Allt började på min egen bokrelease för romanen Tiden går så långsamt när man tittar på den. Jag hade hyrt in ett band att sjunga med och Johan spelade bas. Kort därefter hojtade han om att han inte fått med sig en bok hem och vi tog en fika för att åtgärda. Johan berättade att han skulle släppa sitt debutalbum 2015 och undrade om jag, som tidigare arbetat med konceptutveckling på TV4, hade några tips om marknadsföring. Han låter som en ung Peter Le Marc, fantastiska melodier och texter på svenska.

”Jag får gå hem och googla dig”, sa jag.

”Då lär du hitta något du aldrig trodde du skulle hitta”, sa Johan.

Jag satt på ett hotellrum i Norrtälje när det hände. Jag hade paus innan mitt författarprat och jag googlade. Tänkte i min ytliga enfald att jag kanske skulle hitta, säg, något om en medverkan i någon dokusåpa? I stället hittade jag en intervju från Sveriges Radio P1. Om ”Musikern Johan Häglerud som föddes blind men sen plötsligt kunde se igen”.

Nä, det hade jag aldrig kunnat gissa.

Under intervjun grät jag säkert tjugo gånger, Johan var 19 år när han fick synen tillbaka, idag är han 29. Han fick ångest när han tvingades ut ur mörkret, ytligheten som drabbade honom skrämde, han såg tjejer på ett nytt vis, plötsligt i ljus. De kläder han trott varit snygga hånade honom i hans spegelbild.

Oftast ses vi på söder. Intervjuerna pågår i flera timmar.

Nästan direkt föddes tanken på en bok. Jag måste få skriva hans historia! Måste! Och det gör vi nu. Vi har träffats minst en gång i veckan sedan april, jag intervjuar, skriver ner. Försöker mellan våra möten att hitta nyckelscener ur hans liv, en intressant tidslinje och en dramaturgiskt tilltalande kurva.

Vi besöker platser. Som är signifikanta för delar av hans liv. En av de viktigare är en idrottsarena i Stockholmsområdet. Det var där han fick synen tillbaka. Han hade sprungit ett lopp med Unga Synskadade, släppt sin ledsagare och slängt sig ner i gräset för att pusta ut, få ner pulsen.

Som raskt steg igen när han insåg: att han såg himlen.

”Jag är med bandet”

Ibland äter vi bara. Han pratar och jag känner in hans ton. Ifrågasätter saker han gör och säger, vilket leder till analys av beteende. För båda är det som ett slags terapi. För mig även en ynnest. Johan jobbar med musik på heltid, på helgerna spelar han med ett band runt om i Sverige. Jag följde med på en av spelningarna, satt med en kopp kaffe och iakttog. Ett tag stod jag bakom honom på scenen för att verkligen bli honom. Detta ska nämligen bli en roman, i jagform. Med min ton och Johans liv. Före och efter synintrycken. Med musiken och kärleken som röd tråd.

Häromdagen hade Johan med sig fotografier, bland annat från en tågluff han gjorde med kompisar i tonåren.

”Var är det där?” frågade jag och pekade på en bild där Johan satt på en mur med den vita käppen lutad mot en husvägg.

”Ingen aning faktiskt … Bryssel? Kan det vara det? Ser Bryssel ut sådär? Jag har aldrig sett det.”

Boken släpps 2015.