dagensbok.com

Kurt Vonnegut "Basic Training"

Björn Waller — Wed, 16 May 2012 22:00:19 +0000

Kurt Vonnegut var en av 1900-talets största författare. Och jag säger det fast det är svårt att hävda att han var en av 1900-talets bästa författare. Det fanns många andra som gjorde mer spännande saker med språk och form, som grävde djupare i det mänskliga psyket och samhället, som satte ihop bättre handlingar… men det fanns få som hade en sån tydlig röst som Vonnegut. Som ung man såg han något av det värsta mänskligheten gjort mot sig själv när han som krigsfånge överlevde brandbombningen av Dresden, och han tillbringade sedan nästan hela sin 40-åriga karriär med att i Kafkas fotspår utforska möjligheten att kanske alltihop är meningslöst, kanske hela tillvaron är ett enda absurt skämt, med naiva huvudpersoner som kastas ut i kaos utan egen förskyllan och aldrig kan vinna… och på något vis gjorde han det ändå med en sån humor, en sådan enveten värme och tro på vår förmåga att, om inte annat, inse det och sluta lura oss själva. Att läsa Vonnegut är att möta en värld där allt skiter sig fram till den punkt där vi slutar inbilla oss att vi är perfekta varelser, att världen är ordnad för vårt bästa och att allt ordnar sig om vi bara själviskt håller fast vid de regler vi själva satt upp.

Jag har läst Vonnegut sedan jag var… 13? Nåt sånt. Och återvänt till honom regelbundet hela mitt liv. Så det känns lite grann i hjärtrötterna när jag får höra att han, fyra år efter sin död, återigen går upp på försäljningslistorna med en nyupptäckt kortroman. Men Basic Training skrevs någon gång på 40-talet, ett helt decennium innan han slog igenom och fann den där rösten i böcker som Sirens of Titan och Cat’s Cradle, och hela 20 år innan mästerverket Slakthus 5, så kan den verkligen hålla måttet?

Svaret är nog ett rungande “njae”. Visst finns här tydliga frön till den författare han skulle bli. Vår hjälte är en ung bortskämd student som efter sina föräldrars plötsliga död skickas till sina kusiners bondgård - ingen idylliskt lummig landsortsdröm, utan ett ställe där man förväntas arbeta hårt; de där drömmarna om att skickas till konservatorium och bli konsertpianist måste pausas för att kånka tunga höbalar. Hans tre kvinnliga kusiner försöker göra uppror var och en på sitt vis, men deras far är general och världskrigsveteran och styr hela sitt lilla kungadöme på samma sätt som han vann kriget mot tyskarna: med fast hand och orubbliga regler som inte får ifrågasättas. Och det är en så typiskt vonnegutsk handling att det svider när man inser att jo, det är det här som kommer att hända i den: i slutändan kommer någon att göra något hjältemodigt, någon kommer att lära sig en enkel sensmoral, och läsaren förväntas säga “Ååååh, det var fint.” Det här är en författare som fortfarande försöker låtsas att saker alltid ordnar sig i slutet, och det känns så fel, det känns förljuget, för enkelt. Genom hela berättelsen saknas den där rösten, det där lagret av gravallvarlig galghumor och ironi som ju var Vonnegut. Utan den återstår mest ett par ganska klichémässiga karaktärer, en överraskning i slutet som bygger på att läsaren glömt något som hände ett par sidor tidigare, och en prosa som vid det här laget fortfarande är rejält klumpig - kort sagt, en opublicerad författare bland många.

Både vår hjälte och Generalen skulle dyka upp i många andra Vonneguthistorier under andra namn, och han skulle göra mycket mer intressanta saker med dem. Basic Training är precis vad titeln säger: en övning, något som kanske var nödvändigt att skriva för att kunna lära sig hantverket, men som sedan förblev liggande i en skrivbordslåda i 65 år av goda skäl.

Regina Lund "Laserstrålar"

Marie Gröön — Tue, 15 May 2012 22:00:37 +0000

Regina Lunds senaste diktsamling får mig att fundera över varför jag läser poesi. Över vad som kan, och kanske måste, berättas och gestaltas i poetisk form, och hur jag som läsare vill att poesi ska påverka mig.

Laserstrålar är personlig på ett sätt som gör att jag förstår dikterna som skrivna direkt utifrån Lunds eget liv och tankar. Samlingen handlar om kärlek och ensamhet, om att slåss mot andras bilder av en själv och om att hitta en plats där man kan få finnas på sina egna villkor.

