Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” [...] Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva historiska dramer.”

Det är sällan jag läser om böcker, men så fort jag läst ut Schnitzlers En senkommen berömmelse har jag lust att göra just det. Denna kortroman handlar om Eduard Saxberger, en äldre tjänsteman som blir ”upptäckt” som poet av en yngre skara beundrare. Herr Saxberger blir sedermera känd som författaren till Strövtåget (ett verk som han skrev för 25 år sedan).  Berättelsen följer Saxbergers sammanstrålning med den litterära klubben Entusiasterna bestående av författare, kritiker och en skådespelerska och hur detta möte påverkar Saxbergers egen självuppfattning. Han rycks med av hetsiga debatter om konstens sanning och skönhet som – i varje fall till en början – trollbinder honom.

Arthur Schnitzler (1862-1931) är känd i Österrike för att ha varit en av de första författarna att använda inre monologer (som Joyce förtjänstfullt använde i Odysseus). Här anammas en stil som ligger nära det som på tyska kallas för ”erlebte Rede”; en stil som formellt är i tredje person, men som funktionellt är i första person. Även om kortromanen är skriven i tredje person så beskrivs Saxbergers inre värld snarare i första person (vilket inte är fallet med någon annan av bokens karaktärer). Detta ger texten liv och vigör. Berättelsen lyckas på ett elegant sätt fånga människans fåfänga med en ironisk men samtidigt kärleksfull blick. Blicken avslöjar en författare som har en djup förståelse för den mänskliga naturen.

Schnitzler låter aldrig skeendet urarta i fars. Hans ironiska distans till skeendet gör att man kan känna igen sig i personernas tillkortakommanden, såsom exempelvis när skådespelerskan i gruppen säger följande:

”Om jag hade varit tvungen att välja en annan yrkesbana än teater, hade jag tagit livet av mig”, sa fröken Garsteiner.

Man kan känna igen sig i många av de personer som porträtteras, men även om de skildras på ett roligt vis blir de aldrig karikatyrer. Alla känns djupt mänskliga och skildras med ett lätt anslag som gör att deras egenskaper kan träda fram i både komisk och tragisk belysning.

Flera 1800-talsförfattare återkom till det problematiska valet att antingen välja ett borgerligt liv eller försöka överleva som svältande konstnär (läs bara Thomas Manns Tonio Kröger eller ännu bättre: Hesses Steppenwolf). Det är ett återkommande tema hos Schnitzler och det självupplevda i detta ger berättelsen en dramatisk tyngd.

Med små medel lyckas han förmedla en stämning av melankoli, nostalgi och förlust. Detta är särskilt tydligt när den gamle mannen tar sina kvällspromenader och tänker tillbaka på sitt liv.

Claudio Magris summerade kortromanen på följande vis:

Arthur Schnitzler frambesvärjer hela den österrikiska kulturens mozartlika elegans… med dess leende brio och det lätta vemodet.

Similar Posts:

• Schack som konstnärlig och feministisk yttring
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Skriven med ärlighet
• Känslofyrverkeri från Chile
• Komplicerat att vara Mann

I den här boken skildrar kulturredaktören Volker Weidermann den tyska revolutionen 1918. Det är en revolution som inte uppmärksammats särskilt ofta i tidigare litteratur, framförallt inte litteratur som finns på svenska – i alla fall inte om man jämför med den betydligt mer omskrivna ryska revolutionen, eller nazismens framväxt i Tyskland på 1930-talet. I så måtto är det en välgärning att Weidermanns bok nu ges ut i svensk översättning.

Fokus ligger framförallt på flera av de ledande personerna under revolutionen, inklusive Kurt Eisner som ledde utropandet av den första rådsrepubliken, och flera av de författare – inklusive Rainer Maria Rilke och Thomas Mann – som deltog. Till skillnad från i Ryssland, där bolsjevikerna lyckas konsolidera sin maktposition, så blir revolutionen i München dock mycket kortlivad. Också det skildras tämligen ingående, där en viktig faktor var maktkamper mellan olika fraktioner, och revolutionärer som inte kan enas om vare sig mål eller medel.

