Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? Svetlana Aleksievitj? ”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting […][...]

Varje person presenteras med namn (ofta i diminutiv), ålder när kriget kom, och nuvarande yrke, som för att redan från första början slå fast att åtminstone den här fyraåringen växte upp till en, åtminstone dugligt, fungerande vuxen. Det är inte nödvändigtvis en tröst. Varför berättade jag detta för er? Nu tycker jag att det är […][...]

Men vad är det hon skriver egentligen? Trots att jag läst Svetlana Aleksijevitj och väl borde veta blir jag mer och mer förvirrad ju fler nyhetsinslag om dagens – årets – Nobelpristagare jag lyssnar på. Böckerna i sviten Utopins röster beskrivs som romaner, som facklitteratur, som ”litterära reportage”. Själv ikläder sig Aleksijevitj gärna rollen som […][...]

Årets Nobelpris i litteratur går till den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj med motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Aleksijevitj (född i sovjetstaten Ukraina 1948) är aktuell på svenska med den sista delen i sin svit Utopins röster, om den sovjetiska människan, De sista vittnena. På dagensbok.com har […][...]

2014 var det 100 år sedan första världskriget bröt ut och skakade en hel värld. Aldrig tidigare hade ett krig varit så brutalt, krävt så många människoliv, haft så stor geografisk spridning. Vid jubiléet för krigsutbrottet släpptes Peter Englunds 1914, den första boken i serien Stridens skönhet och sorg. Om det är någon som känner […][...]

Idag tillkännagavs vilka arton titlar av de 467 inskickade som nominerats till årets Augustpris. Bland de sex böckerna i den skönlitterära kategorin verkar snackisen vara Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj som vi nyligen recenserade här på Dagensbok. För övrigt pratas det om att fem av de sex titlarna i kategorin årets barn- och ungdomsbok […][...]

Om ni inte redan sett den, leta upp Grigorij Tjuchrajs film Ballad om en soldat från 1959. En ung sovjetisk soldat får mitt i fälttåget mot tyskarna en kort permission för att kunna hälsa på sin mor, och ägnar hela permissionen åt att försöka ta sig hem genom det gigantiska krigsdrabbade imperiet, bara så att […][...]

”Alltså, det där med Ukraina är jävligt komplicerat, va.” Det har sagts lite varstans de senaste veckorna (strax efter OS) och jo, nog är det det; ska man hålla på Putin eller på nazistpartiet? Ska vi skratta bort rysk medias uppenbara propaganda eller få kalla kårar av att den fungerar? Hur lever folk faktiskt där […][...]

Ett par år efter Tjernobyl-katastrofen medverkade en vän till mig, då åtta, nio år, i ett radioprogram som inleddes med ”den dagen kommer Lisa aldrig att glömma” och handlade om hur katastrofen påverkade oss i Sverige. Men eftersom katastrofens inverkan även i de mest nedsmutsade delarna av Sverige (vilket skall vara norra delen av Gästrikland) […][...]

Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske […][...]