Platsen

Alla vill sätta mig på plats
Det vore så spännande
att få se var den ligger
Den där platsen
Där alla tycker att jag
borde sitta

Denna personliga uppgörelse med jante och förväntningar går dock stick i stäv med andra delar av samlingen. Det centrala temat kan därmed sägas krocka brutalt med dikter som istället har som ambition att lära oss läsare om livet. Och då tänker jag inte bara på de sju dikter med titlarna Lösning #1-7, även om också dessa stundtals presenterar en form av universallösning. Utan främst tänker jag på de dikter som vänder sig till läsaren (mig) med ett riktat ni (du) och som pekar ut min ensamhet, min loja tevekonsumtion och min bristande medmänsklighet. Nej. Jag vill inte bli uppfostrad. Lika lite som författarrösten i flertalet dikter i samlingen vill bli det. Så var är reflexiviteten?

Poesin i Laserstrålar är, i brist på bättre ord, enkel. Den är utan bottnar. Det du ser (läser) är vad du får. Tolkat och klart. Det är poesi som är så mån om att budskapet ska gå fram att den försäkrar sig om detta på bekostnad av språklig konstnärlighet. En av dikterna är betitlad Uppfarenhet och i den presenteras detta Lundska substantiv. Ja. Just så. Det presenteras. Dikten förklarar vad författaren menar med uppfarenhet. Varken mer eller mindre. Det känns ängsligt, som om rädslan för att bli missförstådd tagit över. I marginalen har jag skrivit “om man behöver förklara ett skämt, är det då ett särskilt bra skämt?”, och jag menar att det kan överföras även på poetiska uttryck. Om man ägnar en hel dikt åt att förklara sin språkanvändning, är det då särskilt bra poesi? Jag tycker inte det.

Såväl till stil som innehåll är det spretigt. På första uppslaget under rubriken 100% alkoholfria dikter utgör ett cirkeldiagram diktsamlingens innehållsförteckning. De olika tårtbitarna i diagrammet representerar dess olika teman - kyssar, tröst, lösningar, Adonis, hemlöshet, humor och koalabjörnar. Dikterna i sig varierar mellan att vara långa och fragmentariska, enbart repeterande av ett enda ord eller en fras, korta ‘visdomsord’ som markerar övergångar mellan samlingens olika delar och fyndigheter klädda i poetisk skrud. Det är så omväxlande att jag efter läsningen inte alls kan sätta fingret på Regina Lunds egen specifika röst.

Delad Glädje

Delad glädje är inte alls dubbel glädje
När man delar den med fel person

Då är den inte delad
Bara halv

Så vad har jag kommit fram till är anledningen till att jag läser poesi? Jo, jag vill bli formuleringsdrabbad. Jag vill sugas in i poetens parallella språkvärld där jag ställer upp på dess logik utan att behöva få den förklarad. Jag vill dessutom bli lite provocerad i betydelsen tvingad att tänka i obekväma eller ovana banor. Men uppfostrad vill jag inte bli. Definitivt inte.

Laserstrålar utger sig för att vara naken, blottande och provocerande. Men i slutändan är det här tyvärr bara safe.

“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” - Intervju med Sofia Malmberg

Lina Arvidsson — Tue, 15 May 2012 08:00:01 +0000

Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne.

foto: Magnus Liam Karlsson

Du har valt att göra en bok om sexuella övergrepp mot barn, riktad mot unga läsare. Det är ett tungt ämne, hur kommer det sig att du valde just det?
Idén har växt fram under en ganska lång tid och jag kommer inte riktigt ihåg när och hur jag kom på att det var just denna bok jag ville skriva och teckna. Jag minns att jag tänkte mycket på hur hemskt det är med människor som lurar och utnyttjar barn, och att det är svårt att skydda sig, eftersom de som manipulerar är så bra på det. Jag tycker att det fortfarande finns för få böcker som berör ämnet. Många böcker om övergrepp är biografier som fokuserar på händelseförlopp och detaljer och riktar sig bara till vuxna. En skönlitterär bildberättelse kan vara mer fri att sålla bort och lyfta fram. Man kan också, som jag gjort i boken, ta hjälp av fantasivärldar och figurer och på det viset göra saker som inte syns lite mer synliga.

Din bok är från 11 år. Jag tänker att det var väldigt modigt gjort. Vad var den största utmaningen med att rikta sig till unga?
Det är en ganska svår fråga för när jag väl sitter och skapar så tänker jag inte på målgruppen, då är fokus på det som jag vill berätta och att fånga det så bra jag kan. Det är klart att någonstans i bakhuvudet finns tanken att berättelsen riktar sig till unga (och vuxna), men jag har inte haft någon medveten strategi. Den slutgiltiga målgruppen bestämdes först när manuset var klart och förlaget tog sig an det.

