Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.

Similar Posts:

• Någonstans i tidens flod
• Kärlek Då och Efteråt
• Fantasy med fokus på relationer
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Lukt av ladugård, depression och död

Vad som vid första anblick verkar vara ett gäng fristående noveller visar sig efter ett tag vara nedslag i en gemensam värld. Berättelserna knyter an till varandra på subtila sätt och personerna återkommer som bifigurer, rykten eller något annat i periferin. Tiden rör sig långsamt framåt, vi rör oss via föräldrar till deras barn till framtiden och en utopisk värld som är lika obehaglig den.

Det hade visat sig efter en tid av försök med olika metoder att ett visst mått av fysisk närhet och ömhet var till nytta för barens empatiska utveckling, även om Barnträdgårdens barn i framtiden skulle fylla en väldigt speciell funktion, som inte direkt, vid första anblicken, skulle förknippas med empati.

Läsupplevelsen är svår att beskriva, när jag försöker sätta ord på vad jag just upplevt låter allt banalt och tillrättalagt. Känslan som Handbok i klardrömmar lämnar efter sig är ett smygande obehag, ett lätt illemående men också en vilja att veta mer.

Att skriva noveller är en svår konst, läsaren måste hinna känna något innan de få sidorna är slut. Johanna Holmström har inga problem att hinna fånga läsaren, mer än en gång läser jag och önskar att just den här berättelsen snart ska få ta slut. Så att jag genast kan ge mig i kast med nästa omskakande upplevelse. Det är som att titta på en tågkrasch i slow motion, jag kan inte slita bort blicken.

Vet du, fortsatte Silja. Det finns ett sätt att få tyst på honom. Om du vill.

Gemensamt för alla noveller är våldet som lurar i hörnen. Gemensamt är också ensamheten. Trots att de flesta berättelser utspelar sig i närheten av andra människor är det ingen som sträcker ut en hjälpande hand. Det finns inget kollektiv, ingen gemenskap att sätta sin tilltro till.

Mamma hatar pappa med ensam styrka. Hon hatar pappa i varje knapp som trilskas i varje ensamt knapphål. I varje ensam kaffekopp vid en ensam morgonmacka.

Kort sagt obehaglig, men ändock fantastisk läsning.

Similar Posts:

• Världen som trevlig?
• Mörkermaskin
• Den perfekta drogen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”

Visst är det ett sammanträffande, fast om covid och smittan i Bärarna är särskilt lika vete sjutton. Romanens smitta är nämligen en smitta som bara förs vidare av män. De kallas numera ”spridare” och hålls instängda i särskilda karantäner. Det har de gjorts sedan generationer tillbaka, så en vanlig nutida kvinna, eller ”bärare” rättare sagt, har aldrig sett en spridare i verkligheten.

Det närmaste de kommer dessa fruktade och mytomspunna varelser än de som kallas ”xerxes”, en utstött grupp som visserligen saknar Y-kromosom, men vars maskulina kroppar ändå möts av fördomar, rädsla och diskriminering.

De här dystopiska dragen i samhället är inget huvudpersonen Nikki har funderat särskilt mycket på. Ur hennes synvinkel är världen mest bara världen, och hennes vardagsliv framstår snarare som ganska utopiskt.

Hennes värld är en som kommit till rätta med klimatförändringar, miljöförstöring och sociala klyftor. Av medborgarna krävs att man arbetar 40 timmar i månaden, övrigt gör man av rent intresse, och att man deltar i direktdemokratins omröstningar. Då får man borätt och livskuponger, tillräckligt att leva på. Man kan också odla, samla och byta till sig det där lilla extra. Alla har ett träd inne i bostaden. Äta kött är gammeldags barbari som är svårt att ens föreställa sig.

Vad som rubbar Nikkis värld är hennes sambos, Simones, längtan efter barn. Alla som vill ska kunna få ett barn (naturligtvis inseminerat med rentvättad sperma och bortsorterade Y-kromosomer), men Simone lider av ett syndrom. Hon är född utan ”livsäck”.

