Recension

: Kvinnan är första könet
Kvinnan är första könet Björn Ranelid
2003
Albert Bonniers förlag
7/10

Cirkelkomposition

Utgiven 2003
ISBN 91000101494
Sidor 301

Om författaren

Björn Ranelid (född 1949) debuterade 1983 med Den överlevande trädgårdsmästaren. 1994 fick han Augustpriset för romanen Synden. Han har tidgare arbetat som lärare i bland annat filosofi och svenska och spelat fotboll i Malmö FF och 2012 deltog han i Melodifestivalen med ”Mirakel”.

Björn Ranelid – författarens hemsida.

Sök efter boken

Ordet arbetare ger vaga signaler av obehag och socialdemokratin har stagnerat och Sverige hade en gång ett folk som bodde i ett folkhem för "alla". Nu rusar boendepriserna i höjden och hyperkapitalismen, låt oss kalla den folkhemsk, finns. Vi hade en gång något som kallades arbetareförfattare och vi hade klasser. Och vi har det än idag, om man bara putsar lite på den polerade internetpolishen.

Det är någonstans i detta perspektiv som jag finner att Kvinnan är första könet är viktig som ett litterärt bygge i Jan Fridegårds, Eyvind Johnsons, men även Dagermans tradition. Det svenska folket som var och det som är här idag glimtar till och inte alls i nån samtidsroman med ätstörningar och indiekids och Stockholms uteliv, utan det slutar bara någonstans idag. Det börjar på 60-talet, värderingarna förankras där i Malmö med Kockums kranar som pekar mot skyn.

Kvinnan är första könet är Anna Ribes och hennes tvillingsyster Greta Ribes livshistoria. Dom ber författaren Ranelid berätta. Han lyssnar och lovar skriva. Boken är delvis självbiografisk och jag faller ofta i det inte särskilt fruktsamma funderandet om vilket som är tilldiktat och vad som är upplevt. Ranelid kommenterar själv detta när han berättar en slags cirkelkomposition. Meningar kommer igen, som ett mantra eller en shamandans eller bara för att tråka ut en eller för att väva in en i berättelsen och få en att tillslut känna livets vingslag, när man bläddrar blad i boken.

Vi följer tvillingarna Ribe genom det orättvist hårda men även det kärleksfulla sensuella livet. Historien i sig har väl sina knorrar, men det är inte den som fängslar mig. Ranelid är ingen "riktig" berättare på det sättet, hur gärna han än vill, men hans språk är mästerligt, det cirklar runt som örnen långt upp i skyn, runt tills det ser sitt byte och dyker ned.

Det finns en poetisk ådra hos Ranelid som han slår an i sina romaner och som hela tiden återkommer med bländande skönhet och visdom. Där emellan finns transportsträckor och utrymme för herr Ranelid att uttrycka sina åsikter som är ambivalenta. Hyllar både det borgerliga bildningsidealet och sätter klassisk musik högst, men han romantiserar även arbetarelivet och sätter kvinnan på piedestal. Det är jobbigt när personen Ranelid glimtar fram på detta sätt. Han är för mig en svårsmält figur.

Hans hyllning av skolfröken Anna Ribe är dock beundransvärd. Hans sätt att låta fröken Anna Ribe vara både lärarinna och älskarinna.

1. Anna skolfröken som älskarinna: "Jag vill inte leva utan lust, glädje och min kåta springa, säger Anna och håller min kuk i handen. Den reser sig i givakt och bugar snart för stunden."

2. Anna som lärarinna: "För att slippa skiljas från sitt bibliotek och 117 000 verk medan han var på resa lät den ivrige läsaren och storvisiren av Persien, Abdul Kassem Ismael, forsla dem på en karavan av kameler som hade dresserats att gå i alfabetisk ordning."

I boken passerar ett väldigt persongalleri. Jag ska bara nämna den tredje huvudpersonen: Annas enfödde son Viktor med vattenskalle som under sitt 20-åriga liv aldrig uttalar ett ord men som älskar spårvagnar och Bach, Mozart och Haydn. Och modern Anna förstår honom på något självklart vis och varje gång Ranelid talar om detta, får jag en konstig bild i skallen: Ribe betyder fisk på serbiska och jag ser Anna Ribe simma i sonens vattenskalle …

Och jag övertygas i att det finns något befriande hos Ranelid, jag känner impulser till kreativitet. Nya meningar börja röra sig i min skalle som fisken som Anna och Greta Ribes efternamn har blivit. Låt oss släppa ut den fisken i havet vid den nya tidens Öresundsbro, vid ett annat Malmö, än det vi kan läsa om i Kvinnan är första könet.

Textutdrag (Visa/göm)

Csabi Urbán

Publicerad: 2004-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-16 13:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1151

6 kommentarer

Skitskön recension! Men var är Skugge m läppglanset?

R Oregistrerad 2004-04-14 11:10
 

Det är ett mycket klipskt att recensera boken utan att vidröra den infekterade Ranelid-Skuggedebatten. Mycket klipskt.

Kontinentalsockeln Oregistrerad 2004-04-14 13:53
 

En utmärkt recension. Jag känner samma dubbelhet mot Ranelids författarskap Men han behövs nog även om bara någon enstaka av hans romaner kommer att leva en längre tid.

Tienn Oregistrerad 2004-04-15 13:38
 

Ja, visst är det härligt med "traditionella" arbetarromaner där kvinnor inte är så jobbiga att de har ätstörningar utan bara besitter två egenskaper och dessutom är undersköna.
Anledningen till att det inte skrivs så många såna här arbetarskildringar längre är att arbetarklassen ser ut på ett helt annat sätt. De återfinns ofta i de böcker – långt från Ranelids välpolerade bokyhyllor – som ni på Dagens bok avfärdar som "åh nej, ännu en kvinnlig debutant som mår dåligt".

Clair Oregistrerad 2004-04-19 23:11
 

Clair: Zzzzzzzzz.

åäö Oregistrerad 2004-04-20 20:13
 

Hahahaha

R Oregistrerad 2004-04-20 22:55
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?