45 år har gått sedan Lempi lämnade sin barndomsbygd i Minnesotatrakten. I sina händer har hon plötsligt en plåtburk som innehåller brev som mamma Rose skrivit till henne. De är skrivna år 1973, och berättar om föräldrarnas kärlek som överskred alla gränser. Tvister och missunnsamhet präglade relationen mellan de finska immigranterna och reservatets ursprungsbefolkning med ojibwier men en liten vargunge förenade mig med din far, skriver hennes mamma.

Till hälften finsk och till hälften ojibwian försöker huvudpersonen Lempi förstå sitt eget förflutna. Också hon väljer brevformen. Kan det vara så här allt hänger ihop, undrar hon när hon i augusti 2018 skriver till brevets mottagare – ungdomsförälskelsen Jim Gråpäls, som idag är gift och har en son.

Rose är borta är en roman som fångar något mer än huvudpersonernas personliga utveckling. Parallellt med historien om Lempis föräldrars öde får läsaren en insyn i andra händelser som går att belägga med fakta. Fattigdomen och rasismen som följde när ursprungsbefolkningen bestals på sin mark, våld, alkoholism, försvunna barn i reservatsskolor och FBI:s förföljelser av fackligt aktiva arbetare har dokumenterats av historiker och samhällsforskare. På bokens sista sidor listas ett gediget efterforskningsmaterial.

Ingenstans i omslagets rosafluffiga bild anas det som är baksidan av tvåsamhetens passionsdrama eller hur omgivningens svartsjuka och bitterhet trängde sig in. I ett av Lempis brevstycken återger hon hur hon hört sin pappa berätta om tiden när Rose blev politisk aktivist:

[---] och vi var inte längre Ettu och Rose Rose och Ettu, utan en finne och en ojibwa mitt i ett reservat inför alla frågor som inte gick att besvara, och århundraden av oförrätter och jorddelningar och förlorade ägolotter var som ett harskinn som spikats upp ut och in på en flagnad laduvägg allt blottat och inget mjukt kvar, endast den avskalade sanningen om hur finnen var erövraren och Rose den berövade.

Människan förirrar sig bort från sin förutbestämda stig sju gånger, vilket romanens kapitel formar sig efter. Läsaren får följa Lempi när hon söker sig en väg framåt i stället för att fortsätta förtränga sitt förflutna. Att återse ungdomsförälskelsen innebär för henne en ny tro på sig själv, så som hon formulerar nuläget för sig själv. Jag, som befinner mig utanför, ser snarare att försoningen med mormor Patti har större tyngd. Denna kraftfulla mormor som numera chefar över spelkasinot där besökarna förlorar mer än de vinner. Nu välkomnar hon den så länge försvunna dotterdottern.

Romanens språk har en egen lyskraft med egensinniga – eller rättare sagt egensinnliga metaforer. Katja Kettu är originell på sitt modersmål med sprakande formuleringar och jag tänkte att den svenska översättaren skulle ha sina utmaningar. Men Marjut Hökfelt gör en enastående insats och det skriver jag inte bara av slentrian. Vattnet brakar isskorpigt i vaken, pälsen är mjuksträv och motvilja kan väl inte beskrivas bättre än när kroppen kläs i den skavstela skoldräkten? En fullpoängare är också när tryggheten får trestavig rytm så att jag som läsare tydligt hör hjärtslagen:

Jag pressade huvudet mot den varma barmen och kände hur blodet strömmade, ådrorna brusade och det stadiga hjärtat hamrade [---]

Jag önskar romanen en lång livslängd och att fler läsare finner den och inte låter sig hämmas av inslagen med magisk realism – om man tycker att sånt är störande för trovärdigheten. De illustrerar i min tolkning Lempis inre psykologiska landskap och hennes traumabearbetning. De gripande avsnitten om attraktion mellan människor och de bildande inblickarna i nordamerikanskt förtryck av sin ursprungsbefolkning är för mig övertygande nog för omläsning(ar).

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Spännande men alldeles för spattigt
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Min president var svart

I just wanted to write this Indigenous Nancy Drew story that I wished I had read when I was a teen.

Så säger Angeline Boulley i en intervju. Hon kom på idén till boken som 18-åring, började skriva när hon var 45, och 10 år senare var den klar. Nu har jag den i min hand, och det är jag tacksam för.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Mitt namn är Firekeeper, men oavsett vad det var så är boken så mycket mer. Det är en fartfylld, spännande men även stundtals ångestfylld och hemsk berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan USA och Kanada, i gränslandet mellan olika folkgrupper och traditioner. Det är en berättelse om mellanförskap och viljan att bara få höra till.