När Simone sjunker allt mer ner i depression erbjuds Nikki en minst sagt okonventionell chans att hjälpa henne. Vad hon först inte anar är att den kommer att kasta om allt hon har tagit för självklart och hållit kärt.

Science fiction är på sätt och vis själva essensen av skönlitteraturen. Möjligheten att besöka en värld som inte finns, men som kanske skulle kunna finnas. På den punkten fångar Schiefauer mig ganska omedelbart. Jag vill veta mer om den här världen och hur den har kommit till.

Karaktärerna har jag lite svårare att komma in i. Nikki tar tid att lära känna. Jag upplever henne som undflyende, mer ett titthål för läsaren in i romanvärlden än en minnesvärd karaktär. Kanske har det att göra med att det är svårt att komma in i kärleken till Simone, som redan i berättelsens början är så besatt av att bära ett barn (men inte så mycket av att faktiskt lära känna det och uppfostra det) och så deppig och fjär att det är svårt att förstå vad det är Nikki älskar med henne, hur deras liv tillsammans varit innan denna längtan fått fäste.

Jag tyckte väldigt mycket om Jessica Schiefauers starka ungdomsromaner Pojkarna och När hundarna kommer, så mina förväntningar på hennes vuxendebut var höga. I de tidigare romanerna upplevde jag att jag kom betydligt närmare karaktärerna, och det saknar jag här. Däremot vill jag veta hur det här kommer att utveckla sig – kanske kommer det en fortsättning, möjligen med titeln Spridarna, jag vet inte – och är tillräckligt intresserad av världsbygget för att med stor sannolikhet plocka upp en sådan fortsättning.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Bestialisk ytlighet
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Den starkare

Flera av de manliga representanterna intar fortfarande samma gamla attityd till omgivningen och förväntar sig att världen ska kretsa kring dem. De bedömer kvinnors utseende där allt handlar om i vilken grad kvinnorna ger dem sexuell tillfredsställelse. Konkurrerande män bedöms utifrån vilken maktposition de befinner sig i. Vissa av männen tar sig rätten att definiera hela världsalltet. När kvinnliga partners avslöjas med att tycka att männen är äckliga, växer bitterheten och hatet.

Despentes romantrilogi är en samtidsskildring av Europa lika mycket som av dagens Frankrike. I den tredje delen finns gott om referenser till sociala medier, utseendefixering och medelklassens veckoslutsresor till Barcelona. Till detta fogas skildringar av att dra ut en tand – den fattiges tandvård – och hur helvetiskt svårt det är att få jobb om du är en arbetslös kvinna över 50. Med samhällskommentatorns ordval skulle vi kunna tala om hur djungelns lag råder när finansieringen av det tidigare gemensamma samhällets funktioner smulas sönder. Nedåtgående klassresor är vanligare än du anar.

Läsaren kommer att känna igen monologerna som bygger upp romanstrukturen. Persongalleriet är detsamma. Att få träda in i personernas huvuden innebär att falla in i låga tankar såsom avund, missunnsamhet och rasism. Om tankarna leder till något konstruktivt? Nah. Inte ett dugg. Här råder ett skriande behov av bildning och fungerande välfärdssystem. Inte är det fler lågprisvaror människorna behöver i alla fall.

Läsaren utsätts inte enbart för radikal ärlighet och brutala händelser. Här finns ändå ljus – särskilt när individerna med så olika bakgrund sammanförs i musikupplevelser där inga droger intas. Scenerna där alla sociala och kulturella gränser överskrids gör inte bara folket i romanen lycksaliga, utan även mig.

Jag drar paralleller till Charles Dickens, Arundhati Roy och den senaste romanen av Zadie Smith. Att associera till Kerstin Ekman kan väl inte heller vara fel, tänker jag. Alla nämnda författare skapar världar som befolkas av människor som utövar makt med våld eller penningar. Ändå skildrar Despentes som bara hon kan. Med ett flödande tempo förs jag dit hon vill. En resa som förändrar mig? Ja, jag tror minsann det.

