Vad har World Social Forum i Porto Alegre, Brasilien, gemensamt med farbror Melker (i Vi på Saltkråkan), kungahuset, veganer, Göteborgs stadsteater och den tyska förlagskoncernen Bertelsmann? Ja, ungefär ingenting egentligen, förutom att de alla figurerar i olika essäer i den här samlingen av Mikael Löfgren.

Det är som du alltså förstår en tämligen stor spännvidd på innehållet i de olika artiklarna som ingår i Sorgens globala diktatur. Det enda gemensamma man egentligen kan finna hos dem är väl vad bokens undertitel antyder; ”samtidsdiagnoser”. Men där slutar också alla gemensamma drag. Det gör också att det är stor spännvidd på hur intressanta artiklarna är, åtminstone om man inte har lika vida intressen som Löfgren själv.

En del av artiklarna har helt klart stort läsvärde. Själv uppskattade jag exempelvis mycket själva titelessän, ”Sorgens globala diktatur”, där Löfgren (med hänvisning till Stig Dagerman) skriver om hur somliga har utnyttjat sorgen efter terrordåden mot World Trade Center år 2001 för att genomföra den diktatoriska politik de länge har eftersträvat. Eller, som Löfgren själv formulerar det: ”Den [sorgens diktatur] tar sorgen till förevändning för att befästa en redan befintlig ordning, för att undertrycka redan undertryckta erfarenheter och uppfattningar.”

Boken i sin helhet är en sammanställning av artiklar (eller i några fall föredrag) som tidigare publicerats (hållits) på andra ställen, som exempelvis den just nämnda titelessän som förekom i DN bara några veckor efter terrordådet. Många av artiklarna har ett par år på nacken vid det här laget. Flera av dem kanske var högeligen intressanta när de gavs ut, men har passerat sitt bäst-före-datum.

Löfgren skriver i och för sig väldigt bra många gånger. Men det räcker inte riktigt. Hans essäer kanske passar utmärkt för en stor dagstidning som Dagens Nyheter (där de flesta av dem tidigare har publicerats). Men samlade i en bok blir det lite annorlunda; då saknar åtminstone jag en något djupare analys än dagstidningens.