Daunis Fontaine är resultatet av en skandal hela staden gottat sig i. Hennes ena förälder tillhör områdets ursprungsbefolkning, den andra stadens rikaste familj. Oavsett sammanhang sticker Daunis ut. Plötsligt dyker Jamie upp, som inte växt upp med skvallret om henne. Dessutom verka han faktiskt… riktigt trevlig, och intresserad av hennes syn på saker, på riktigt.

En familjetragedi tvingar Daunis att lägga planerna på flytt åt sidan och vänja sig vid det nya normala, där morgonens joggingtur går förbi mormoderns sjukhem. Ytterligare en tragedi tvingar Daunis att existera i ett ännu nyare normala, som dessutom helt ställs på ända när två FBI-agenter kontaktar henne för att be henne fungera som informator i jakten på meth i staden och reservatet.

Den darrande handen gör en huggande rörelse med pistolen, som om den istället slog med en machete. Varje slag mot marken inger mig lite hopp. Hellre en osynlig måltavla än jag.

Mitt namn är Firekeeper lyckas med något som få ungdomsböcker lyckas med. Den är snabb, spännande och lättläst samtidigt som den innehåller en mängd olika lager. Boken håller oss i handen när vi på djupet tvingas att förstå komplexiteten i relationen mellan ursprungsbefolkningen och dess kolonisatörer. Hur ett trauma kan sätta spår i generation efter generation. Även om boken håller oss i handen så är det aldrig en redogörelse för en kultur från ett majoritetsperspektiv, utan vi som står utanför får närma oss via karaktärerna och deras skickligt konstruerade bakgrundshistorier. Boulley synliggör på ett tydligt sätt hur det, trots att det kan verka så enkelt, sällan är det.

Similar Posts:

• Att bli till
• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Lika drömskt som verkligheten
• Filmiskt om familj och att vara sig själv

I bilderboken Älskade Kulu har inuitiska-kanadensiska artisten Celina Kalluk gjort sin version av denna i många fall så omstörtande upplevelse. Inledningen berättar om solen som ger barnet en bädd av värme och strålar av ljus. Vinden ger kunskap om vädrets makter och när den susar vidare berättar den för alla djur att den charmerande Kulu är född.

Du hade många sällsamma och storslagna besökare!
De delade tankar och känslor med dig, och önskade dig lycka,
Bedårande Kulu.

Något ordinär poesi, kan en läsare tycka inledningsvis. Men på de följande sidorna får läsaren vidga sina associationer från det slitna ordet lycka. Lyckan uppstår inte ur intet utan egentligen består den av många olika saker. Djuren ger därför gåvor till Kulu, som handlar om att tro på sig själv, odla sin givmildhet och förmåga att hjälpa andra. Ibland är det läge att vara spontan och andra gånger känna glädje i att avsluta vad man påbörjar.

Texten har sina förtjänster i själva budskapet men förlorar däremot på rytmen. Personligen kommer jag ur takt i läsningen så att jag faktiskt börjar längta efter ett klassiskt versmått. Trots många omläsningar tycker jag inte att dikten lyckas stå på egna ben.

Jag gläds desto mer åt bildspråkets musikalitet. Illustratören Alexandria Neonakis fyller sidorna i bokuppslagen med kraft för att återge vidsträckta arktiska landskap. Färgerna frammanar havsdjup där det mänskliga ögat inte uppfattar botten. Silhuetten av ett djur förlängs i många av bilderna – nästan som att bilden sjunger mjukt. Min favoritbild är uppslaget där sälen och fjällrödingen simmar och hur deras spår i vattnet getts flera nyanser av blått. De har en böljande smidighet och klarar havets kyla. Kulu omges i stället av värme, och jag kan se framför mig hur en vuxen parallellt med högläsningen boar in barnet inför nattens sömn. Vi kan låtsas att täcket är isbjörnsmammans famn, eller hur?

Tillsammans lyckas bild och text förmedla alla möjligheter som erbjuds när människan lever i samspel med jordens element och naturens djur. I Kulus värld är de arktiska djuren och landskapen närmast. Myskoxen är inte hotfull, bara jordnära. Blickar som riktas uppåt ser den oändliga rymden.