Sådana böcker lämnar mig alltid med avskedets vemod.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Platsen omformar dig
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Inbäddad i en politisk valspurt helt präglad av maktanspråk, ”realpolitik”, ”ordning och reda” och krav, krav, krav får jag erkänna att jag först blir störd över den glättiga, positiva tonen. Vi lever i den bästa av världar, alla möjligheter står öppna och vad i hela helskotta pratar han om?

Som Bregman själv skriver: i nutiden tycks vi ha betydligt lättare att föreställa oss apokalypsen (med eller utan zombies) än någon som helst positiv utveckling. Ändå har mänskligheten större resurser än någonsin – så varför pratar vi inte om allt vi skulle kunna göra med dem?

Utopia för realister har den närmast överväldigande undertiteln ”Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet” – var och en av dessa utopier kunde ju lätt fyllt en egen bok – men Bregman inte bara radar upp kloka argument, siffror och faktiska erfarenheter som stöder idéerna; han lyckas dessutom presentera dem på ett sätt som är rent lustfyllt att läsa. Det handlar till lika delar om hans sätt att uttrycka sig som om att det är så spännande ämnen han tar sig an. Visste du till exempel att den republikanske presidenten Richard Nixon var nära att instifta en basinkomst?

Eller att fattigdom enligt studier orsakar en förlust på 13-14 IQ-poäng? Man blir med andra ord inte fattig för att man är dum, men man blir dum av den stress att försöka leva på marginalerna orsakar. Känns inte sådant som vettiga saker att ha med sig i valrörelsens kravretorik?

Jag vet inte om precis allt Rutger Bregman för fram håller för granskning. Framför allt vet jag inte hur det någonsin skulle gå att genomföra, hur välunderbyggt det än är, eftersom det strider så radikalt mot allt som hålls högt i den nuvarande politiska debatten. Men sådant kan ändra sig, och den här bokens samtidigt vilda och välgrundade diskussioner om vad samhället är, har varit och skulle kunna bli är som ett stridsrop för nytänkande, för fantasi och empati i det politiska samtalet. På en gång en sockerkick och en riktig vitamininjektion.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• ”Hur mår Rut?”
• Inför valet 2018

Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

Under den senare delen av 1800-talet växer sig nationalismen stark i många europeiska länder. Konstnärer och författare hjälper till genom att fånga och förmedla folksjälen i målningar och litteratur. Malmströms tavla, som finns med på Stockholmsutställningen 1897, kan ses som ett av flera bidrag till en reklamkampanj som går ut på att stärka varumärket Sverige. Idag används målningen återigen i propagandasyfte.

Zygmunt Bauman beskriver i sin sista bok, Retrotopia, hur modernismens framtidstro har slagits sönder av individualism, kommersialism och ökade samhällsklyftor.
Han menar att vi nu, istället för att blicka framåt mot en morgondag där vi tillsammans och tack vare politiska lösningar har konstruerat ett bättre samhälle, längtar efter att återupprätta ett utopiskt förflutet.

This prompted the pendulums of the public mindset and mentality to perform a U-turn: from investing public hopes of improvement in the uncertain and ever-too-obviously un-trustworthy future, to re-investing them in the vaguely remembered past, valued for its assumed stability and so trustworthiness.

Baumans text kräver läsarens närvaro men som tur är har man aldrig tråkigt i sällskap av den kultförklarade sociologen. Samtiden undersöks i vindlande långa meningar som ständigt byggs ut med bisatser, där nya insikter skjuts in i resonemanget. Med hjälp av begreppet Retrotopia förklarar Bauman elegant hur drömmen om en tid och en plats som egentligen aldrig existerat, nu konstrueras med hjälp av minnespolitik – ”politics of memory”. Det aktuella Facebook-inlägget, som använder sig av Malmströms målning med uppmaningen: NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE, är ett exempel på den här sortens minnespolitik. Konstverket framställer Sverige som ett välmående och enat land men verkligheten i slutet av 1800-talet såg annorlunda ut, vilket bland annat August Strindberg upplyser oss om i texten ”Olust i landet”:

I det rika Skåne fann jag öde stugor med hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs – det var emigrationen! Icke framkallad av fattigdom utan av olust.

