Recension

: Satans Dostojevskij
Satans Dostojevskij Atiq Rahimi
2013
Leopard
8/10

Inför lagen

Utgiven 2013
ISBN 9789173434898
Sidor 240
Orginaltitel Maudit soit Dostoïevski
Översättare Kristina Ekelund

Om författaren

Rahimi är född 1956, kommer från Afghanistan och är både författare och filmskapare. Han lämnade sitt hemland 1984 och har sedan dess främst varit bosatt i Frankrike, men bor sedan 2002 också i Kabul. Filmen ”Earth and Ashes” baserad på en av hans romaner med samma namn belönades vid filmfestivalen i Cannes 2004. Boken ”Tålamodets sten” belönades med Prix Goncourt, Frankrikes finaste litterära pris, 2008.

Sök efter boken

Det är en sådan där öppning som suger in en direkt – och då menar jag inte bara läsaren utan minst lika mycket huvudpersonen. Rassul har precis höjt yxan över den gamla pantlånerskan och bordellmamman Alia när det slår honom att vafan, det här är ju precis som i hans favoritroman Brott och straff. Av chocken över att inse att han gjort sig själv till en karaktär i en Dostojevskijroman tappar han yxan… utan att se efter var han tappar den och han tappar den… rakt i huvudet på tanten. Ooops. Och sedan kan han inte ens stjäla pengarna – han vet ju att det bara kommer att göra hans samvetskval än värre. Bäst och springa innan hennes syster kommer och han måste slå ihjäl henne också… äh, visstja, hon har ingen syster, men ändå. Rassul flyr ut i ett Kabul där missilerna faller slumpmässigt och alla går beväpnade och förbereder sig på sin episka kamp med sitt eget samvete, som han vet kommer sluta med att han överlämnar sig till polisen och får förlåtelse. För så går det ju i Brott och straff, och det är ju i alla fall en lättnad att ha ett manus att hålla sig till.

Men så är det ju det där att alla romaner, till och med de som är tidlösa klassiker, skrivs ju utifrån sin egen tid och inte bara kan användas som facit. Dostojevskij verkade i en revolutionstid där han såg anarkister och samhällsomstörtare bakom varje hörn, och när han i Bröderna Karamazov lät en karaktär hävda att ”om inte Gud finns är allt tillåtet” var det (som den konservative gubbtjyv han trots allt var) något han faktiskt oroade sig över; utan kyrkan, tsaren och samhällsordningen släpps människans mörkaste krafter lösa. Men när Rassul säger detta till en domstolsassistent som vägrar anhålla honom (för mord på en ensamstående kvinna? i en stad där alla som inte kämpar för livet slåss om makten?) skrattar denne bara; ”Har du sett dig omkring? Här tror alla på Gud, och alla grymheter är tillåtna. Gud existerar inte för att förhindra synder utan för att rättfärdiga dem, har du inte fattat det?”

För jo, det är ju krig därute, och Rahimis bild av Kabul är aldrig mer levande än när den är en paranoid haschnoja där alla män går beväpnade och kan byta lojalitet mitt i ett samtal, alla kvinnor är dolda under identiska chador och kan visa sig vara vem som helst, en raket när som helst kan slå ner och utplåna ett helt kvarter och lagen bara tillämpas när det passar sig. Raymond Chandler, släng dig i väggen, liksom. Och där vandrar Rassul genom staden på jakt efter någon som kan förlösa honom, säga åt honom att ja, du begick ett fruktansvärt brott, du måste bekänna och få förlåtelse… då är det visserligen Dostojevskijs handling han försöker följa, men dagens Kabul är inte gårdagens St Petersburg, och hans vandring blir mer som något ur Kafka. Inte så att han inte kan bli arresterad och avrättad, tvärtom – bara antyd att han slagits på Sovjetunionens sida (han babblar ju i ett om den där ryssen Dostonånting, det måste vara en kommunist), att han inte respekterar sin far (att denne slogs på Sovjetunionens sida är ingen ursäkt), eller att han setts i sällskap med en ogift kvinna som därmed säkert är en hora… möjligheterna är oändliga. Men att bli det för rätt sak, och utan att dra med sig någon oskyldig till på köpet…?

Det här är Rahimis tredje roman som översatts till svenska, och på gott och ont har den inte riktigt den där knastertorra, förbannat sorgsna tonen från Tålamodets sten och Jord och aska.I stället är den, som sig bör när Kafkas ande svävar över alltihop, en riktigt bra svart komedi som precis som förlagan kan läsas både som en ganska rak berättelse om ett brott och en besk kommentar till både fundamentalism, manlig självupptagenhet och förnumstigt västinflytande. Jag älskar Brott och straff, och det är nog mycket begärt att jag ska älska Satans Dostojevskij fullt så mycket, även om det långt ifrån är Pride And Prejudice And Zombies-klass på intertextualiteten här. Samtidigt älskar jag också att gräla med Dostojevskij, och där Dostojevskij beskriver en värld där ondskan hos människan måste hållas tillbaka av moraliska strukturer vänder Rahimi elegant på det; låter människor försöka göra så gott de kan men bundna av vad de moraliska strukturerna – lagarna och religionen och armébeteckningarna – dikterar. Men framför allt gillar jag underhållande, smarta romaner, och där levererar Satans Dostojevskij, vare sig man läst förlagan eller inte.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2013-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-04 12:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5214

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?