För ett par år sedan kom äntligen en handbok i svensk arbetarlitteraturs historia: Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur. Nästan samtidigt kom Tony Samuelssons mer essäartade Arbetarklassens bästa partytricks. Trots det gemensamma temat är Samuelssons bok något helt är annat än Furulands och Svedjedals tegelsten. Som handbok vore den tämligen förfelad, men som inspirationsbok […][...]

Den ser verkligen ut som alla fördomar om akademiska tegelstenar man kan ha. Kanske lite snyggare och definitivt bättre korrekturläst, men herregud, bara innehållsförteckningen tar upp nio sidor. Låt dig nu på intet sätt avskräckas av det. Det här är både viktigt och kul. De flesta nutida läsare associerar förmodligen begreppet arbetarlitteratur till 1930- och […][...]

Ordet arbetare ger vaga signaler av obehag och socialdemokratin har stagnerat och Sverige hade en gång ett folk som bodde i ett folkhem för "alla". Nu rusar boendepriserna i höjden och hyperkapitalismen, låt oss kalla den folkhemsk, finns. Vi hade en gång något som kallades arbetareförfattare och vi hade klasser. Och vi har det än […][...]