Strindberg beskriver ett Sverige som de flesta nog inte är beredda att ta tillbaka. En tid då många lämnar landet för att undkomma svält, fattigdom, sociala klyftor och en repressiv stat och kyrka. Utvandringens effekter på bland annat jordbruket anses 1907 vara så förödande att Emigrationsutredningen tillsätts för att få stopp på utvecklingen.

Det gamla och det unga Sverige ger oss en romantisk bild av hur vårt land såg ut i slutet av 1800-talet, men målningen innehåller också ett korn av sanning som inte passar vår tids minnespolitiker. När konstverket skapades var Sverige och Norge fortfarande i union. Flaggan som Malmström har stuckit i handen på gossen i den blå jackan har därför unionsmärket i det övre inre hörnet. Uppmaningen NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE och den nymornade nationalismen fungerar dock dåligt ihop med unionsflaggan. Alltså har konstverket och historien retuscherats. På målningen som förekommer i Facebook-inlägget har flaggan inget unionsmärke.

Malmströms konstverk är inte enbart ett bra exempel på hur minnespolitik fungerar. Målningens idylliska bild av gemenskapen mellan människor av samma sort fångar också upp den längtan tillbaka till klansamhället som, enligt Bauman, är ett av de starkaste inslagen i drömmen om Retrotopia. I en värld som ställer krav på att vi som individer anpassar oss efter allt snabbare förändringar söker vi efter sammanhang som känns trygga och säkra. Vi vill tillhöra en grupp med vars medlemmar vi delar språk, traditioner, kulturella uttryck och historia. Facebook och andra sociala media hjälper oss hitta hem till våra klaner, vilket också kommentarerna till det aktuella inlägget visar. Här finns någon som öppet manar till kamp mot det mångkulturella samhället, medan en annan varnar för att Sverige är på väg mot sharialagar. En tredje skriver att Malmströms målning får honom att längta tillbaka till en tid då folk tog hand om varandra. Tvivlaren som ifrågasätter rimligheten i att vilja leva i 1890-talets Sverige blir genast utnämnd till landsförrädare. Gemenskapen i klanen vilar ytterst på fasta övertygelser om vilka vi ska stödja och vilka vi ska döda, menar Bauman och pekar på hur dessa övertygelser utnyttjas av populistiska och extremistiska rörelser när de på olika sätt underblåser känslor av tillhörighet och utanförskap på nätet.

Jag började läsa Retrotopia i mars, några veckor innan terrorattentatet i Stockholm ägde rum – fredagen den 7 april. Redan då var främlingsfientligheten och islamofobin en påtaglig närvaro i kommentarsfälten på Facebook. Efter attentatet har hatstormen tilltagit i styrka och tar sig nu allt våldsammare uttryck. Jag har sett bilder av Drottninggatan tagna strax efter att lastbilen passerat, som retuscherats så att personer med ”muslimskt utseende” tycks passera offren utan att bry sig om dem. Jag har läst kommentarer som med stor emfas hävdar att den förmodade terroristens barn bör avrättas för att vårt samhälle ska kunna saneras. Det är uppenbart att många riktar sina blickar mot ett Retrotopia där drömmen om ett kulturellt enhetligt klansamhälle ska förverkligas. Samtidigt krymper världen i allt snabbare takt och vi kan inte längre avvara ett globalt perspektiv för att möta utmaningar som klimatpåverkan, migration och fattigdom. Kan vi vända utvecklingen som nu tycks gå baklänges? Jag har inget bra svar. Men jag tror som Bauman att en respektfull dialog, även mellan människor med olika värderingar och kulturella bakgrunder, är nyckeln till en fredligare framtid. Jag tror också att det är du och jag, vi alla, som måste göra den dialogen möjlig.

