Sår är ämnet för Carl-Johan Malmbergs bok med undertiteln ”I myt, kult, bild och dikt”. Det är en samling ”intuitivt valda nedslag” i sårets kulturhistoria. Verkliga sår, metaforiska sår, kärlekssorg, freudianska trauman och världssmärta. Det blir ohjälpligt diffust, ibland på gränsen till absurt godtyckligt. Det blir Sapfo, Narcissusmyter, Caravaggio, Bibeln, Oscar Wilde, Gustav Mahler, Carl Larsson och Vilhelm Ekelund. Och det blir mycket lite sagt som inte sagts förut.

Det här är riktigt klassisk, kanoncentrerad humanism. Har man ens en ytlig, gammaldags bildning så kommer man att känna sig hemma i den här boken – på gott och ont. Här finns inte mycket relativism. Istället är det det evigt mänskliga, utan någon större historisk kontextualisering, som gäller. Man anar den mycket traditionella litteraturvetenskapens biografiska fixering vid att hitta ”de verkliga förlagorna”, vid en förmodad genomskinlighet. Det är förstås upp till varje läsare för sig att avgöra vad man vill veta om en författare, men vad kan man med säkerhet veta?

”Är Sapfos fragment 31 kataraktiskt, renande? Det är också något av den västerländska intima självbiografins, ‘bekännelselitteraturens’, födelse; vi möter här en diktare som genom diktandet förvandlar sig. Den hon en gång var blir nu en annan.” Men vad vet vi egentligen om den verkliga Sapfo och hur hennes diktjag förhöll sig till privatpersonen? Hur kan man placera in någon som levde för tusentals år sedan i de sexuella identitetsfack vi själva rör oss med? Är det över huvud taget meningsfullt? Sådana frågor lyser med sin frånvaro i Sår. Här är fakta mindre intressanta än traditionen.

Det intressanta ligger kanske mer på ett filosofiskt plan. I vilken utsträckning är vi så fixerade vid sår (fysiska och känslomässiga) som författaren vill göra gällande? Är vår självförståelse kulturellt knuten till våra upplevelser av emotionella kriser? Här finns stelnade metaforer det kan vara intressant att väcka till liv. Är vi alla stackars ärrade varelser, summan av våra sår?

Det är för all del välskrivet. Lite högtravande för min smak möjligen, men här finns inslag av både det sympatiska och det dryga. Namedroppandet kan definitivt gå en på nerverna, särskilt i sammanhang som ”För några år sedan satt jag på ett Stockholmkafé och förberedde ett radioprogram om den engelske poeten Wystan Hugh Auden med hans ryske kollega Joseph Brodsky”.

Jag vet inte mycket om författaren till Sår, men att döma av hans text är han en vit, bildad, kanonorienterad medelklassman, helt förnöjd med det som är. Det finns något omodernt över boken som fascinerar mig. Den drivs inte av något uppror, något som helst missnöje med sakernas tillstånd. Det är nästan lite dekadent på något sätt. En smula lockande i sin fullkomliga otidsenlighet. En tro på och kärlek till det bestående, till något evigt. Förnöjsamhet.