Recension

: Eldsmärket
Eldsmärket Liselott Willén
2003
Albert Bonniers förlag
5/10

Ödesmättat och psykologiskt

Utgiven 2003
ISBN 9100581585
Sidor 365

Om författaren

[caption id="attachment_30437" align="alignright" width="179" caption="Foto: Caroline Andersson"]Foto: Caroline Andersson[/caption]

Liselott Willén är född 1972 och uppväxt på Åland. Numer är hon bosatt i Örebro och arbetar som läkare. 2001 debuterade hon med Sten för sten som följdes av Eldsmärket (2003) och Islekar (2008).

Sök efter boken

Huvudpersonen heter Linn, lever i Stockholm och är tillsammans med Nikos, som försörjer sig hjälpligt som musiker. De har det mest som alla andra, men det visar sig – såklart! – att Linn döljer saker ur sitt förflutna för sin pojkvän.

Fem år tidigare, innan Linn och Nikos träffades, umgicks Linn med en grupp vänner av olika slag. De var lajvare, och en dag kläckte Linns dåvarande kärlek Carl idén att de skulle ta lajvandet ytterligare ett steg – ut i verkligheten. De börjar spela roller för att engagera, provocera och se vad som kan hända.

I boken figurerar en målning av Salvador Dalí, en kvinna med byrålådor som omges av flygande enar, och den målningen passar in på Linn. Hon drar ut den ena byrålådan efter den andra och visar vilka hemligheter hon, och de andra i hennes omgivning, bär på.

Baksidestexten lovar en "psykologisk berättelse om gruppens dynamik" och "hur snabbt den kan vända från positiv kreativitet till ödesdiger maktkamp". Och Willén får med det mesta av smaskiga psykologiska relationer, maktkamp och dynamik på de 365 sidorna. Relationerna till det andra könet, komplikationerna mellan Linn och hennes mamma, mellan Linn och mormodern, mellan mamman och mormodern, mellan mamman och moster Berit, övergrepp, mammans knäppa karlar, mammans döende-i-cancer-partner, kvinnlig konkurrens, urflippade killkompisar, teater, våld, ja, det slutar aldrig.

Och visst är det bitvis underhållande, och visst vänder man blad på blad, särskilt när man åker tåg och inte har så mycket annat att göra, men ändå känns det som att det är så tillspetsat psykologiskt, som att "nu ska jag skriva något psykologiskt och då känns det som att det här och det här och det här ska vara med för då blir det nog jävligt bra". Det blir för mycket.

Tanken är intressant och ambitiös. Men.

Det blir för allvarligt, för psykologiskt och för ihopknutet på slutet. Så uträknat. Så psykologiskt. Så ödesmättat.

Så tråkigt.

Textutdrag (Visa/göm)

Johanna Look

Publicerad: 2003-06-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-31 09:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #720

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?