Det är inte utan problem jag skriver denna recension. För det första är det inte en skönlitterär bok, utan ett stycke vetenskaplig text. För det andra är boken inte ny. Den kom ut på engelska 1978 och på svenska första gången 1993. Den har hunnit påverka många och har hunnit kritiseras av lika många. Mycket har hänt på de 22 år som gått sedan den skrevs.

Vad det gäller mitt första problem måste jag börja med att säga att det inte är en bok man slöläser i sängen innan man skall gå att lägga sig. Det är en bok som är till för att studeras, tänkas igenom och diskuteras. Den präglas förvisso av ett tillrättalagt expertspråk, men den kritik som Said för fram är kraftigt och går inte att ta miste på. Han gör nedhopp i orientalismens historia från de grekiska dramerna fram till idag. Tyvärr förtas dock något av udden i kritiken av det faktum att "idag" var 1978.

Said fördjupar sina studier främst i tiden från slutet av sjuttonhundratalet fram till slutet av nittonhundratalet. De länder som tas fram är de största imperiebyggarna under denna tidsepok, England och Frankrike och deras engagemang i arabvärlden. Men även USA:s förhållande till orienten analyseras i perioden efter andra världskriget. Till viss del studerar han politikers utsagor, men framför allt studerar han de vetenskapliga och skönlitterära böckerna. Enbart mellan 1800 och 1950 räknar Said till att det skrevs ungefär 60 000 böcker i ämnet. Det finns som sagt en hel del att hämta ifrån.

Vad är då orientalism? Förstås visar Said på dess föränderlighet, men också på dess kärna. En kärna som handlar om relationen mellan öst och väst. Där öst blir den Andra, det annorlunda och främmande som västerlandet kan spegla sig i och bekräfta sig själv. Orientalism är en generaliserande områdesstudie där västerlänningar har skapat kunskap som blivit vedertagen sanning om orientaler. Kort sagt kan man säga att de mystifieringar och förutfattade meningar västerlänningar haft om österlänningar har hållts upp som fakta och skapat en bild som de blivit tvungna att leva upp till, en mall att anpassa sig efter. Idén om orienten kan vara romantiserande, men oftast har den varit grovt nedvärderande och rasistisk.

Det går inte undgå att slås av det faktum att vi fortfarande idag lägger våra värderingar och normer på resten av världen, framför allt den muslimska. Vi förfäras över att kvinnor i dessa länder tvingas bära slöja och förtrycks av fundamentalistiska muslimska män som är redo att när som helst kapa ett plan och dö för Saddam Hussein eller någon annan djävulsk ledare. Denna syn på muslimer och på vår egen självklara kulturella, politiska och moraliska överlägsenhet förblindar och hindrar oss från förståelse. Detta påverkar även litteraturen. Den som ges ut är den som stämmer in i vårt västerländska och humanistiska tänkande. Allt ifrån Betty Mahmoody till Salman Rushdie. Litteraturen behöver inte vara dålig, men det behövs mer litteratur som tvingar oss att tänka, se våra fördomar och omvärdera vår kulturella imperialism.