Litteratur från Arktis är inte så vanligt men jag vill minnas att Nordiska Rådets litteraturpris år 2021 tilldelades Niviaq Korneliussen för romanen Naasuliardarpi (på danska Blomsterdalen)? Inget av biblioteken jag besöker har köpt in den men kanske är det bara ett förbiseende som åtgärdas snart?

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Kom igen mänska, det svänger ju
• ”Så närvarande och så främmande”

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Romanen är en fristående fortsättning på Dagar utan slut, som kom på svenska år 2020. McNulty är inte längre berättaren (han syns bara i bakgrunden) utan i stället får läsaren uppleva livet från Winonas perspektiv. Hon har hunnit bli 17 år och är en administrativ stjärna med ett siffersinne som uppskattas. I den lilla intilliggande staden har hon fått jobb hos advokat Briscoe, som inte hinner med arkiveringen:

Dokumenten hade ibland mycket att berätta, ibland var de tysta som snö. Det fanns listor över varenda svart person som köpts och sålts i Henry County vid Negerförsäljningsbyrån, och dem hade advokat Briscoes far upprättat. Mr Hicks handelsbod förvarade sin ekonomiska historia där, liksom fyra andra handelsbodar, sjuttio års proviantering, och många års statliga kontrakt om att förse de försvunna indianerna med livsmedel – och femtio gamla spröda sidor med balansräkningar åt de miliser som sett till att skaffa undan chickasaw och cherokee från Tennessee.

Åren som skildras i romanen (1873 – 1874) är minst sagt instabila. Delstatsmiliser konfronterar banditgäng, och om du är en frigiven slav eller har indianska rötter kastar du alltid ett extra öga över axeln. Risken att bli överfallen är ett faktum. I diskussioner om lag och ordning hörs den starke mannens krav på att få tillbaka sitt utrymme. En överste som beskriver den kände plundraren Petrie hyser inte mycket hopp om framtiden:

Gamla rebeller som han kunde nu rösta igen i sitt eget land men de hade vant sig vid plundring och mord. Petries våldsamhet bottnade i att han ansåg sig förfördelad, och den tanken skulle han hålla fast vid för all framtid [---]

Centralt i romanen är ett våldsdåd som Winonas familj vill hämnas. I stället för att omedelbart handla enligt devisen öga-för-öga-tand-för-tand har man fullt upp med att undgå fattigdom och svält. Och efterhand omvandlas tankarna. Bättre med motståndshandlingar som har ingredienser av intelligens och fiffighet än eskalerande våld. Dessutom finns kärleken som återfinns i en familjs värme, eller för all del den som utvecklas i tvåsamhetens innerlighet. Den där häpnadsväckande kraften – ofta uttryckt i fumliga ord – som kan bära över avgrunder.

Ingen kan klandra Barry för att ha lågt tempo i den här eller den föregående romanen. Intrigens byggstenar är konflikter och makthunger som gör att dammet yr när det smäller. Mulorna tröttas ut när de får vandra långa sträckor med sina ryttare. Knivar och skjutvapen orsakar sår som blöder ymnigt. Mig lockar inte någon tidsresa på 150 år för att uppleva hur skador syddes ihop utan bedövning.

Romanens brutala incidenter har sin plats i sammanhanget men vore berättelsen en film skulle jag sitta och blunda och stoppa fingrarna i öronen. Detta varvas med partier där familj och vänner ingjuter mod i varandras hjärtan. Allt återges på en kärv prosa sprängd med ordspråksliknande meningar som jag tycker passar utmärkt i sammanhanget.

Winona och hennes familj får mina sympatier, vilket säkert är tanken. Risken finns förstås att en författare älskar sina romanpersoner så mycket att skapelsen tar skada av det. Barry presenterar likväl ett övertygande persongalleri och den historiska miljön kan beläggas med arkivbesök.

McNulty & Co har nu fått två romaner. Båda bärs av element som gör att de skulle kunna placeras in i westerngenren. Fast det vore att förminska dem. Här romantiseras ingalunda teman som anarki och laglöshet. I synnerhet i denna andra roman, är det samhörigheten med andra som är det sammanhängande kittet. Framtiden byggs av personer som väljer att i ord forma kampen om rättvisa i stället för att använda våld. En tidlös och meningsfull inställning till livet, tycker jag.