[...] all of us need ‘to take part in planning and building’ the culture of dialogue capable of healing the multicultural, multicentered and multiconflictual world [---] the fate of peaceful cohabitation, solidarity and collaboration between humans (needs to be brought down) from the fuzzy and obscure realms of high politics ‘as seen on TV’ down to the streets, workshops, offices, schools and public spaces where we, the rank and file hoi polloi, meet and converse [...].

Similar Posts:

• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Can’t Buy Me Love
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Bättre och bättre dag för dag

Stan överväger att följa storebror Cons exempel och ge sig in på den brottsliga banan. Halvt på allvar halvt på lek prövar Charmaine tanken om att prostituera sig. Hon repar nytt mod efter att ha sett rekryteringsfilmen från tvillingstaden Consilience/Positron, ett slags ”gated community” med utopiska förtecken. Snart har paret klarat av ansökningsförfarandet, som mest liknar ett mingelparty, och erbjuds ett eget hem och fast jobb i staden Consilience. I gengäld ska de tillbringa varannan månad i fängelset Positron och där arbeta med kycklinguppfödningen eller utföra någon annan form av samhällstjänst. Medan Stan och Charmaine vistas i fängelset kommer ett annat par att flytta in i det gemensamma hemmet. Växelboendet är praktiskt och resurssnålt, men all kontakt med deras ”ställföreträdare” är strängt förbjuden.

Säg den lycka som varar för evigt. Visserligen får Stan och Charmaine sina materiella behov mer än tillgodosedda i Consilience och att vistas i fängelse varannan månad går också an. På teve finns inget våld eller porr så klart – men radiokanalen erbjuder ett överflöd av stråkkvartetter, Bing Crosby och Doris Day. Ändå är det något som saknas.

He shouldn’t have let himself be caged in here, walled off from freedom. But what does freedom mean anymore? And who has caged him and walled him off? He’d done it himself. So many small choices. The reduction of himself to a series of numbers, stored by others, controlled by others.

Syndafallet är kanske en av våra första berättelser om hur ett utopiskt samhällsbygge faller ihop som ett resultat av människans obändiga nyfikenhet. Och precis som Adam och Eva i Edens lustgård har Stan och Charmaine svårt att hålla sig borta från den förbjudna frukten. I takt med att deras begär blir allt mer febriga skruvas också berättelsens tempo upp. Det är svårt att veta om jag ska skratta eller gråta åt Atwoods uppfinningsrikedom: Elvisimitatörer i äldrevården, sexbotar, s.k. Possilibots, som skräddarsys efter beställarens preferenser och kan fås med andetag och hjärtslag i lyxutförandet, eller ingrepp som leder till en livslång besatthet… av gosedjur. Vi har relativt nyligen fått stifta bekantskap med Atwoods svarta humor i Madaddam-trilogin men i The Heart Goes Last lägger hon på ett par extra kol i sin satiriska skildring av en möjlig framtid. Hennes gestaltning av hur samhällsbygget Consilience/Positron krackelerar liknar mer skruvad fars än gastkramande dystopi. Det tar ett tag att vänja sig vid denna nya berättarstil men det är värt mödan att försöka.

Stan och Charmaine kan vara de mest fega, egoistiska, impulsstyrda och korkade karaktärer som jag någonsin stött på. Men när jag tittat efter noggrant i Atwoods satiriska skrattspegel måste jag motvilligt inse att de faktiskt är som folk är mest. Som du och jag. Vi som nästan tar vår frihet för given och som kanske ibland helst skulle vilja slippa alla beslut. Alla val. Vi som bär en längtan efter trygghet inom oss men som samtidigt rastlöst letar efter nya upplevelser. Nya prylar.

