Det jävliga är att Den levande får mig att vilja skriva två recensioner. Jag vill skriva en jublande hyllning till romanen jag tror den vill vara, en av de beskaste och tidsenligaste dystopier jag läst på flera år. En värld där den framtida bröd-och-skådespeldiktaturen inte kommer ur det sämsta hos människan, utan ur det som […][...]

Det är en sådan där öppning som suger in en direkt – och då menar jag inte bara läsaren utan minst lika mycket huvudpersonen. Rassul har precis höjt yxan över den gamla pantlånerskan och bordellmamman Alia när det slår honom att vafan, det här är ju precis som i hans favoritroman Brott och straff. Av […][...]

Märk: Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant. Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD […][...]

Min Sasjenka! Volodenka! De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”. Jag har lagt mig […][...]

Det känns lite udda först. Som de flesta som läst Orwell tidigare är det ju hans två sista romaner man tänker på när man hör namnet. Djurens gård och 1984 är ju två av 1900-talets mest kända (och mest misstolkade) romaner, stora uppslagna metaforer och parabler med dystopiska framtidsvisioner, talande djur och slogans som blivit […][...]

Polen, 1940. I en slottsträdgård står en ung tysk jude och odlar rosor åt den nazistiske ståthållaren. Han är där frivilligt. Det har varit mycket om Hitler och förintelsen i litteraturen på sistone. En del tycker det får räcka nu. Visst, det hände. Det var fruktansvärt. Men det var ju DÅ, och alla som var […][...]

Jorden gick under strax innan jul, minns ni det? Och två gånger året innan det. Och häromdan när en meteor utplånade oss. Jorden går alltid under. Det är något vi kan vara säkra på, något vi kan hålla oss fast vid. Redan Jesus sade ju för tvåtusen år sedan att den skulle göra det under […][...]

- Hej, mina kära med-ateister! Jag heter Alain och är filosof! - Hej Alain. - Och med ateister menar jag också alla er sekulära typer därborta som kanske ”tror på något” men inte lever ett uttalat religiöst liv. - Äh, OK? Jaha, hej. - Jag tänkte prata med er om någonting ni, som ateister, säkert […][...]

JAAAAAAA. Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg. Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det […][...]

Det är inte svårt att se hur tankegångarna gick på Norstedts när de valde att ge ut en nyöversättning av den 35 år gamla romanen En blomma av blod samtidigt med den nyskrivna memoaren Drömmar i krigets skugga; den tar ju nästan vid där den nyare boken slutar, men skriven i en annan tid. Där […][...]