Huvudpersonen heter Linn, lever i Stockholm och är tillsammans med Nikos, som försörjer sig hjälpligt som musiker. De har det mest som alla andra, men det visar sig – såklart! – att Linn döljer saker ur sitt förflutna för sin pojkvän.

Fem år tidigare, innan Linn och Nikos träffades, umgicks Linn med en grupp vänner av olika slag. De var lajvare, och en dag kläckte Linns dåvarande kärlek Carl idén att de skulle ta lajvandet ytterligare ett steg – ut i verkligheten. De börjar spela roller för att engagera, provocera och se vad som kan hända.

I boken figurerar en målning av Salvador Dalí, en kvinna med byrålådor som omges av flygande enar, och den målningen passar in på Linn. Hon drar ut den ena byrålådan efter den andra och visar vilka hemligheter hon, och de andra i hennes omgivning, bär på.

Baksidestexten lovar en "psykologisk berättelse om gruppens dynamik" och "hur snabbt den kan vända från positiv kreativitet till ödesdiger maktkamp". Och Willén får med det mesta av smaskiga psykologiska relationer, maktkamp och dynamik på de 365 sidorna. Relationerna till det andra könet, komplikationerna mellan Linn och hennes mamma, mellan Linn och mormodern, mellan mamman och mormodern, mellan mamman och moster Berit, övergrepp, mammans knäppa karlar, mammans döende-i-cancer-partner, kvinnlig konkurrens, urflippade killkompisar, teater, våld, ja, det slutar aldrig.

Och visst är det bitvis underhållande, och visst vänder man blad på blad, särskilt när man åker tåg och inte har så mycket annat att göra, men ändå känns det som att det är så tillspetsat psykologiskt, som att "nu ska jag skriva något psykologiskt och då känns det som att det här och det här och det här ska vara med för då blir det nog jävligt bra". Det blir för mycket.

Tanken är intressant och ambitiös. Men.

Det blir för allvarligt, för psykologiskt och för ihopknutet på slutet. Så uträknat. Så psykologiskt. Så ödesmättat.

Så tråkigt.