Det är många personer som figurerar, faktiskt så många att jag någon gång önskar att det hade funnits ett kort persongalleri summerat någonstans i boken. Nu får man läsa den utan det. Alla de arbetare och andra som också deltog i den revolutionära kampen finns förstås också med, men spelar däremot en betydligt mer undanskymd och indirekt roll, i den här skildringen. På det sättet är det här en mycket klassisk form av historieskrivning, med fokus på de Stora Männen, även om det nu handlar om de Stora Revolutionärerna, snarare än kungar, generaler och presidenter som annars är så vanligt förekommande i populärhistoriska verk.

Det ska inte förta värdet av den här boken. Weidermann skriver bra och lättillgängligt om en mycket spännande tid och process, så detta är, ur det perspektivet, en mycket njutbar läsning.

Similar Posts:

• Genetik, svält och politik
• Den ryska revolutionen dissekerad
• Förspel till en revolution
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Sedan splittras bilden.”

Ändå börjar han ju från en så enkel grundidé. Tänk om berättaren (som aldrig nämns vid namn men delar mycket med den faktiske Cărtărescu) fegade ur efter sin första misslyckade poesiuppläsning, aldrig blev känd författare med abonnemang på Ladbrokes Nobellista, utan fick nöja sig med ett jobb som högstadielärare på en nedgången skola på andra sidan Bukarest, där den enda friheten är varje dags långa spårvagnsresa och kvällarnas dagboksskrivande? Och tänk om en grupp av Tesla-kultister hade monterat gigantiska magnetspolar (där är titeln) under väl valda byggnader runtom i Bukarest som kunde upphäva naturlagarna just där? Och tänk om det i 80-talets Bukarest grodde en proteströrelse, inte mot något så alldagligt som Ceaușescus diktatur, utan mot själva döden? Människor som marscherar utanför krematorier med plakat: Ner med åldrandet! Ner med sjukdomar! Ner med denna orättvisa fångenskap i rumsligt och tidsmässigt avgränsade köttmaskiner som ingen frågade om vi ville bo i! Demokratisera existensen!

…Det är kanske ingen helt enkel grundidé, ändå. Men Cărtărescu får det ju att verka så enkelt när han bygger ihop sin fyrdimensionella tesserakt till roman som får Thomas Pynchon att verka linjär. Han väver ihop hyperrealistiska skildringar av 80-talets Bukarest som får mig att vilja se Simon Stålenhag illustrera detta med febriga minnen från 60-talets TBC-sjukhus, med ren science fiction, med surrealistiska utflykter rakt ut i universum eller in i det mikroskopiska, väver in biografier om författare, matematiker och esoteriker som passar i historien, kallar in Kafka och Tarkovskij och Mann och Voynich tills man slutar försöka bena ut alltihop och bara åker med på resan. Det är inte en bok man sträck- eller slöläser, inte bara för att den väger ett kilo, den passar bättre för koncentrerade djupdykningar där man kommer upp kippande efter andan, med tinnitus och halvblind. Som att se Jackson Pollocks faktiska penseldans i luften och inte bara den nedstänkta duken efteråt. Cărtărescu har sån fantasi, såna idéer, att han utifrån ett skrivbord i Bukarest kan ta allt från ett litet barns försök att minnas om han faktiskt hade en tvillingbror som spädbarn till att minskas ner till ett kvalster och försöka övertyga de andra kvalstren att guden vars ansikte de bor på vill dem väl, och få det att hänga ihop som en fullt logisk berättelse, en där varje sidvändning kan ta en någon annanstans. Jag avundas inte Inger Johansson som översatt detta, men herregud vilket jobb hon gjort.

Varför lever vi? För att bli slitna i stycken och levande begravda och dränkta som kattungar och flådda som får? För att liemannen ska komma och fälla oss till marken som säden? Nej, skrik, gott folk, skrik tills strupen sprängs! Skrik av alla krafter, skrik som svinen vid slakten, skrik ut er plåga och fasa! Skrik så att ni hörs!

