Recension

: Dagsedlar
Dagsedlar Stig Dagerman
1995
Norstedts
5/10

Gårdagens nyheter och det eviga

Utgiven 1995
ISBN 9119525621
Sidor 227

Om författaren

Stig Dagerman (1923-1954) föddes och växte upp i Älvkarleby. Efter skola och militärtjänstgöring slog han med buller och bång igenom med beredskapsromanen Ormen 1945. Året därpå kom hans kanske viktigaste verk, De dömdas ö, en symbolmättad helvetesskildring som fått tjänstgöra som fyrtiotalets skönlitterära frontalverk. Efter ytterligare två romaner och några dramer, hamnade Dagerman runt 1950 i en själslig och yrkesmässig återvändsgränd. Han tog sitt liv en novemberdag 1954.

Sök efter boken

Dagsedlar är tillfällesvers, brukspoesi. Hela konceptet bygger på en snabb tillkomstprocess och aktuella ämnen. Så vilken behållning kan man ha av femtio år gamla dagsedlar?

Det är bara att konstatera att förvånansvärt mycket har stått sig. Dagermans dagsedlar har någon sorts plats i det svenska kulturmedvetandet. Många minns eller känner till hans barnsoldatversion av ”Lasse liten” eller att de fattiga borde nöja sig med råttor som husdjur. Att Dagermans ställningstaganden och åsikter i de allra flesta fall förefaller så moderna har naturligtvis stor betydelse i sammanhanget.

Stig Dagermans dagsedlar publicerades ursprungligen i den syndikalistiska tidningen Arbetaren mellan 1944 och -54. I bokform sammanställdes ett urval redan strax efter hans död 1954, och har sedan kommit i nya utgåvor med jämna mellanrum. Denna är från 1995 och en beklagansvärt oattraktiv historia i gammelrosa och sönderklippt gröntoning.

Språkligt sett är dagsedlarna naturligtvis hastigt hopkomna och traditionellt rimmade, mer finurliga än storartat poetiska. Behållningen ligger snarare på det innehållsliga planet, dels som historiskt intressanta kvarlevor av andra tiders debatt, dels som fortfarande aktuell debatt, vilket blir uppenbart på sätt som ibland är rent komiska, ibland lite skrämmande.

Till det historiska hör naturligtvis andra världskrigets slutskede och Sveriges roll där, uppgörelser med nazismen efter kriget, kritik mot såväl västmakternas undfallenhet inför Franco som östblockets totalitarism, men också inhemska skandaler och debatter om fattigvården, monarkin, djurplågeri och pornografi.

Ibland har de historiska omständigheterna emellertid inte, åtminstone i mitt medvetande, överlevt tidens frätande gång. Säkert går poänger förbi mig på grund av bristande historisk insikt och jag tycker faktiskt att fler förklaringar hade varit på sin plats.

Boken avslutas visserligen med en längre kommentar, men den innehåller mest ett trist hopkok av positiv recensioner, vilket förefaller mig både onödigt, en smula oaptitligt och allmänt dumt. Varför göra reklam för något som precis lästs ut?

Många av dikterna har små ingresser som talar om vad dikten syftar på, så vitt jag förstår i de flesta fall den text som fanns med i tidningen när dikten först publicerades. Nu räcker inte alltid det som förklaring till innehållet. Ibland skapar just deras obegriplighet oväntad poetisk förhöjning som ”Hallucinationer med anledning av förbudet mot vissa margarinannonser” eller ”Senaste nytt på robotfronten är en schackspelande robot, som dock avbryter partiet efter tre drag på grund av äckel och nervositet”.

Bland det mer berörande är också hur mycket som forfarande är aktuellt. Dagerman har definitivt blick för det löjliga i samhället och det löjeväckande tycks vi inte bli av med. Bara härom veckan var stor uppståndelse över att en björn i självförsvar dödat en jägare, vilket får mig att särskilt notera en dikt där Dagerman, med utgångspunkt i en händelse där en björn avlivats efter att ha trakasserats av ett filmteam, vänder på situationen och låter björnen komma hem till en direktör mitt i natten för att dokumentera honom (se textutdrag).

Skarpast och starkast blir Dagerman när det gäller krig, våld och sociala orättvisor, och han ställer sig alltid på den svages, den lilla människans sida. Samtidigt vänder han sig mot kollektiv minnesförlust och den blandning av feghet och bekvämhet som får oss att blunda för orättvisor och engagera oss i småsaker som ligger oss nära, i ”Svenskt problem” bristen på julmat:

Kroppar stinka
och gamar slår.
(Ingen skinka
får vi i år.)

Flyplan ringas
och salvan smäller.
(Ingen grädde
till kaffet heller.)

Samma kontrasterande metod använder han i ”Jakträtten”:

Sin broder må man skjuta
vid varje tid på dagen
men älgens liv må sluta
när så bestämmer lagen.

Den naiva formen bidrar till ironin, samtidigt som krigsbilderna stundtals är otäckt skarpa och i det stora hela alltid aktuella. Ändå måste jag säga att det som följer med mig längst ur den här samlingen nog trots allt är den mycket illamående och nervösa roboten.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2004-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:21

Kategori: Recension | Recension: #1397

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?