I Marjaneh Bakhtiaris första roman efter den hyllade debuten Kalla det vad fan du vill står den superintegrerade familjen Abbasi i centrum. Året är 2006, det av den dåvarande Perssonregeringen utsedda mångkulturåret, och genom familjen Abbasi och människor som på ett eller annat sätt är knutna till deras liv söndertrasar Bakhtiari allting vad klyschor heter, […][...]

Jag minns hur jag noggrannt studerade de posters (affischer) som satt på väggarna i polarens brorsas pojkrum i slutet av 70-talet. Speciellt minns jag en som visade en bloddreglande Gene Simmons från KISS. Många var historierna kring blodet och hans tunga. Bäst var väl den som sa att han hade förlängt sagda kroppsdel med en […][...]

Världen är inte så illa ute som somliga vill få oss att tro. Klimatförändringar går att hantera. Det är Stefan Fölsters kanske viktigaste budskap i den här boken. Boken inleder med en kritik av ett allt för ensidigt fokus enbart på klimatfrågan. Det finns så många potentiella katastrofer här i världen, klimatförändringar är inte den […][...]

Jutta Ditfurth har spenderat sex år med att forska och samla material till den ambitiösa biografin över Ulrike Meinhof. Meinhof, ett namn från barndomen, omskriven och omtalad trots att hon då, i mitten av åttiotalet, varit död i ett decennium. Baader-Meinhof gruppen och RAF har haft stort inflytande på den politiska debatten och fortsatte att […][...]

Känner du dig någonsin otursförföljd? Känns det som om helvetets makter konspirerar för att göra ditt liv så surt som möjligt? Då kanske du har en riktig klåpare till skyddsängel … Det är precis vad Aaro Korhonen råkar ut för i den senaste i raden av Paasilinnas översatta böcker. Disponenten Aaro söker sig till den […][...]

Bland det mest spännande som finns tycker jag är att iaktta framväxten av historien. Inte så mycket ”fred i vår tid” eller plan som flyger in i byggnader, som hur gemensamma bilder av vad olika perioder egentligen gått ut på sakta tar form. Den senaste tiden har det här pågått ganska intensivt kring 1990-talet och […][...]

Roman står det på omslaget som på så många andra böcker nuförtiden som har verkligheten som förlaga och inte skäms över det. Som vill göra ett statement. Jag tänker på Maja Lundgrens Myggor och tigrar, eller Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Även Salong F. har verklighetsbakgrund då Åsa Mattsson var med […][...]

Hans bilder blir svartare och svartare, skuggorna djupare. Människorna är mer och mer ensamma. Deras längtan efter närhet är alltid närvarande, om så närheten bara består i att bli avbildad av en kamera. Ett stråk av kåthet går genom hela boken, men också av människors önskan att bara vara nära, hud mot hud. Som de […][...]

Jag har svårt att ta mig igenom Viktor Johanssons Eterneller, inte för att den är tung, tråkig eller dålig, utan tvärtom för att jag älskar den. Och jag vill vara kvar i Eterneller för alltid. Därför kommer jag på mig själv att läsa samma sida om och om igen, jag tappar bort mig och börjar […][...]

En CP-skadad i en toalett, en kostcirkel formad som en svastika och en obehaglig figur som pissar i en barnvagn och säger "Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman". Jo, malmötecknaren Sara Granérs debutalbum äger en viss råhet. Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av […][...]