Similar Posts:

• Björnkramen känns från boksidorna
• Familjen Ingalls i indianernas land
• Förtryck och förträngning
• Familjen Macahan möter familjen Ewing
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter

Vi vet från historien att kolonisatörer ofta har varit väl medvetna om sambanden mellan kultur, språk och mark, och därför haft ett behov att bryta dem hos ursprungsbefolkningar, för att bevara nationalstaten ohotad. Här i Sverige känner vi igen det här från behandlingen av samer som tvingats överge sitt språk och sin mark, och samma mönster finns i Kanadas historia, inte minst genom the residential school system, som verkade från 1828 och fram till så sent som 1996, vars huvudsyfte var att skilja barn från Kanadas många ursprungsbefolkningar från sina föräldrar och därmed från kontakten med sina språk, kulturer och sin mark. Ord, för kolonisatörer, är inget som bara ”kastas runt”, utan något som är hotfullt på riktigt.

Islands of Decolonial Love är en samling korta berättelser, varvade med narrativa sångtexter, som på ett tillgängligt sätt låter läsaren ta del av samtida erfarenheter av århundraden av förtryck. Extra plus är att sångtexterna finns inlästa och fritt tillgängliga att laddas ner från förlagets webbsida.

Boken riktar sig helt klart till en engelskspråkig läsare, men väver in ord på nishnaabemowin. Vissa av de här orden förklaras i fotnoter i slutet av varje avsnitt, men ibland får läsaren helt enkelt klura ut deras (ungefärliga) innebörd utifrån sammanhanget. Ibland förklaras ett ord på nishnaabemowin med ett eller ett par ord på engelska och ibland behövs längre beskrivningar för att klargöra ordens betydelse – för det är ju så språk fungerar. De är tätt sammanlänkade med kulturen och därmed är ett språk aldrig en enkel uppsättning alternativa koder helt parallell med ett annat språk. Simpsons bok är en fin påminnelse om det.

Genom att använda ord på nishnaabemowin i Islands of Decolonial Love så ger Simpson språket och därmed kulturen utrymme, både på boksidorna och i våra medvetanden. Det ger språket närvaro – en närvaro som den kanadensiska staten sedan dess bildande (och dessförinnan kolonisatörerna) har gjort allt i sin makt för att utrota.

UNESCO kategoriserar 87 språk i Kanada som utrotningshotade. Nishnaabemowin (Eastern Ojibwe) är ett av dessa. Ett språks livskraft bestäms främst av antalet talare samt av åldern på dem som talar språket flytande, men andra viktiga faktorer är till exempel språkets status och hur väl dokumenterat det är. Genom att använda nishnaabemowin i Islands of Decolonial Love så dokumenteras (en liten del av) språket, samtidigt som boken gör läsaren bekant med språket. (För den som vill hitta mer information om ursprungsbefolkningars språk kan jag tipsa om den här ypperliga webbsidan.)

Under ett tal vid McGill University i Montréal 2016 säger Simpson att ”det här är inte bara ord som vi kastar runt”. Hon visar, både i det öppningstalet och i Islands of Decolonial Love, att både vad som sägs, och hur det sägs, är aktiva val som har betydelse.

Similar Posts:

• Jorden runt med andan i halsen
• Bokstäver som inte behöver vara tysta
• Magisk hyperrealism från Norge
• Hockey och meth
• Pink Pearl som ink earl

Boken utspelar sig i framtiden, det är lite oklart när, men allt är ungefär som nu bara att det är varmare, havsnivån har stigit, extremvädren har blivit fler och de stora öarna uppbyggda av hopslingrade sopor i Stilla havet har blivit större. Boken har två huvudpersoner som lever helt olika liv i den här dystopiska världen. Alice är professor i litteraturvetenskap i Taiwan och vill ta livet av sig. Hennes danske man och deras son gav sig ut på en klättertur och kom aldrig mer tillbaka. Nu är det bara hon kvar i en villa som havet kommer närmare och närmare att skölja bort.

Hade han glömt att det inte fanns några berg i hans hemland? Hur kunde det annars ha gått som det gick? Hur kunde han ta med sig deras son upp i bergen och sedan inte komma tillbaka med honom?

