Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske […][...]

Att någonting är ”historiskt” hör man ofta nu för tiden. Inte minst i sammanhang som man med stor säkerhet kommer att ha glömt om ett år. Jag undrar just hur ofta folk har tänkt det om vad som i efterhand verkligen framstår som historiskt? Något som förändrat oss i grunden? Vad som nu gjort det? […][...]

Dagen innan Nobelpriset i litteratur utropades fick jag ett nyhetsmail från en bettingfirma jag aldrig hört talas om. De förklarar att ”japanen Murakami” är storfavorit till Nobelpriset enligt deras odds, med ett citat från dem själva som förklarar att han är ett ”starkt kort”, medan svenska författare som Jonas Gardell och Peter Höeg [sic] ger […][...]

Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria och kunde leva sina liv så som de alltid velat, […][...]

De berättar sina historier, en och en, små nedslag i historien. Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade. Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk […][...]