Recension

: Tålamodets sten
Tålamodets sten Atiq Rahimi
2009
Leopard Förlag
9/10

Kvinnan tige i församlingen

Utgiven 2009
ISBN 9789173432573
Sidor 130
Orginaltitel Syngué Sabour: Pierre de patience
Översättare Åsa Larsson

Om författaren

Rahimi är född 1956, kommer från Afghanistan och är både författare och filmskapare. Han lämnade sitt hemland 1984 och har sedan dess främst varit bosatt i Frankrike, men bor sedan 2002 också i Kabul. Filmen ”Earth and Ashes” baserad på en av hans romaner med samma namn belönades vid filmfestivalen i Cannes 2004. Boken ”Tålamodets sten” belönades med Prix Goncourt, Frankrikes finaste litterära pris, 2008.

Sök efter boken

Okej. Minns ni Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat? Amerikanske helyllegrabben Johnny skickas till första världskriget och kommer tillbaka med ansiktet och händerna bortsprängda, utifrån sett en hjärndöd grönsak… men där innanför fortfarande fullt medveten, fast i en alltmer desperat mardröm, utan att kunna kommunicera med någon där utanför? Där ligger han nu och försöker förstå, utan att få något svar.

Jag har ingen aning om parallellen mellan Trumbos och Rahimis romaner är gjord med flit. Men i Tålamodets sten möter vi en liknande soldat; en som tillbringat hela sitt vuxna liv i kriget, och nu ligger totalförlamad efter ett (inte speciellt hjältemodigt) gräl med en annan soldat. Där ligger han nu, utan att kunna göra något annat än att stirra i taket och andas. De två stora skillnaderna är ju för det första att vi nu befinner oss ”någonstans i Afghanistan eller på någon annan plats”, och soldaten i fråga har slagits för mujaheddin och talibanerna. För det andra är han inte huvudpersonen; det är hans fru. Det är hon som sitter vid hans sida, som hon blivit tillsagd; droppar tårvätska i hans ögon, byter hans dropp, läser koranverser över honom och kollar om han fortfarande andas. Det finns ju just inga läkemedel, så då får tron duga.

Men precis som Johnny tappar tron på kriget har hennes tro vacklat länge, och när hon suttit där i några dagar och läst över en man som inte kan svara börjar hon tala i stället. Då och då passerar kriget förbi eller genom huset; bomber, stridsvagnar och soldater kommer och går, dödar, tar, och går vidare. Kvar sitter kvinnan, lägger koranen åt sidan och börjar ställa frågor till mannen som inte kan svara eller försvara sig. Hon går igenom deras liv tillsammans, hur hans fars godhet kunde resultera i en son som är villig att döda och förtrycka för Guds kärleks skull, hur det bästa för henne alltid råkar vara det som är bäst för hennes man, varför allting inklusive hennes egna barn måste födas ur våld.

Rahimis prosa är dammtorr och koncis, det är nästan som att läsa manuset till en enaktspjäs för en handfull skådespelare: man, kvinna, soldater, barn. Allt äger rum i det där enda rummet, och den namnlösa kvinnan får bära hela historien (i ordets alla bemärkelser) själv. Gradvis, med inget annat vapen än det språk som alltid använts emot henne, försöker hon upptäcka och bryta ner de väggar som världen ställt upp runt henne. Bit för bit hittar hon en egen röst, och hennes monolog som kanske eller kanske inte faller på döva öron blir allt mer rasande; fru till äkta man, kvinna till man, dotter till fader, egendomslös till tjuv, offer till förövare, människa till gud: ”Va FAEN? Hur gick det här till? Med vilken rätt…?”

Trumbo kunde inte hitta något lyckligtiallasinadagar-slut när frågorna till slut besvaras, det kan inte Rahimi heller. Den värsta tragedin är kanske inte att inte bli hörd, utan att bli hörd och ignorerad. Det våldet må skapa kan vara jävligt länge när man låter någon bestämma vad sanningen är. Och lik förbannat lovar Tålamodets sten mer, i sättet den bryter upp språket, i sättet den ifrågasätter och kräver en annan sanning. Rasar som en stormvind i öknen.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2009-11-16 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-14 12:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3503

2 kommentarer

Johnny var en ung soldat var en utav de starkaste böckerna jag har läst det här året. Skulle du säga att om man gillade Trumbos bok, så borde man även gilla denna?

Ivan Jelisic Oregistrerad 2009-11-16 13:50
 

Bra fråga. Det är mycket möjligt, men det beror nog lite grann på vad man gillade med Trumbos bok. Grundidén och en del av tankarna som förs fram är likartade, sen är själva stilen ganska annorlunda och, som sagt, är perspektivet både omvänt och förflyttat till en helt annan situation. Det finns likheter, men det är inte på något vis en kopia/pastisch, åtminstone inte övertydligt. Jag tycker man borde gilla den här hursomhelst.

Björn Waller Redaktionen 2009-11-16 15:43
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?