Den andra huvudpersonen är Atile’, han kommer från ön Wayo Wayo någonstans i Stilla havet. Det är en ursprungsbefolkning helt avskärmad från den moderna civilisationen. På ön offras alla familjers andra söner, de måste paddla ut i en båt de själva byggt och får aldrig återvända. Väl ute till havs tas de av strömmarna eller vågorna och drunknar. Atile’ drunknar inte, istället räddas han av en av de flytande sopöarna i Stilla havet. Där finns plast och prylar han inte förstår någonting av. Han hittar böcker med tecken omöjliga att läsa. Han förstår ändå att det är något som inte är rätt med ön. Han ser hur sköldpaddor och fiskar dör när soporna fastnar inuti dem. Han är ensam på ön så länge att han börjar hallucinera och vet inte längre vad som är verklighet. Han vill ta sitt liv men enligt tron i hans kultur förvandlas man då till en manet, något som han är så rädd för att han låter bli.

Förutom några få arter av havsfåglar som emellanåt byggde bo och ruvade på ön fanns det knappt några andra livsformer på ön. Fast de där djuren som dött efter att ha ätit upp en del av ön blev till en del av ön, och till slut skulle väl han också bli det. Det var alltså så här helvetet såg ut, det här var undervärlden.

Så kommer en tsunami och sveper hela ön av sopor mot Taiwans kust. Stränderna och havet runt Taiwan blir fyllt av sopor. Havet blir grumligare och lukten är unken. Atile’ har helt plötsligt kastats in i en annan värld, och där möter han Alice. Plötsligt väcks något inuti Alice till liv igen och de finner en samvaro tillsammans som blir till en symbios. Det är en sådan bra historia, faktiskt liknar den ingen annan jag läst. Den känns så verklig och så sorglig, när man inser att kanske är det så här allting kommer bli.

Tyvärr är den stundtals lite långsam, det krävde energi för att komma igenom den. Tempot är lite monotont, det blir aldrig riktigt spännande men ändå är det alltid intressant. Ibland är det också lite svårt att hänga med för det är så många fler bihistorier som berättas; om valjakt i Norge, om ursprungsbefolkningen i Taiwan, om tunnelbyggen och om sexarbetare i Taipei.

Den är läsvärd helt klart. Den är allmänbildande och historien är så stor. Det är bara svårt att helt få grepp om boken och att hitta tråden.

Similar Posts:

• Elegi över ett sopberg
• ”Visst kan jag åka upp i rymden och dö, varför inte”
• Uppror mot industrisamhället
• Rör mig!
• Blå är den mest skrämmande färgen

Efter den inledande essän lotsar författaren mig in i en skönlitterär värld som kretsar kring människors liv i Oklahoma. Några är unga, andra är medelålders. I den urbana miljön finns olika sätt att ta sig fram för att öka statusen men i jakten på den egna identiteten är det lätt att ge upp. Man kan vara ett resultat av en våldtäkt. Man kan ha en vit far och en brun mor. Man kan vara barn till föräldrar som är alkoholberoende.

Romanens händelseförlopp drivs effektivt mot den årliga pow-wowen som ska arrangeras på en stor sportarena i Oklahoma. Några arbetar med det praktiska kring arrangemanget och andra planerar att köpa biljetter för att gå dit som åskådare. På internet finns inspirerande danser för nykomlingen – en pojke, som hittar en dansdräkt med fjädrar, pärlor och broderier i garderoben. Det finns rytmer som inte kan beskrivas i ord, upplever han. Berättandet undviker såväl sentimentala som nostalgiska element. Drivkraften är nyfikenhet och viljan att lära sig något ur solitärens perspektiv.

Andra pojkar är mer nyfikna på häftiga kickar. De står aldrig stilla och med flockbeteendet frigörs bara energier som har sin bas i drogrus. Sammanhållningen bygger på att utöva våld och att hetsa varandra till dårskaper.

De många personskildringarna krokar tag i mig som läsare. Jag blir presenterad för en person i ett kapitel och möter denna igen i ett senare kapitel. Alla får nya erfarenheter och var och en fördjupas på sitt eget sätt.

Under läsningens gång registrerar jag en frånvaro. Min iakttagelse stämmer fram till sista sidan – nämligen att maktens företrädare inte har någon plats i romanen. Ingen polis, ingen socialmyndighet och ingen politisk rörelse. Fokus är på människor som övat upp sin navigeringsförmåga så att de tar sig fram trots de hårda livsvillkoren.

