I sin senaste bok hävdar den ständigt nobelpristippade författaren Haruki Murakami att de flesta av oss kan skriva en hyfsat begåvad roman. Eller kanske till och med två. Det svåra är att fortsätta karriären som författare och skriva den ena romanen efter den andra. För att lyckas med detta krävs en seg uthållighet som inte […][...]

Maggie Nelson. Det finns på något sätt ingen återvändo när man väl läst henne, och gillat. Hon släpper inte taget. Låt mig förklara. Eller i alla fall försöka. Blått kom ut första gången 2009, men på svenska först 2017. Det är en kort liten bok, men ändå inte snabbläst. När jag läser kommer jag på […][...]

De döda tar allt större plats i Kristian Lundbergs böcker. Kanske är det ett arbete som påbörjades med En hemstad där det blev tydligt att de döda var själva utgångspunkten i skrivandet. En hemstad vittnade om den kamp som innebär att vara ett skrivande människa – därtill en skrivande människa som har överlevt. Att vara […][...]

Det är först en dialog. Ett slags ömsint prövande där två röster söker skrivandets innehåll. Allt är öppet. ”- Bara skrivandet kan rädda en.” säger en av rösterna. ”- Och inte ens det kan rädda en. ” svarar den andra. Eller? Redan här är gränserna otydliga. Vem är det som skriver eller talar? Och har […][...]

Mina smala axlars längtan handlar om Magda, gymnasieelev och begynnande poet. Under sitt första år på skolan får hon ett mystiskt brev av någon hon inte känner – hon har blivit utvald till ett hemligt kvinnligt sällskap. Samtidigt faller hon för trean Jens, killen som pratar om döden och är chefredaktör på skoltidningen. Och, förstås, […][...]

Tidigaste erfarenheterna av recensionen: högstadierecenserandet. Några var ute i god tid, läste kvickt och skrev ihop recensionen. Andra var ute i senaste laget och fick stressa litet för att bli klara. Sen hade vi dem som dagen innan arbetet skulle vara inlämnat inte hade lånat boken än. Vägen till framgång för dessa: läsa baksidan samt, […][...]

”Ett samtal” är underrubriken till den rumänsk-tyska nobelpristagaren Herta Müllers nya bok, den här gången inte en roman utan en intervjubok. Kanske borde jag inte ens kalla den Müllers nya, utan Müllers och Angelika Klammers – det är Klammer som intervjuat – men jag upplever det inte riktigt så. Klammer, vars frågor sällan är direkta […][...]

Hur skriver man för unga och barn? Är det skillnad, jämfört med att skriva för vuxna? Raden handböcker som kommit ut om skrivande de senaste åren är oändlig. De flesta har inriktat sig på vuxenlitteratur, men det finns också ett växande intresse för att skapa barn- och ungdomslitteratur. Genren, som är för bred för att […][...]

1975 flyttade Sara Lidman hem till Missenträsk i Västerbotten. Till Boken som kallade, Boken som skulle skrivas, den som till slut blev sju böcker och brukar kallas Jernbanan, Jernbaneeposet eller -sviten. ”jag hoppas kunna skriva Boken”, inleds dagböckerna från Missenträsk. ”Det är det enda enda”. Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och […][...]

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst. Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att […][...]