En av de sista replikerna i The Heart Goes Last: ”The world is all before you. Where to choose.” är en blinkning till John Miltons diktepos Paradise Lost (1667), och refererar till en scen som beskriver hur Adam och Eva lämnar Edens Lustgård.

Some natural tears they dropped, but wiped them soon;
The world was all before them, where to choose
Their place of rest, and providence their guide:
They hand in hand with wand’ring steps and slow,
Through Eden took their solitary way.

Kanske vill Atwood påminna oss om att människan ända sedan syndafallet har varit ovillig, eller oförmögen, att betala det pris som utopiernas bekymmersfria tillvaro kräver. Vi tycks vara dömda till frihet. Vare sig vi vet vad vi ska göra av den, eller inte.

Similar Posts:

• Pest eller kolera?
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Präktig biografi
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Lekfull utflykt i serieland

Vi börjar om. Tellurien är en gränsvarelse, någonstans mellan roman och novellsamling; femtio kapitel, eller noveller, eller utdrag ur längre berättelser som sällan uttryckligen hänger ihop, som blandar science fiction, diskbänksrealism och pjäsfragment om vartannat. Det de har gemensamt är tiden (någonstans i bortre halvan av 2000-talet) och platsen (Europa, med fokus på det som en gång var Ryssland), men precis som Ryssland rymmer många länder är även tiden flexibel, utan tydliga gränser. Kriget mot ISIS-eller-vad-de-kallar-sig-den-här-veckan har kommit och gått, Europa har återfallit i en förnapoleonsk surv av småstater, furstendömen och fristäder, och Ryssland självt har inte klarat sig bättre.

Någonstans bland alla dessa småstater – från moderna storstäder till neostalinistiska nöjesparker – ligger det lilla riket Tellurien, undangömt i bergen som ett nytt Samarkand, och som bara har en enda exportvara: spikar av ämnet tellur, som om de slås rakt in i din skalle på rätt sätt, av en expert med rätt insikt i gamla ahuramazdanska riter, ger dig det absolut bästa ruset som kan tänkas. Telluret låter dig se precis vilken värld du vill, samtidigt som du är fullt vaken. Du kan träffa vem som helst från hela historien, åberopa dig på dem, dra nytta av deras visdom och veta det de vet. Eller åtminstone bli övertygad om att du gör det, vilket väl är samma sak?

Och just det ja, det finns genmanipulerade människor i alla storlekar och designer, från jättar som kan lyfta hus till intelligenta löskukar som tröttnat på sitt jobb. Och korsriddare som anfaller Istanbul med jetpacks på ryggen. Och hemliga revolutionära sekter. Etc, etc, etc. Det är den sortens bok… eller rättare sagt, det är alla de sorternas bok.

Nej, Tellurien låter sig inte summeras, och alla försök att blurba den med någon enkel jämförelse, vare sig det är med Tolkien eller Tolstoj (eller Calvino eller Pynchon, för den delen) faller ganska platt. Sorokin är inget fan av Putin, se bara på käftsmällen I det heliga Rysslands tjänst, men även om Vlad får sig sina törnar här (i den mån någon minns honom) är siktet inställt högre. Tellurien utspelar sig i en värld som backat tillbaka till en nymedeltida syn på makten, där de komplexa resonemangen och stora ideologierna och berättelserna slutligen dött eller förvandlats till meningslös underhållning, och det enda som återstår är Därför. Därför att jag har råd med det, Därför att de står i vägen för oss, Därför att vi måste skylla på någon, Därför att vi måste sätta oss själva främst, Därför att vår makt bygger på det.

Den logiska slutpunkten för den sortens naket maktutövande som Putin är långtifrån ensam om att ägna sig åt, som alltid handlar i egenintresse och talar i den stora massans namn… och gör den inte det får man väl minska massan den talar för. Det snackas mycket om ekokammare; varje novell här, varje land som skildras, utspelar sig i en egen ekokammare, med sin egen jargong och historia som går långt bortom det vi läsare får uttalat för oss. Det är inte det att det inte finns någon röd tråd, det finns för många, alla så slitna att de knappt ens räcker från från en sida till nästa, långa och starka nog att binda folk i, men inte att förbinda dem.

