Förr eller senare kommer Mircea Cărtărescu att få Nobelpriset. Och den framtida Peter Englund kommer att få stå inför TV-kamerorna och svara på de eviga frågorna – ”Varför hatar ni USA?”, ”Varför har ni valt en fullständigt okänd författare?” och ”Men är han inte väldigt svår och pretentiös?” Och sekreteraren kommer att skruva på sig […][...]

För några år sedan läste jag Véronique Tadjos Drottning Pokou och blev smått knockad. Det är inte det att det nödvändigtvis är en stor roman (det är bokstavligt talat en ganska liten en), även om den är riktigt bra, men det är framför allt ett av de mest tragiska exempel på mytens kraft jag läst. […][...]

”Nej, ni får inte kalla er gula pantrarna. Herregud, var lite originella.” USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur […][...]

Förr eller senare, när man inte bygger något längre, när man inte odlar något längre, när man inte tänker nya tankar längre, så blir den dominerande industrin upplevelserna. Äventyrsbaden, temaparkerna, företagen med en filosofi, virtual reality-arkaderna, slumturismen, och naturligvis bordellerna. De där organisationerna som i slutändan säljer känslan av kontroll och ett gott samvete till […][...]

Är man född i Hameln och döpt till ”Glädje” får man väl lite griller i huvudet. Jo, Hameln finns ju på riktigt (det ligger i Niedersachsen, befolkning ungefär som Falun), även om ingen tror på lilla Felicitas när hon berättar det. Alla känner ju bara till sagan: mannen med flöjten som lockade bort alla råttor […][...]

Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria och kunde leva sina liv så som de alltid velat, […][...]

Det är 12 år sedan Zadie Smith slog knock på läsarna med White Teeth, sju år sedan On Beauty, och sedan blev det mest tyst. Jag har inte läst på mycket runt vad hon har sysslat med sedan dess utöver vad som står på bakflärpen på boken, men utifrån NW tror jag det ser ut […][...]

För exakt hundra år sedan konstaterade flera etablerade experter att världen hade sett det sista storkriget. Med alla nya uppfinningar och nya samarbeten och beroenden skulle det helt enkelt inte finnas något att vinna på ett krig, samtidigt som alla stormakter praktiskt nog var precis lagom misstänksamma mot varandra för att våga lita på att […][...]

När James Gandolfini dog alldeles för ung för ett par veckor sedan fick han de vanliga, och inte oförtjänta, hyllningarna av vänner, kollegor och kritiker. ”En av sin generations stora skådespelare”, etc. Det unika var inte hyllningarna som sådana, utan varför han fick dem: trots en 20 år lång karriär med roller som spände från […][...]

Om vi börjar här: Kommer ni ihåg Nam Les Båten, som kom för några år sedan? En novellsamling skriven av en vietnamesättad australiensare, med berättelser från flera olika världsdelar, flera olika tider, men med fokus på andra synvinklar än de gamla vanliga västliga. En sorts ”världslitteratur” … som utvikning, förlåt, men jag hatar det uttrycket, […][...]