Nattens lekar är en novellsamling som visar på författarens både omisskännliga stil och stora bredd. Vardaglig realism varvas med symbolistiska och existentialistiska tendenser. Absurda, kafkaeska situationer balanserar ren och skär livsångest med en ofta mycket svart humor.

Livet är för Dagermans karaktärer en ständig kamp. Existentialismen tar sig ofta uttryck i ren förtvivlan över bristen på mening, i att krampaktigt försöka hålla fast vid det lilla man har, hur godtyckligt det än är. Det är en alltid pågående fallrisk.

Den här kampen med levandet pågår inte minst bland barn och unga, perspektiv som Dagerman behärskar till fullo, exempelvis i ”Nattens lekar” och ”Snöblandat regn”. Det begränsade perspektivet skapar både känslomässig direkthet och poetisk effekt, utan att någonsin verka sökt. Bildspråket känns dryga femtio år senare fortfarande fräscht, både naturligt och oväntat på en gång.

Den paradoxala blandning av enkelhet och komplexitet som åstadkoms i barnperspektivet uppnås också genom den opålitlige berättaren i ”Var är min islandströja?”. Novellen består helt av inre monolog, talspråklig och dialektal, och berättaren hakar på människors vis upp sig, reviderar och associerar, och det på ett så (från Dagermans sida) välgjort och medvetet sätt att det blottlägger hela människans otillräcklighet.

Det är inte svårt att förstå varför Dagerman gav till och med sig själv allvarliga komplex.

Men även om Stig Dagerman är en författare som ofta läses i skenet av sin egen tragedi, får man inte glömma bort hans humor. Det är en humor som ett mycket torrt och exakt vin. Den finns i den skoningslösa karaktärsteckningen, som av den osympatiska vännen i ”De obarmhärtiga”, och den finns, kanske allra mest, i de absurda inslagen och stämningarna.

Det absurda uppstår inte minst i relationer mellan människor, som i ”Min son röker sjöskumspipa”, där en man tycker sig socialt isolerad just på grund av sonens val av pipa, eller ”Mannen som inte ville gråta”, där huvudpersonens oförmåga att visa sorg vid en folkkär skådespelerskas bortgång hotar att förstöra hela hans liv och karriär. Mannen som inte ville gråta är som Camus Mersault den som inte kan anpassa sig till en hycklande omvärlds sociala spel.

Inte minst i äktenskapet framstår Dagermans karaktärer som ensamma. Tvåsamheten verkar tärande, svartsjuka och otrohet är återkommande teman. Det enda lyckade äktenskapet är den osympatiska vännen i ”De obarmhärtiga” som funnit en lika osympatisk maka. ”Formeln för det harmoniska äktenskapet är tydligen att makarna övertar varandras dåliga egenskaper” konstateras det. I vännernas sätt att hålla gravöl och skåla för att de blir av med honom framstår äktenskapet som slutet. I ”Den främmande mannen” blir en man faktiskt oigenkännlig för sig själv och för sin hustru, vilket tvingar fram ett slut ännu mer oundvikligt.

Men trots all hopplöshet biter vi oss fast i tillvaron. Vi håller fast vid det lilla, vår kärlek, vår badort, vår borg. Lyckligtvis har jag ingen läggning åt det psykoanalytiska, annars vore det så lätt att fråga sig: vad är det med dessa män och deras torn? I ”Tornet och källan” försöker en man bevaka sin klosterruin och hålla den ren från turisternas besudling, vilket är en hopplös kamp. Också Sisyfos i den starkt symboliska ”Vår nattliga badort” har ett slags evighetsarbete i att belysa badortens brister och skönhet.

Svagaste länkar i en imponerande kedja noveller är utan tvivel ”När det blir riktigt mörkt” och ”Mannen från Milesia”, som rör sig i någon sorts undre värld, den senare med ett nästan gotiskt skräcktema. Här känns det en smula konstruerat. Dagerman har satt en ribba som är svår att leva upp till, också för honom själv.