Och han får allt att leva. Det är det kanske märkligaste. Det här hade så lätt kunna bli en litterär övning, en tom metafor, men det blir det aldrig. Från Bukarests bakgator till hopplösa klassrum där barn får skolnummer intatuerade för all framtid till Lovecraftska monstrositeter dolda under övergivna fabriker till sängar där älskande par bokstavligen kan bryta mot gravitationen är historien grundad i så mycket kärlek och vrede och rädsla (tio sidor där han bara skriver hjälp! hjälp! hjälp! hjälp!) och humor att den tar andan ur mig i takt med att spolen vecklar ut sig och magnetfältet lyfter mig från marken.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• Upp, upp och iväg
• Fascinerande dagböcker
• Lidandets lagomhet
• Musten blir till mos

Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” –

…modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…

Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.

Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann, som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museibutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.

Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.

Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras:

Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Det är, tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.

Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP…

Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist, för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.

Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.

Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken Ett helt liv av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.

Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers Ett helt liv och även hans bok Tobakshandlaren som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers Väggen som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds Adams arv hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells Ensamhetens slut.

Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.

Så – behöver ni som läser detta sommarläsning rekommenderas närmsta bibliotek, bokhandel eller internetbokhandel – för även sommaren i sig är greater-than-life och vad är en sommar utan böcker? Att läsa för att det är roligt att läsa och för att det är roligt att ha roligt.

Similar Posts:

• Om Frans G Bengtsson
• En frostskadad viking
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ångestboken
• Skrik, svek och elakt förtal
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Livstrött är i alla fall den likaså drygt halvsekelgamle överste Cantwell som är huvudperson i denna roman som låter sig läsas som en blandning av Thomas Manns Döden i Venedig och Strindbergs Svarta fanor.

Liksom i Döden i Venedig har vi en döende äldre man som kärar ner sig i en ungdom, i det här fallet den artonåriga Renata, tecknad efter en verklig flirt som Hemingway hade, med Venedig som fond. Till skillnad från i Manns roman är det dock inte ett febrigt och surrealistiskt Venedig. Snarare är det ett tämligen kyligt Venedig som ännu slickar såren efter kriget, sett genom ögonen hos de otaliga hotell- och restauranganställda som Cantwell konfronteras med.

Bra karlar och dåliga karlar, verkar vara det raster som Cantwell delar in världen efter, naturligtvis utifrån kriterier som har med krig och manlighet att göra. Men Hemingway vore inte den författare han faktiskt var om han inte även förstod de som inte håller måttet, deras drivkrafter och anledningen till deras handlande. För vad kan man göra annat än att sucka åt den grymma komedi som livet utgör – och försöka hålla stilen? Det är lite av det credo som jag spårar hos Cantwell, en figur som har mer än en ytlig likhet med författaren själv.

Jag nämnde Svarta fanor. För liksom sin svenske föregångare höll Hemingway sig knappast för god för att passa på att begå karaktärsmord på sina egna motsvarigheter till ”internationella kvinnoligan och litterära avundsmän” som Strindberg uttryckte det.

Elakast av dessa är kanske nidbilden av förra hustrun Melissa Gellhorn, här som Cantwells exfru, en journalist som äger ”större ambitioner än Napoleonoch ungefär lika mycket talang som en avslutningstalare på high school” och i karriärsyfte går sängvägen. Men även ett antal höga militärer och författarkolleger får sina varma slevar. Kanske berättigat, kanske missunnsamt – vem vet? Det är i alla fall Cantwells syn på de här människorna och förmodligen också Hemingways.

Större delen av handlingen utspelar sig under endast några få dagar. Cantwell är på andjakt utanför Venedig, han minns den föregående helgen tillsammans med Renata och deras samtal ger honom också anledning att minnas sina krigsupplevelser som i stort verkar sammanfalla med författarens.

Förhållandet mellan Cantwell och Renata är ganska underligt. Dels är det förstås detta med åldersskillnaden, utan att dra några nutida könspolitiska eller moralistiska växlar på det, men också det faktum att ingen av dem är särskilt lätta att vare sig tycka om eller för den delen tycka speciellt illa om. Översten pendlar mellan rent översitteri, både mot Renata och den servicepersonal han ständigt har omkring sig, och inställsamhet. Han är ofta tarvlig, men så ångrar han sig och försöker ställa det till rätta.

Renata å sin sida, är inte så lite ett våp, som ständigt ber sin älskare att inte vara så grov. Hennes roll i romanen är som objekt för Cantwells kärlek till Italien och som samtalspartner för att driva dialogen och Cantwells minnen vidare.