Personerna som dyker upp i de olika kapitlen är stundom svåra att hålla reda på och några gånger tycker jag att perspektivbytena splittrar min läsupplevelse. Ibland fungerar ett kapitel nästan bättre som en fristående novell. Å andra sidan kanske min glidning åt novellkänslan bottnar i att jag behöver hämta andan? Jag vill ju inte att människor ska råka ut för händelser som berättas här.

Debuterande Tommy Orange skildrar människoöden med ett inifrånperspektiv som träffar rätt in i mellangärdet. Hans fortsatta författarskap är värt att hålla ögonen på.

Similar Posts:

• Förtryck och förträngning
• Familjen Ingalls i indianernas land
• Hockey och meth
• Profiten på mänskligt lidande
• Att plötsligt vara Fienden

Boken består av tre längre kapitel efter ett inledande och initierat förord om resandets historia och resandet som idé. Därefter berättar Mazzarella i första kapitlet om kryssningsresor hon gjort med de norska kryssningsfartyg (med ofta filippinsk besättning) som seglar världen runt med äldre välbeställda pensionärer. Hon har rest ensam på arbetsuppdrag, tillsammans med sin tidigare man Lars G och nu med sin nuvarande man L. Hon säger sig både fascineras och äcklas av kryssningskulturen. På något plan påminner skildringen av livet ombord om flera av dikterna i Lars Huldéns lilla bok Inga stjärnor i natt, sir (2012) – att som äldre resa utan intresse för show eller underhållning (eller för att bli fotograferad) utan för att få se stjärnhimmeln.

I det andra kapitlet berättar hon om sin och makens vistelse i Australien och återvändandet dit. Mazzarella skriver utförligt om världsdelens historia, natur och människor. Om att få nya vänner, yngre vänner med livet framför sig. Om australiensarnas vänlighet och direkthet men också om urinvånarnas utsatthet. Om naturens och djurlivets storslagenhet.

I sista kapitlet är det åter Australien och vännerna där som är i fokus – men hon skriver också fram sin döde far som hon något orättvist skrivit lite om i tidigare verk. En tillbakadragen och hyperkorrekt man som hon inte riktigt kände – som hon via sin mor lärde sig förstå sig på. Nu som själv över sjuttio kan hon känna en större fördragsamhet med den han var. Hon var ju faktiskt ”pappas flicka” och i många lägen förde han hennes talan trots att hon kanske inte begärde det. Just då.

Livet – och våra relationer – är också en resa. Mazzarella plockar fram – ofta vardagliga – minnesbilder av nära som hon mist och kan känna tacksamhet över någon liten detalj som (ändå) blev rätt. Om inte annat så efteråt i det egna minnet. Som över- och efterlevande ändrar våra känslor över tid. Vackert lyfter hon fram för kärlek det arabiska uttrycket ta’burni som ungefär kan översättas med orden ”du som ska begrava mig”, alltså; ”du som jag inte vill överleva”. Kan känslan uttryckas starkare?

Starkt berättar Mazzarella också om hur hon och maken på en resa från Australien till Nya Zeeland besöker minnesplatser för jordbävningsoffren i Christchurch den 22.2.2011. På ett ställe har en mamma placerat ut ett foto och en minnesdikt över sin döde son:

”Please don’t ask me if I’m over it yet, I’ll never get over it
Please don’t tell me he’s in a better place, he’s not here with us
Please don’t say at least he’s not suffering
I havent’t come to termes with why he had to suffer at all
Please don’t tell me you know how I feel, unless you have
lost a child
/…/
Please just say you are sorry.
Please just say you remember our child
Please just mention my child’s name, please let me cry.”

Orden drabbar. Idag har minnesplatser för katastrofer blivit en sorts ”upplevelseturism”. När vi ställs inför andras vanmakt upplever vi den egna sårbarheten. Samtidigt kan vi fascineras av slumpen, av naturens kraft. Ingen går någonsin säker någonstans. Mazzarella citerar och översätter Will Durants ord: ” Civilisationen existerar med geologins medgivande vilket kan återtas när som helst”.

Merete Mazzarella är diplomatbarn och har gått i skolor överallt i världen – ändå ser hon sig som just en ”försiktig resenär”. En som vill ha ordning och reda, rutiner och ramar. Boken skildrar också hennes starka relation till maken. Tacksamheten över åren de fått och får tillsammans. De har gift sig som 65+. Han är ”världens bästa reskamrat”.