Vid något tillfälle kommer jag att tänka på Neal Stephensons gamla The Diamond Age, där teknologin gått så långt att materiellt överflöd är ett mått på fattigdom medan kunskap och klass är hårdvaluta och makt. (Orealistiskt, visst, men science fiction, vet ni.) Sorokins framtidsvision är inte alls så välordnad och lättbetvingad, här kan ett schyst samurajsvärd bara dela upp världen i ännu fler fragment. Tellurien är så fantastiskt uppfinningsrik, där en kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser som en knappt hinner greppa förrän en annan dyker upp, skrivna av en författare som kan ta till sig vilken stil som helst och är precis lika bekväm med höglitterära utläggningar, trashig action och bitsk satir… men hur förbannat kul det än är att läsa får helheten det att krypa efter ryggen på mig.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Våld, åtta till fem
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07

Jag har ingen plan.
Jag började.
Förr eller senare kommer jag till ett slut.
Jag går, jag är på väg.
Jag går där ingen gått förut. Jag ser mig inte om, det finns ingen väg tillbaka. I min hand håller jag en slät svart sten. Ibland skakar jag den, lyssnar.
Hela tiden medan jag går tänker jag på det som hänt. Trettio dagar passerade. Det kan min kropp berätta. För jag vet vilken som var den första dagen.

I början av Otopia är Miqi redan på väg. Under tiden som hon vandrar vidare, mot ett mål hon inte känner till, tänker hon tillbaka på den senaste månaden som passerat. Och det är så vi följer Miqi genom boken. Små nedslag i vardagen, till tidpunkter som förändrade hennes liv, som väckte hennes tankar och tvivel. Miqi började först tänka de förbjudna frågorna, och till slut tog hon dem även i sin mun. Då fanns det egentligen ingen väg tillbaka, inget val. Hon var tvungen att gå.

Per Nilsson gör sig bäst och är som starkast i språket och när han öppnar ens sinne för nya tankeställningar. Han har ett berättargrepp och ett tilltal direkt mot läsaren oberoende vilken ålder man tillhör. Hans korta meningar och kapitel ger utrymme för egna tolkningar och tankar och språket är poetiskt laddat. Detta är kanske också det som skiljer sig mest från många andra ungdomsdystopier/-utopier. Det mesta av historien ligger mellan raderna och handlingen byggs inte upp av någon action, inga mäktiga skildringar. Man väntar inte på någon stor smäll utan det är små korta steg mot insikt. Det är efterspelet efter smällen vi följer, något nytt som växer fram, nya tvivel som skapas.

I Otopia är det inte bara en ny värld som behöver byggas upp. För att inte falla tillbaka till “den Gamla Tiden” behöver även människan byggas upp på nytt. För de gamla känslorna, de gamla tankarna, de gamla handlingarna finns kvar inom varje människa. De är som ogräs som behöver rensas bort för att byggandet av en ny värld ska lyckas, för att verkligen nå fram till utopin. Regler måste finnas, och människor måste komma överens om dem.

Otopia är en värld av motsatser men där människor lever med facit i hand. Invånarna vet vad som gjorde att allt gick fel och eftersträvar att aldrig hamna där igen. Boken med sitt öppna slut lämnar en med många frågor. Vad är det för värld vi egentligen lever i nu? Vad för slags samhälle vill vi ha? Frågor som Miqi snuddade vid och man lämnar inte boken utan att tänka en gång till.

Kanske skulle jag bara tänka: Det fungerar ändå. Det här bygget vi håller på med. Alla vill det bästa för oss. Något annat finns inte.

Similar Posts:

• Genom dysterpassagen
• Den perfekta drogen
• Världen som trevlig?
• Bjud inte in dem för länge,
• Att bryta vardagliga tystnader