Jag tror inte det finns något facit för hur man bäst gör skönlitterära böcker om svåra ämnen med barn som målgrupp. I en debatt skulle nog åsikterna variera hej villt mellan ”Gör det inte alls” och ”Gör precis vad du vill”. Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor, men däremot se till att barn och unga får läsa mycket av allt möjligt roligt, knasigt, sorgligt eller läskigt. Inte hela tiden om all världens hemskheter, men inte heller låtsas som att inget sorgligt finns, för det vet de ju.

Hur ser din arbetsprocess ut? (Var gärna ingående, jag vet inget om serieskapande!)
Jag börjar med att skriva en synopsis för att få ner alla idéer som finns i huvudet på papper. Parallellt med detta skissar jag på karaktärer och miljöbilder. Jag testskissar några sekvensbilder likt en storyboard (d v s utan att tänka på sidlayout). Sedan utvecklar jag synopsis till ett manus, som till en början är ganska likt ett pjäsmanus. Det bryter jag sedan ner till ett bildmanus. Eftersom det är jag själv som även sedan ska teckna, så kan jag vara ganska vag på vissa passager i manuset där jag ser bilderna tydligt (som en film i huvudet). Sedan börjar hästjobbet när man ska teckna dessa sidor ruta för ruta. Det tar i genomsnitt en dryg dag per sida. Jag gör då först små skisser av varje sida där man ser layout, innehåll och text innan jag grovskissar varje sida stort. Layouten anpassas efter det som händer i berättelsen, om det till exempel är ett snabbt och lite kaotiskt händelseförlopp, så speglar rutorna och layouten det. Efter grovskiss, finskissar jag med blyerts. Skissen lägger jag på ett ljusbord och tuschar det som ska vara svart på ett A3 papper. Denna scannas sedan in med hög upplösning och därefter gör jag gråskalningen i Photoshop.

Sexuella övergrepp och våldtäkt är ju brott som kantas av skamkänslor hos offret. Särskilt när det gäller barn kan det vara svårt att få ut vad som verkligen hänt och hjälpa barnet att få tillbaka sin självkänsla. Har du själv funderat kring vad du tror skulle hjälpa?
Vad skulle du vilja säga till barn som varit med om det Elin har varit med om?
Att försöka hitta någon att berätta det för. Känner man inte att man kan berätta för sina föräldrar så kanske det finns morföräldrar, farföräldrar eller någon annan släkting, en kompis, lärare, eller skolsköterska. Man kan även maila eller ringa till organisationer som BRIS. Har man svårt att prata om det som hänt kan man kanske skriva eller rita, men det är nog bra att inte hålla allt inom sig.

Ditt porträtt av Elin är väldigt vackert, hon är stark och cool men efter övergreppet försvinner hon in i sin egna fantasivärld. Hur gick du till väga när du skapade fantasivärlden (som jag tycker är så fantastisk)?
I världen under havet finns, och utspelar sig saker, som inte syns utåt. Världen är delvis surrealistisk och jag ville att denna värld skulle vara både fin och ful. Vissa delar såg jag relativt tydligt framför mig redan vid manusskrivandet, medan andra delar är resultatet av mycket skissande där jag fick pröva många olika ansatser och idéer innan jag hittade något jag kände funkade.

Omslaget på boken är i ett speciellt liksom avstötande material. Fanns det en tanke bakom det?
Nej, egentligen inte. Jag hade en bok hemma med ett liknande material i omslaget och gillade känslan!

Elin under havet är till stora delar en väldigt mörk historia, som jag upplevde den när jag läste. Hur var det att jobba med den?
Det har varit ganska många känslor. Det var tuffast i början när jag skrev manus och skissade de mörkaste delarna, men jag har haft massor av positiva känslor också. Att teckna och bildberätta är det roligaste jag vet. Att få se ett projekt man tänkt på länge och är engagerad i ta form och förverkligas är otroligt givande.

Vad jobbar du på just nu?
Jag har ett uppdrag att illustrera en kapitelbok hos Rabén & Sjögren, samt ett litet annat illustrationsjobb. Utöver det söker jag jobb och frilansuppdrag samtidigt som jag skriver på ett nytt manus. Det manuset är dock i ett väldigt tidigt stadium, så jag får se vad som händer med det.

Sofia Malmberg "Elin under havet"

Lina Arvidsson — Mon, 14 May 2012 22:00:03 +0000

När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i Svensk Bokhandels katalog. På förstafliken läser jag “Ett bra redskap att använda i samtal om det svåraste svåra”. Och verkligen! Debutanten Sofia Malmberg har skapat ett litet mästerverk, som omedelbart tar sig in under huden och stannar där.

Vi börjar med att laptopen öppnas. “Zenfighting: forum>>träning.
Nytt inlägg:
Titel: Träning i Julieborg?
Text: Hej! Jag undrar om det finns någon bra klubb om man vill träna kampsport i Julieborg? Elin.
Ditt inlägg är nu publicerat.”