Han kallar henne för ”dotter” och det är en dubbeltydighet som känns plump men som i sammanhanget skaver på ett inte helt olyckat sätt. För det är en roman som skaver. På ytan händer inte så mycket – här ska inte ordas mer om Hemingways ”isbergsteknik” – men det finns något mycket obehagligt över den här överstens uppenbarelse och kanske framför allt i hans djupa mänsklighet och i den ganska solkiga framtoning den tar sig uttryck i.

Romanen fick ett ljumt mottagande när den kom men har i efterhand delvis omtolkats. Det finns en skön elegisk stämning i den som i kombination med den dubbeltydiga huvudkaraktären gör romanen klart läsvärd.

Hemingways knappa stil, lovordad av så många och berättigat så, kommer fram fint i Andreas Vesterlunds översättning och förlaget har också försett boken med ett informativt efterord av Christian Ekvall.

Similar Posts:

• Att inte berätta något av det man vill berätta
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Återfunnet Hemingway-brev auktioneras ut
• Komplicerat att vara Mann
• Inspirerande är en underdrift

I Husmoderns död och andra texter finns ett femtiotal olika texter av Sara Danius. Det är bokrecensioner, essäer och föredrag skrivna under 25 år samt hennes sommarprat från 2013. Det mesta handlar om litteratur men fotografi och fotografer får ett ganska stort utrymme och även konstglaset föräras ett litet hörn. Den text som givit samlingen dess titel är den enda jag kan minnas att jag läst tidigare. Den är en analys av hur de olika utgåvorna av Bonniers kokbok speglar civilisationens framväxt. Den är rolig men också tänkvärd på det där sättet att den inte riktigt släpper taget.

Just roligt och tänkvärt är två ord som stämmer in på väldigt många av texterna, där oväntade samband tydliggörs och förbisedda detaljer får ett större utrymme. Ofta uppehåller sig Danius vid det ätbara, såväl i konkreta citat som i liknelser och metaforer. Det är humrar, harar, bakelser och majonnäs, det är salami, omelett, köttgrytor och chokladtårta. Ett lustfyllt ätande och ett lustfyllt läsande, för jag vill hela tiden ha mer, mer av det jag läser just nu och mer av de verk hon skriver om.

Blandningen av (mycket) högt och (ganska) lågt och de tvära kasten mellan ämnen och författare är en styrka men samtidigt gör det mig en aning förvirrad när jag sträckläser. Det går så fort mellan Molly Blooms monolog och Italo Calvino, mellan det förföriska sockret och Thomas Mann, men samtidigt finns det ett nät av röda trådar som binder allt samman, ett till synes skört spindelnät som visar sig vara en ganska stadig väv när alla texter är lästa.

Det den där väven består av är dels just den där bildningen, rikedomen av såväl fack- som skönlitteraur att hänvisa till som hela tiden är närvarande utan att det känns på något sätt ansträngt eller sökt för mig som läsare, dels hennes sätt att hela tiden hålla en språklig och stilistisk balans – det är aldrig tillkrånglat eller tungt men ändå synnerligen precist och målande.

Det är svårt att välja några favoriter, för när jag bläddrar fram och tillbaka i boken fastnar jag hela tiden för nya avsnitt som jag uppskattar. Men två av dem är ändå ”Viljan till stil” om Irving Penns fotografier för Vogue och ”På liv och död: Mode i litteraturen”. Modet och klädernas betydelse för att placera människor i ett sammanhang – och för att förflytta sig mellan olika grupper och samhällsklasser – har länge underskattats men här får de åtminstone en liten upprättelse, liksom de börjar få på fler håll inom litteraturvetenskapen.

Två andra är ”Kosmos på Folkungagatan” om Tomas Tranströmer och ”Goethe i Hollywood” om de tyska emigranterna i 1930-40-talets Hollywood. I båda fallen följer Sara Danius sina huvudpersoner i fotspåren, jagar efter ledtrådar på plats och ställer frågor till dem som finns där nu. Har de stora lämnat några spår efter sig eller är de mest en angelägenhet för specialintresserade? Hon får vilsna svar och tas vid ett tillfälle för en försäljare men för mig som läsare ter sig allt intressant och angeläget, också skvallret, även när det gäller personer jag inte känt mer än till namnet – om ens det – tidigare.

