Recension

: Jag är den som skall komma
Jag är den som skall komma Johanna Nilsson
2013
Forum
6/10

Stigma

Utgiven 2013
ISBN 9789137137827
Sidor 218

Om författaren

Foto: Magnus Liam KarlssonFoto: Magnus Liam Karlsson

Johanna Nilsson är född 1973 i Uppsala och debuterade 1996 med den uppmärksammade romanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Sedan dess har hon publicerat ett tjugotal böcker, allt ifrån romaner till ungdomsböcker och dramatik. Dessutom skriver hon spänningsromaner under pseudonymen Amanda Lind.

Johanna Nilsson – författarens hemsida.

Sök efter boken

Jorden gick under strax innan jul, minns ni det? Och två gånger året innan det. Och häromdan när en meteor utplånade oss. Jorden går alltid under. Det är något vi kan vara säkra på, något vi kan hålla oss fast vid. Redan Jesus sade ju för tvåtusen år sedan att den skulle göra det under hans originallärjungars livstid, så det måste vara dags snart.

Bernice Carlson vet säkert när den går under. Det borde hon ju göra, hon är ju trots allt Messias, den som ska komma, Jesu syster, människodotter till FaderModer Gud. Hon minns nu att hon sett tecken på det hela sitt liv, men det var först när hon verkligen prövades, när hennes ofödda dotter dog inne i henne och blixten slog ner som det uppenbarades för henne. Nu sitter hon där vi spärrar in profeter idag, tillsammans med de schizofrena, de deprimerade och de anorektiska, och med sjuksköterskor som övervakar henne. De klentrogna som vägrar tro att hon kan bota alla här om hon bara får, men som hon älskar ändå, även om de någon gång låter henne pissa på sig när de binder fast henne. De tror ju att hon skadar sig själv när hon blöder från handflator och törnekrona, precis som sin bror. Hon har en enda lärjunge, en enda man som uppmuntrar henne, som filmar henne och lägger ut hennes predikningar på youtube där hela världen kan höra henne, så att vi ska förstå att det är dags nu, nu går jorden under och ni har bara dagar på er att skapa en bättre värld. Och när hon inte kan få någon att lyssna på en Messias som är så lätt att missta för en psykpatient – definition: någon som är patient på psyket – flyr hon och ger sig ut i ett vårkallt Stockholm för att samla folket omkring sig.

Visst, helt unik är inte idén, det är en sådan där retorisk fråga som ställs då och då: Lek med tanken att Jesus kommer tillbaka och predikar detsamma som han påstås ha gjort för 2000 år sedan, hur skulle vi behandla honom? Jag tror inte någon någonsin konstaterat att alla skulle enas om att han hade en bra poäng och välja honom till världshärskare (tack och lov); en värld som inte förföljer och spärrar in sin frälsare skulle ju inte behöva en frälsare. Det är det som är poängen med en gud i människohamn; att representera hur vi behandlar varandra. Vadhelst I haven gjort mot de minsta av mina bröder, och så vidare.

Så vad säger det då när Bernice bemöts, inte med soldater och korsfästning eller dyrkande lärjungar som skriver ner varje ord, utan med irrelevans? De förklarar henne sinnessjuk och sätter henne på psykofarmaka, hennes man hotar i förtvivlan att ta ifrån henne barnen om hon inte blir frisk NU, om hon inte blir bättre, om hon inte blir normal och slutar tro att världen ska gå under för hennes skull… Och samhället i stort har hittat ett sätt att få det här att fungera. Vi har De Normala, vi har Psykfallen som snällt ordnas in på sjukhusen tills de lär sig att vara Normala igen, och vi har de som faller utanför och som ingen ser. De som hänger på gator och torg och talar med änglar och väntar på frälsningsarmén; de blir Någon Annans Problem. Spetälska.

Det är i de där mellanrummen Johanna Nilsson alltid hittat sina huvudpersoner, och då spelar det ju egentligen ingen roll om Bernice faktiskt är Messias eller bara en vanlig människa som gått sönder. Både det stora och det frustrerande i Jag är den som skall komma är hur Nilsson håller sig så entydigt till Bernices eget testamente, låter henne själv komma till tals och visar oss världen genom henne, utan att några utomstående får kliva in och styra upp, utan att någon annan får tala över henne och förnumstigt förklara vad som faktiskt gäller. Någonstans kan jag sakna någon ytterligare botten i detta. Visst, en mindre författare än Johanna Nilsson hade kanske stoppat in en Twilight Zone-aktig tvist där världen faktiskt går under, där hon faktiskt otvetydigt är Guds dotter, och en större författare kanske hade kommit undan med det. Just det att Bernices situation i slutändan är så allmängiltig gör att den kanske känns lite för uppenbar. Precis som med frälsare vill vi ju att våra romanfigurer ska lida för vår skull och erbjuda oss något större genom det, och i slutändan är det alltför mycket att hänga upp på en enda människa.

Men ändå. Bernice faller fritt genom samhällets lager i första person, och på något vis är det ändå hon som, under några febriga månader, bär upp hela världen. Sedan går väl, på något vis, stafettpinnen vidare till något annat offerlamm.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2013-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-21 20:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5105

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?