tycker den var bra :)
#
bra bra bra ;D
#
Ni som klagar på recensionen kan ju utveckla er lite. Vad ger de han som skriver om ni bara slänger ur er saker och ting?
Jag tycker det var en bra redogörelse (Y) En mycket bra bok, måste läsas !!
#
Kommentera eller pinga (trackback).