Under vintern och våren 1946-47 hade Stig Dagerman skrivit en serie resereportage om Tyskland för den nystartade Expressen. Artiklarna sammanställdes i boken Tysk höst (1947) och året därpå var uppdraget att upprepa succén med en serie researtiklar under arbetsnamnet ”Fransk vår”. Det blev inalles fem artiklar, men Dagerman kom att uppfatta uppdraget som tungt och […][...]

Det är bara att inse; De dömdas ö är en fördjävla svår roman. Svår att läsa, svår att förstå, svår att ta till sig. Men kanske är den ändå lätt att förhålla sig till. Orkar man genom är det omöjligt att stå likgiltig inför detta infernaliska äventyr. Det är som att besöka författarens själva pannrum, […][...]

Det blev en dyr historia det här, är min första tanke när jag sätter mig ned med originalutgåvan från 1949 av Dramer om dömda, där Skuggan av Mart är en av pjäserna och Den dödsdömde den andra. Det är ett låneexemplar från Örebro Stadsbiblioteks magasin (vilket innebär inte allt för gångbar litteratur). Jag har Norstedts […][...]

I ena änden en författare som delar med sig av vad hon kommit fram till om sig själv, den Andra och Världen, vad hon undrar över och vad hon vill förstå mer om. I andra änden en läsare som tar del av det meddelade om Världen, den Andra och sig själv författaren sänt ut. Meddelandet […][...]

Dagsedlar är tillfällesvers, brukspoesi. Hela konceptet bygger på en snabb tillkomstprocess och aktuella ämnen. Så vilken behållning kan man ha av femtio år gamla dagsedlar? Det är bara att konstatera att förvånansvärt mycket har stått sig. Dagermans dagsedlar har någon sorts plats i det svenska kulturmedvetandet. Många minns eller känner till hans barnsoldatversion av ”Lasse […][...]

Nattens lekar är en novellsamling som visar på författarens både omisskännliga stil och stora bredd. Vardaglig realism varvas med symbolistiska och existentialistiska tendenser. Absurda, kafkaeska situationer balanserar ren och skär livsångest med en ofta mycket svart humor. Livet är för Dagermans karaktärer en ständig kamp. Existentialismen tar sig ofta uttryck i ren förtvivlan över bristen […][...]

Om man kör genom Sverige (och håller sig ifrån motorvägarna) åker man förbi eller igenom dussintals små samhällen som mest består av en grupp villor i trä och eternit, alla byggda innan mitten på 70-talet, med en liten butik, en pizzeria med utskänkningstillstånd och inte så mycket mer. Byar som inte nödvändigtvis ligger i glesbefolkade […][...]

Att läsa Johan Cullberg är att få en lättfattad och auktoritativ guidning in i en annan människas mentala värld, exemplifierad i tydbara författare. Det är bara att hoppas att hans mission inte tar slut efter aktuella Gustaf Fröding och kärleken. Därtill backas den svenska litteraturskatten upp av alltför många galenpannor. I boken Skaparkriser (1997) lyckades […][...]

Ordet arbetare ger vaga signaler av obehag och socialdemokratin har stagnerat och Sverige hade en gång ett folk som bodde i ett folkhem för "alla". Nu rusar boendepriserna i höjden och hyperkapitalismen, låt oss kalla den folkhemsk, finns. Vi hade en gång något som kallades arbetareförfattare och vi hade klasser. Och vi har det än […][...]

Vad har World Social Forum i Porto Alegre, Brasilien, gemensamt med farbror Melker (i Vi på Saltkråkan), kungahuset, veganer, Göteborgs stadsteater och den tyska förlagskoncernen Bertelsmann? Ja, ungefär ingenting egentligen, förutom att de alla figurerar i olika essäer i den här samlingen av Mikael Löfgren. Det är som du alltså förstår en tämligen stor spännvidd […][...]