Jag är en hängiven Merete Mazzarellaläsare – varje ny bok är en läsupplevelse. Som läsare blir jag inspirerad av den här boken som lär en mycket om en värld långt borta. I dag närmare än förr. Samtidigt handlar essäerna om inre resor och livets lärdomar. Ingen annan författare kan som Mazzarella förena högt och lågt, djup kunskap med banala (?) detaljer. Om människor som alltid lever som människor lever – av lokala och kontextuella förutsättningar och orsaker. Det nästan känns som om jag varit med och där – även om det bara är mellan bokpärmar. På så vis skriver Merete Mazzarella.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• I åldrandets stund
• Är jag den jag tror jag är?
• Tårar och glädje i skuggan av döden

I Det lilla huset på prärien, den andra boken om familjen Ingalls, bryter de upp från hemmet i Stora skogen i Wisconsin. Det är knappast av bekvämlighetsskäl. Pappa Charles tycker helt enkelt att det har blivit för tättbefolkat där. Nuförtiden hör eller ser de andra människor omkring sig mest varenda dag.

De vilda djuren ville inte stanna i ett land där det fanns så mycket folk. Pappa hade inte heller lust att stanna. Han tyckte om ett land där de vilda djuren kunde bo utan att bli skrämda. Han tyckte om att se de små dovhjortskalvarna och deras mammor titta på honom från den skuggiga skogen och de tjocka, lata björnarna äta bär på bärställena.

Under de långa vinterkvällarna pratade han och mamma om landet i väster. Västerut var landet slätt, och där fanns inga träd. Gräset växte högt och tjockt. Där vandrade och betade de vilda djuren som på en äng som sträckte sig mycket längre bort än någon människa kunde se, och där fanns inga nybyggare. Bara indianer bodde där.

Sagt och gjort. Charles och Caroline stuvar in sina tillhörigheter och de tre små döttrarna i en täckt vagn och beger sig mot präriens ödemarker. Så småningom ser Charles ut en plats han gillar och börjar bygga dem ett hus. Liksom tidigare ägnar Laura Ingalls Wilder en hel del utrymme åt föräldrarnas, och inte minst pappans, vardagsbestyr. Hon skildrar detaljerat hur han bygger hus och stall – helt utan spikar, för sådan lyx kan en bra karl klara sig utan – och gräver brunn, men också försvarar det nya hemmet mot gräsbrand, vargar och indianer.

Livet på prärien är mer utsatt än det i Stora skogen, men Laura är sin pappas dotter. Hon älskar den vida slätten och den öppna himlen, att rusa runt eller smygande spana på djurlivet, och det är inte svårt att hålla med henne om att pappans liv nog vore mer eftersträvansvärt än mammans. Caroline stryker tvätt, steker pannkakor och håller flickorna väluppfostrade, också när de lever i en prärievagn mitt ute i ingenstans. Charles bygger och jagar och rider runt och spanar, möter de långväga ”grannarna” (det är ju inte precis fråga om att dela tomgränser, mer att befinna sig inom dagstursradie) och snokar upp de få nyheter som finns att höra.

Någonstans långt bort sitter en regering som beslutar om ifall indianer eller nybyggare ska ha rätten till prärien. Charles är av åsikten att det borde gå att leva sida vid sida, också när indianerna gör en del oönskade påhälsningar i det lilla präriehuset. Om indianerna anser att de vita är skyldiga dem något så har de nog visst fog för det, tycks Charles inse, men andra nybyggare är mindre kompromissvilliga. ”Den enda hyggliga indianen är en död indian”, anser en av familjens grannar.

Mer än seriens första bok placerar alltså Det lilla huset på prärien familjen Ingalls i den amerikanska historien och det handlar inte bara om det minst sagt problematiska förhållandet till urbefolkningen. Charles Ingalls är the self-made American man, den idylliska bilden av något vi kanske mest vant oss att se förvridet, som hysteriska NRA-lobbyister med mardrömsvisioner om ”Big government”. Charles är den gode patriarken som reder sin familj med sin bössa, sin yxa och sina bara händer (fast för all del också sin fiol och sitt öppna, pedagogiska sinnelag). Det är nästan läskigt lätt att dras in i Lauras kärlek och beundran för honom. Jag menar, han behöver inte ens spik.

Similar Posts:

• Familjeidyllen innan prärien
• Stärkta underkjolar och naturens krafter
• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Förtryck och förträngning
• Fasansfullt, gripande och förlösande