Det är något visst med böcker som får en att vilja läsa – och läsa på nytt – andra böcker, men det är lite jobbigt att under läsningen av en volym gripas av en häftig längtan efter nästan alla mina litterära dåliga samveten: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt som jag inte kommit längre än till del tre av, James Joyces Ulysses som jag läste på svenska, Thomas Manns Bergtagen som står där oläst i hyllan, eftersom jag ville läsa den på tyska, trots att jag aldrig behärskat språket på den nivån…

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Husmoderns återuppståndelse?
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• En introduktion för de initierade
• Salongskvinnor i skuggan

Engelhardt reser till kolonin Tyska Nya Guinea runt förra sekelskiftet, för att där på en ö grunda en koloni för nudister och vegetarianer som vill tillbe och äta kokosnötter. Engelhardts uppfattning är att kokosnöten besitter mycket speciella egenskaper; det är ”idealfruktens väsentligt högreutvecklade vegetabiliska must som en gång skulle göra det möjligt för honom att transcendera sin evolutionsnivå” – dvs. att utvecklas som människa, att nå en högre syftning. Han kallar sig själv ”kokovor” och talar om kokosnöten som den nya heliga graal; den är Gud själv:

Javisst, kokosnöten var – den tanken manifesterade sig i honom – sannerligen den teosofiska graalen! Det öppna skalet med fruktköttet och den söta mjölken inuti var således inte bara en symbol, utan rent faktiskt Kristi kropp och blod.

Engelhardt är en av många idealister som det vid den här tiden vimlar av, och som förebådar ett 1900-tal som skall explodera av ideal och idéer. En annan idealist som då och då skymtar fram i romanen är ”en liten vegetarian med en absurd svart tandborste under näsan”. Att Kracht på detta sätt skriver in Adolf Hitler i sin roman är ett enkelt, men listigt sätt, att underminera sin huvudperson (hjälte vore nog ett för starkt ord) och göra honom minst sagt moraliskt tvivelaktig. Hitler, också vegetarian, också idealistisk knäppskalle, blir även han en illustration av det myller av idéer som befolkar Europa vid denna tid. Det handlar om ett samhälle och en tid som moraliskt och intellektuellt håller på att bryta ihop, och som desperat söker efter nya frälsare. Och för dessa frälsare handlar det om ett söka efter, och erbjuda, något nytt och bättre än vad det nuvarande samhället kan bjuda. Så också Engelhardt:

Och hans beslut står fast: han skall för alltid ta farväl av detta förgiftade, vulgära, grymma nöjeslystna, inifrån ruttnande samhälle, som är upptaget med att samla onödiga saker på hög, slakta djur och förstöra människosjälen, det är vad han skall göra.

Kracht är naturligtvis medveten om att det är en viss skillnad mellan Hitler och Engelhardt, men sättet att associera dem med varandra är typiskt för hans prosa. Den är genomgående ironisk och distanserad, och man kan knappast spåra någon större medkänsla med Engelhardt, som det i slutändan går ganska dåligt för. Ironin gäller inte bara Engelhardt, utan alla andra personer som dyker upp i romanen, som de misslyckade, alkoholiserade människorna i kolonin, korta glimtar av såväl Hjalmar Söderberg som Thomas Mann.

Och medan Engelhardt ensam, avmagrad och galen är kvar på sin kokosnötsö utbryter Första världskriget med skotten i Sarajevo, och sedan ”leder, milt sagt, det ena till det andra”. Kanske drabbas Kracht ändå till slut av medlidande med ”vår mer än förvirrade vän, vårt sorgebarn” som blivit kvar på sin ö ända till slutet av Andra världskriget, då han mest av en slump plockas upp av amerikanska soldater? Engelhardts idé, hans kokosnötsdyrkande vegetarianism, visar sig slutligen besegrad när han blir bjuden en varmkorv av jänkarna: ”Man serverar honom en smal, med bjärta såser bestruken korv som ligger i en dunkuddemjuk, avlång brödbädd.” Så avlöser idealen och idéerna oupphörligen varandra.

Similar Posts:

• Koko
• Utflykt med mamma i taxin
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• En förtrollande i princip storylös tegelsten