Elin är en cool tjej som håller sig mest för sig själv. Hennes mamma har inte riktigt tid med henne och det gör inte så mycket, för Elin strövar omkring och upptäcker saker på egen hand. Genom ett internetforum träffar hon André, som lovar att lära henne kampsport. Han är tränare på ett ställe som heter Dragon Style Fighting och kan det mesta, verkar det som. Som läsare får vi bara se hans kropp som svischar svärdet och hans mun som talar. Och så Elins beundran för honom förstås.

Men André är inte riktigt den han utger sig för att vara, och när Elin får träffa honom i det mörka rummet med britsen, där man måste ta av sig kläderna, förstår hon att det här inte var vad hon ville. Eller förstår? Det är här Malmbergs skildring blir som allra mest övertygande. Efter mötet i rummet går Elin mer och mer in i sig själv, sin egen fantasivärld. Hon flyr skolan och omvärlden tillsammans med sina låtsaskompisar. I den egna världen är det mörkt och farligt med monster, men Elin är hjälten, den som bestämmer, den som är starkast och kan hitta sin väg ut ur alla problem.

Verkligheten är desto svårare att hantera. För hur ska man berätta för mamma att man är en ful och äcklig tjej som gick med på det där? Och vem kan man egentligen lita på i den här världen?

Elin under havet är så underbart vacker och så fruktansvärt hemsk. Jag dras rakt in i Elins stora ögon och smala taniga kropp, jag är ett med huvudkaraktären och upplever det hon upplever. Malmbergs tecknade landskap rör sig i naturen, skolan, hemma och i en omtumlande fantasivärld lika lekande lätt som om det var en film det handlade om. Mer bilder, mindre prat. Det gränsar till manga men är mycket snyggare, med säkra skuggningar som får varje känsla att framträda med gripande tydlighet. Till och med det faktum att ytan på den fysiska boken är avstötande i materialet, känns genomtänkt och betydelsefullt.

Jag blir varm i hjärtat när jag läser att Sofia Malmberg håller kurser i illustration för barn och unga, och tänker mig henne precis som den hjälte som sexuellt utnyttjade barn så innerligt behöver. Precis som den hjälte Elin blir, som till slut vägrar vara förloraren och reser sig som den kampsportstjej hon är.

En viktig bok är det här, och en vacker läsupplevelse.

Vecka 20 på dagensbok.com

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 14 May 2012 18:49:01 +0000

Den tredje veckan i sköna maj är en tredagarsvecka för många. Det är en vecka som börjar med att det är exakt hundra år sedan August Strindberg dog, vilket vi uppmärksammar genom att skriva om hans Ockulta dagboken. Camilla kallar den för finkulturens sensationslöpsedel och det mest utmanande hon någonsin har läst.

Imorgon tisdag recenserar Lina den grafiska romanen Elin under havet av Sofia Malmberg, som hon också har passat på att intervjua. Det är en stark, vacker, hemsk och trösterik bok om sexuella övergrepp mot barn, från 11 år. Lina är väldigt imponerad.

På onsdag skriver Marie om Regina Lunds diktsamling Laserstrålar, men tycker det är platt poesi som inte engagerar henne alls.

Och på fredag bjuder Ella på recensioner på temat kris, bland annat Susan Georges Deras kris. Våra lösningar. Ekonomisk kris, ekologisk kris - är de en och samma eller olika? Går de att undvika eller är de inbyggda i den typ av samhälle vi lever i? Hur skulle det kunna vara annorlunda? Skrämmande och inspirerande.

Trevlig vecka!

Foto: August Strindberg, 1879, C & I du Jardin. Ägare: Strindbergsmuseet

August Strindberg "Ockulta dagboken"

Camilla Hällbom — Sun, 13 May 2012 22:00:43 +0000

Denna dagbok får aldrig tryckas! Detta är min sista vilja! som måste uppfyllas!
Den må stanna hos den arvinge som är värdigast bevara den! och aldrig utlånas!
Kanske deponeras i Swedenborg-Församlingen! Den 7 Mars 1908
(Nya kyrkan.) August Strindberg

Så inleds August Strindbergs Ockulta dagboken. Också på den kartong han förvarade dagboken i när han hade slutat föra den har han skrivit ”Ockulta Dagboken / 1896-1908 / Bör icke utlånas; icke tryckas; icke deponeras i offentligt Bibliotek.”

Det gör det något olustigt att läsa dagboken, jag är egentligen tveksam till all form av dagboksläsning, även där författaren har gett sin tillåtelse. Dagboken är den litterära form som står författaren närmast och som därför också är den som är svårast att kontrollera. Samtidigt måste Strindberg ha förstått, i ljuset av hans offentlighet och skandalerna kring honom, att intresset för att läsa dagboken skulle vara stort, både hos kritiker och hos litteraturforskare, och såklart nyfikna samlare. I de fall som Strindberg överhuvudtaget har funderat på att ge ut dagboken har det varit en eventuell (postum) utgivning han har haft i tankarna.

