Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst. Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att […][...]

Böcker som inriktar sig på att inspirera till skrivande finns det många av och ofta är de ganska lika varandra; det brukar vara ungefär samma tips men formulerade på olika sätt. Men här är en handbok som faktiskt sticker av något, i och med att det enda kapitel som handlar om konkret skrivande är extremt […][...]

Så sent som i april i år utkom Marguerite Duras mörkt myllrande roman Vicekonsuln på Lind & Co. Nu, en kort tid senare, ger Ellerströms ut både Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten – två tunna volymer att bära med sig överallt och återkomma till gång efter annan. Horan på den normandiska kusten är […][...]

Redan som liten inser K. att han valts ut för att föra byns sägner vidare. Fast han försöker smita undan den så småningom sängbundna mormodern, fastän han till och med försöker ta sitt liv genom att fastna med huvudet i en undervattenshåla, berättar hon på ett särskilt sätt för just honom. Det börjar alltid likadant. […][...]

Min bekantskap med den norske författaren Tomas Espedal inleddes i och med att hans roman Mot konsten gavs ut på svenska 2013 (min recension av den finns här). Min inledande skepticism gentemot en författare som skriver böcker om att skriva böcker försvann i samma stund som jag invaggades i den poetiska rytm historien berättas på. […][...]

Jag har alltid haft svårt för begreppet generationsroman. Idén om att en hel era ska rymmas i ett enskilt verk, ofta befolkat av ett antal personer som för tillfället är unga och längtande, känns för det mesta befängd. Den litterära verkligheten fylls lätt av ytliga tidsmarkörer – industriområdesklubbar, hippa gallerier – eller andra företeelser begränsade […][...]

Hur mycket pratar vi om sex i skolan? Själv minns jag det som något ganska obehagligt, liksom skamset förbihastat av alla inblandade (den generade, uråldrige biologiläraren och den dömande, snipiga barnmorskan vi fick gå till vårdcentralen för att träffa). Jag vill tro att det blivit bättre sedan dess (det här var i mitten av 90-talet), […][...]

Allt började på min egen bokrelease för romanen Tiden går så långsamt när man tittar på den. Jag hade hyrt in ett band att sjunga med och Johan spelade bas. Kort därefter hojtade han om att han inte fått med sig en bok hem och vi tog en fika för att åtgärda. Johan berättade att […][...]

Ludvig (eller ”Lubbe”) Nordström är ett vagt bekant namn – författare till 1938 års omdebatterade reportagebok Lort-Sverige. Marika Stiernstedt är jag ärligt talat inte säker på att jag ens hört talas om. Nej, jag plockar egentligen upp Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens för undertitelns tredje beståndsdel: de biografiska berättelserna i allmänhet. Det är ett alldeles […][...]

Vad har hänt med Sverige? Vad har hänt med det Sverige som byggde på idén om att alla är värdefulla, att alla har rätt till samma förutsättningar, att den lilla människan skulle skyddas mot övergrepp? Det Sverige som lagstadgade om arbetsrätt och sjukersättning, om sommarläger för stadsbarn och drägliga pensioner för dem som burit landet […][...]