Strindberg började föra dagbok år 1986, bara någon månad innan det som han själv har benämnt som Inferno-krisen inträdde. För den som är intresserad av Strindbergs privatliv och letar efter tecken på hans påstådda sinnesjukdom finns nycklarna att finna där. Många forskare har också använt dagboken för att tolka flera av hans litterära verk, som många bär drag av det självbiografiska (Strindberg har därför varit ett populärt objekt för den psykoanalytiska litteraturforskningen).

Till den Ockulta dagboken (som finns i faksimil och i en typografisk variant) kommer också Ockulta dagboken Kommentarer. I den har Karin Petherick jobbat med ordförklaringar och kommentarer till det ofta svårtolkade innehållet i dagboken. Göran Stockenström har bidragit med en intressant och vältäckande essä, August Strindbergs Ockulta Dagbok. Essän fungerar också som en utmärkt inledning till dagboken. Göran Stockenström ger läsaren en genomgång av Strindbergs liv under 1890-talet, med ekonomiska bekymmer som skapade problem i äktenskapet med Frida Uhl och även påverkade hans relation till hans tidigare hustru Siri von Essen och deras barn. Hans, sedan 1880-talet, ständiga utmaning av den normerande moralen – med särskild åtanke på rättegången efter Giftas (1884) och den skada han hade orsakat hustrun Siri von Essen och deras barn i En dåres försvarstal (1883) – gav honom ångest och skuldkänslor. Under krisen skrev han ytterst lite, vilket kan ha påverkat förloppet i krisen. I vanliga fall, skriver Stockström, projicerade Strindberg ”åtrå och begär, fruktan och hat, ångest och förtvivlan på sina fiktionsgestalter för att göra bokslut med sina känslor […] men denna möjlighet existerade inte längre sedan han övergivit skönlitteraturen för vetenskapen.” Samtidigt vittnar många av kommentarerna om den terapeutiska funktion som Strindbergs dagboksskrivande hade och när han var ute ur den omedelbara krisen började Strindberg skriva igen.

I dagboken antecknar Strindberg märkliga fenomen och företeelser som han uppmärksammar. Han hör knackningar i väggarna på Hotel Orfila i Paris, där han bodde när han började föra dagbok och där hans psykiska problem förvärrades. Han hemsöktes av det förflutna i sina drömmar. Drömmarna och verkligheten flyter ofta ihop i dagboksanteckningarna. Intresset för det ockulta märks inte bara i drömtolkningarna utan också i anteckningar om andra varsel, som tecken i spelkort.

Onsdagen den 29 april; hittade på morgonen å rue Seguier Spader nia. Gick
ner till rue Savoie. På återvägen var kortet omvänt. Spader nia betyder död!
Få se! [9 = Stridens tal.]

Vid middagstiden mottog jag ett brev med sorgkanter (från Vial)
På aftonen bekräftade Madame Charlotte att en hyresgäst dött på morgonen
och hon skildrade dödscenen, livligt. Han hade stigit upp och slagits med döden.

Under tiden utvecklade Strindberg ett intresse för natur, vetenskap och ockultism (vilken märks i hans intresse för alkemi, teosofi, och Swedenborg, vars texter han ofta refererar till. Han skriver om sina försök att framställa guld, av exempelvis mässing eller brons. Han för anteckningar om väderfenomen, res-rutter och händelser i såväl världen som i umgängeskretsen. I många fall har han infogat tidningsutklipp som refererar till de händelser han skriver om. Ofta tecknar han också för att illustrera det han skriver om. Teckningarna, såväl som tidningsurklippen är infogade även i den typografiska utgåvan av dagboken. Förutom Swedenborg referar Strindberg frekvent till Pythagoras, Origenes och Bibeln. Under utvecklar han sitt religiösa intresse och den egna tron.

Från en kris till en annan. Dagboken avslutas 1908 när han tampas med problem i förhållandet till Harriet Bosse, som han skildes ifrån 1904. På baksidan av sidan 205 (Strindberg paginerade bara varannan sida) har han skrivit ned minnen från bröllopsnatten med Harriet. Det torde vara det mest intressanta för den sensationslystna läsaren.

Problemet med många dagboksläsningar är att man ser dem som en kopia av författarens inre. Ockulta dagboken är inte essensen av Strindberg. Den är däremot resultatet av hans tankar och idéer. Ofta ett gränsland mellan dröm och verklighet, en sammansmältning av natur och kultur. Dagboken är inte en motsvarighet till Strindbergs inre, nej, men den är en undersökning av honom själv och av verkligheten. Den tolkar han genom sina drömmar, genom tecken och varsel. I titelbladet har han citerat Talmud, kommentarer och studium av judarnas heliga skrift Torah. Citatet sammanfattar ganska väl vad Strindberg gör i sin dagbok.

“Om Du vill lära känna det osynliga, så iakttag med öppen blick det Synliga.”

Den är en fröjd att läsa, inte bara för att den är det intellektuella kultursveriges pretentiösa motsvarighet till sensationslöpsedlar och snaskig kiosklitteratur, utan också för språket. Det här är långt ifrån de svulstiga formuleringarna i Röda rummet men inte heller så argt och tjurigt som i Giftas. Det är kort och kraftfullt, små utbrott av pur energi.

Ockulta dagboken är det mest fascinerande och samtidigt mest svåråtkomliga och utmanande jag någonsin har läst.

Men kom ihåg, vi läser den olovligen. Så jäkla härligt det förbjudna ändå är.

Masha Gessen "Mannen utan ansikte"

Oscar Rooth — Sat, 12 May 2012 22:00:19 +0000

Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti. Men att se hans ryske motsvarighet berätta om att han på sin fritid gillar att dammsuga samtidigt som han lyssnar på Abba jättehögt skulle för den ryska allmänheten te sig minst lika märkligt. Jag tippar att det heller inte skulle locka några nya väljarströmmar till hans parti Enade Ryssland.

Hur genuina deras respektive intressen är kan jag inte svara på. Att det i båda fallen däremot är del i en uttänkt strategi som skall marknadsföra dem som personer framstår däremot som ganska självklart. I Putins fall hade jag med läsningen av Masha Gessens Mannen utan ansikte hoppats på att komma lite närmare (macho)mannen Putin, men just det är nog den enda del som gör mig lite besviken. Mannen utan ansikte handlar inte så mycket om personen Putin som om Putins Ryssland. Här får man istället en insiktsfull redogörelse av hur det på nittiotalet förhållandevis demokratiska Ryssland efter tolv år under Putins ledning förändrats till det auktoritära Ryssland, hur systemet steg för steg återgått till någon slags skendemokrati av sovjetiskt snitt.

Det är utan tvekan en skrämmande utveckling som Gessens förmedlar. För just när de demokratiska inskränkningarna sker med små, men målmedvetna steg så faller tankarna inte bara mot det i sammanhanget givna Sovjetunionen utan stundtals också mot Tyskland 1933, även om dess slutmål givetvis inte ska jämföras. Medier tystas eller tas över, vallagar ändras för att gynna det egna partiet och en gemensam, enande fiende skapas. Kriget i Tjetjenien startade ju redan under nittiotalet men under Putineran flyttas frontlinjerna fram till själva Ryssland, med terroristattacker vilka skoningslöst slås ned med i bästa fall onödig blodsutgjutelse och i värsta fall med direkt inblandning från de egna myndigheterna.

De köttben som kastas till befolkningen för att acceptera en återgång till ett mer totalitärt styre kan man även se tyska trettiotalsparalleller till: En ekonomisk utveckling (genom stigande oljepris), en känsla av att Rysslands nationella ära är återställd efter att förlorat sin supermaktsställning och en allmän uppfattning av att stabilitet återställts efter en kaotisk men demokratisk mellanera. Nej, det är ingen smickrande bild av Putins Ryssland (ett ord som kan tolkas bokstavligt då han enligt författaren har väldigt svårt på att skilja på vad som är hans och vad som är Rysslands enligt det gamla Le estat cest moi-konceptet) som målas upp.

Som läsare får vi följa Putin, hur han växer upp under ganska knappa förhållanden i Leningrad. Hur han startar som skoltrött ligist men sen lägger manken till för att läsa juridik på prestigefyllda Leningrad-universitetet med sikte på en karriär i KGB. Hur han antas dit men under hela Sovjeteran har en ganska undanskymd plats för att efter fallet stiga upp som en maktfaktor och sedan, som en för allmänheten okänd person av Jeltsin bli utsedd till efterträdare och på nittonhundratalets allra sista timmar ta över som president. Man får följa hur en person som blev Jeltsins gunstling lite tack vare sin personliga anspråkslöshet sedan snabbt ändras och tar för sig av det, även om hans primära drivkraft mest verkar vara själva makten i sig.

Den enda ideologi som kan skönjas är mest en form av lojalitet mot KGB vilken också enligt författaren agerar rollmodell för hur hans Ryssland skall stöpas. Med tjänster och gentjänster gynnas vissa medan de som sticker upp, oavsett om de är oligarker som inte kan hålla tassarna från politiken eller om det är journalister eller opposionella oskadliggörs. Samtidigt är hans kronologi en ren karriärsbeskrivning och man kommer aldrig nära personen Putin, som ju givetvis inte medverkar med intervjuer.

Som läsare dras man givetvis med i den rakt igenom negativa bild som målas upp av såväl Putin som det moderna Ryssland han skapat. Gessens text är uppbyggd med utförliga fotnoter men det är ändå ett politiskt verk där hon förvisso inte döljer sitt förakt för sin statschef eller syfte med boken. Mycket av det som skett i Ryssland har ju också skett i den internationella medieskuggan och även om delarna inte är okända så finns det ett stort värde i att få dem uppstaplade på varandra för att utifrån delarna skapa ett mönster. Utåt sett så upplever man ju ändå Putin som en förhållandevis normal statschef, om än med ett machoideal som inte haft sin jämförelse sedan första Dirty Harry-filmen hade premiär.

Att det är en engagerande författare som skriver går inte att ta miste på. Gessen vill nå ut och visa upp den Putin som hon och hennes journalistkollegor och demokratikämpar möter men som vi utanför Ryssland till stor del missar. Skulle det visa sig att vissa delar är överdrivna så är ändå helheten skrämmande nog. För det handlar ju om ett av våra grannländer och om en person som just exakt samma dag som dessa rader skrivs, för tredje gången klivit ut ur de överdimensionerade gulddörrarna i Kreml för att för tredje gången svära presidenteden och spås behålla det ämbetet till 2024. Därför är Mannen utan ansikte en synnerligen angelägen bok.

Selma Lagerlöf "Spökhanden"

Emelie Novotny — Fri, 11 May 2012 22:00:29 +0000

- Det går aldrig an att spela kort här i rummet (…).
- Å varför inte?
- Jo, om någon av de spelande gör det minsta fel, det allra obetydligaste knep, kommer det en hand och lägger sig bredvid honom.
- Vad för en hand?
- En gammal, gul hand med tunga diamantringar på de krokiga fingrarna och med äkta spetsar om handlederna.

Så lyder historien om spökhanden som sägs finnas i spelrummet där man tidigare spelade kortspel. Det är samma rum som doktorns fästmö Ellen har valt till sitt. Hon bor tillsammans med två tanter i väntan på att bli gift.

Men handen har inte bara åsikter om rent spel i kortspel, utan också i kärlek. Ellen har precis inlett ett brev till doktorn med “min älskade” när hon får syn på spökhanden. Doktorn skickas efter för att lugna henne, på plats möter han en hysterisk kvinna i ett rum som badar i ljus. Doktorn blir förfärad när han ser henne:

Och nu däremot. Bara blek förfäran och uppjagad vildhet. Just vad han ej ville. En hysterisk hustru! Å, bevare oss väl, bevare oss väl!

Anledningen till att doktorn valt fästmön till sin blivande fru var just att hon var lugn och harmonisk till sinnet. Vilket vittnar om kvinnosynen på slutet av 1800-talet. De egenskaper som hade gjort att han friat till henne var “den fina nacken och de små händerna”.

Rädslan för handen tar makten över Ellen och tvingar henne att säga sanningen till doktorn: att hon inte älskar honom på riktigt. Den enda anledningen till att hon sagt ja till hans frieri var för att komma bort från tanterna som hon bor med. Eftersom ingenting kunde bli värre än så.

Eftersom handen befriar Ellen från ett blivande äktenskap som hon egentligen inte vill ingå i upplever jag den först som en räddare. Sanningen befriar Ellen från den man som hon inte vill ha.

Men doktorn tar genast tillbaka makten, gör henne till skurken, slätar över, förlåter och tvingar henne tillbaka in i äktenskapet. Hade handen varit rättvis hade den visat sig även för doktorns falskspel. Men antingen så gäller inte det sagda ordet, bara det skrivna, eller så visar sig spökhanden bara för kvinnor.

Selma Lagerlöfs novell är en hemsk gestaltning av hur nära kvinnan är att slå sig fri från mannens grepp, men där hennes beslut ändå ogiltigförklaras i sista stund. Som del i Novellixs klassikerfyra på tema äktenskap och relationer står den sig stark och självklar.

När Spökhanden först kom ut 1898 i veckotidningen Idun hoppas jag att den gav någon kvinna mod att se på sina valmöjligheter med nya ögon. Över hundra år senare vittnar den om ett stycke ur vår gemensamma historia.

August Strindberg "Ett dockhem"

Camilla Hällbom — Fri, 11 May 2012 22:00:24 +0000

Att Novellix väljer att publicera en novell av August Strindberg i sin klassiker-fyra är i det närmaste självklart det här Strindberg-året. Jag har dock några synpunkter på valet av novell, Ett dockhem.

Ett dockhem publicerades ursprungligen i den omtvistade och skandalomsusade novellsamlingen Giftas (1884) som ett svar på Henrik Ibsens pjäs Et dukkehjem (1879). Det räknas väl förvisso som allmänt kännegods men jag tycker ändå att det förtjänar en kommentar. Strindbergs novell tappar nämligen lite i kraft när den rycks ur det sammanhanget. Som skönlitterärt verk håller inte Ett dockhem samma klass som Et dukkehjem det är i debatten novellen vinner kraft.

Oavsett om man står på Strindbergs sida eller Ibsens sida i dispyten måste man ändå säga att Strindbergs novell är ett omskakande inlägg i debatten.

Strindbergs svar på Ibsens pjäs ter sig ändå rätt löjligt både idag, och då för drygt 120 år sen. När Ibsen frigör Nora från äktenskapet med advokaten Torvald Helmer tvingar Strindberg kvar Gurli i äktenskapet med kapten Vilhelm.

Gurli meddelar sin man (som är ute till havs) att hon vill omvärdera deras äktenskap med motiveringen “vårt äktenskap har icke varit annat än ett dockhem!” och skickar med Ibsens pjäs Et Dukkehjem varpå han svarar med en harang bitska kommentarer på pjäsen. Under den här tiden har Gurli fått en ny vännina Ottilia som har studerat vid seminarium och i novellen får sägas representera tidens kvinnorättskämpar. Det är genom Ottilia Gurli ser på sitt liv och äktenskap genom nya ögon.

Gurli är inte lika stark som Nora som går ifrån sin Torvald. Vilhelm beslutar sig för att förföra Ottilia och på så sätt göra Gurli svartsjuk för att snärja henne i äktenskapet.

Så om ni läser Strindbergs novell föreslår jag att ni även läser Ibsens pjäs. Varför inte också Alfhild Agrells pjäs Räddad (1882), en hypertext till Ibsens pjäs, med en mer pessimistisk syn på den kvinnliga frigörelsen. Strindberg har skrivit många bra verk men utan den här diskussionen är hans Ett dockhem inte särskilt intressant. I slutändan måste vi väl också säga att Strindberg förlorade debatten.

Hjalmar Söderberg "Med strömmen"

Camilla Hällbom — Fri, 11 May 2012 22:00:17 +0000

Novellen Med strömmen är från början publicerad i novellsamlingen Främlingarna (1903). Jag har inte läst hela novellsamlingen men tänker ändå att Med strömmen passar bra in på titeln Främlingarna.

I Novellix klassiker-fyra ingår, förutom Med strömmen, Ett dockhem av August Strindberg, Selma Lagerlöfs, Spökhanden och Ella gör sig fri, av Karin Boye. Förlaget skriver själva att samtliga noveller har temat relationer och äktenskap. Det kan man på sätt och vis säga, men Med strömmen är så pass mycket mer än så.

Nej Gabriel Mortimer var sig icke lik, sedan han blivit gift. Det sade alla. Några få sade det med en smula vemod i tonen, men de flesta med gillande.

Innan han gifte sig var Gabriel Mortimer fast besluten att “icke bli någonting”. Han flanerade runt, studerade det som föll honom in, läste och funderade. Skrev dagböcker över sin själsutveckling. Klarade sig gjorde han på ärvda pengar. En dag blev Gabriel Mortimer kär i en flicka som fick honom, äktenskapsmotståndaren, att fria och söka ett ordentligt jobb. Med tiden slutade han att skriva dagbok och läsa och ägnade all sin tid åt hustrun. Han hade införlivats i det liv hans omgivning ville att han skulle leva.

Det krävs sjukdom och en omvälvande tid i Gabriel Mortimers liv för att han ska omvärdera det och åter anamma sin forna livsstil och återfinna sig själv.

Novellen levererar på ett tjusigt sätt tankar om värdet i det liv vi lever och ställer frågor om vilka vi är. Den innehåller några delar relationer, en rejäl dos existentialism och en liten gnutta erotik. Allting binds samman av Hjalmar Söderbergs förtjusande språk. Jag älskar den!

dagensbok.com

Kurt Vonnegut "Basic Training"

Similar Posts:

Regina Lund "Laserstrålar"

Similar Posts:

“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” - Intervju med Sofia Malmberg

Similar Posts:

Sofia Malmberg "Elin under havet"

Similar Posts:

Vecka 20 på dagensbok.com

Similar Posts:

August Strindberg "Ockulta dagboken"

Similar Posts:

Masha Gessen "Mannen utan ansikte"

Similar Posts:

Selma Lagerlöf "Spökhanden"

Similar Posts:

August Strindberg "Ett dockhem"

Similar Posts:

Hjalmar Söderberg "Med strömmen"

Similar Posts: