Recension

: Kärlek i Europa
Kärlek i Europa Birgitta Stenberg
2013
Norstedts
8/10

Den befriande dekadensen

Utgiven 2013
ISBN 9789113053394
Sidor 375
Först utgiven 1981

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Birgitta Stenberg, född 1932, död 2014. Som ung tillhörde hon Metamorfosgänget och kretsen kring poeten Paul Andersson. Hon tillbringade också flera år utomlands för att lära sig språk och få idéer till sitt skrivande. Stenberg debuterade 1956 med Mikael och poeten. Förutom fiktiva romaner, noveller och dikter har hon publicerat en rad självbiografiska romaner, bland andra Kärlek i Europa och Apelsinmannen.

Sök efter boken

Det började knarra i den äktenskapliga sängen ovanför mej. Min ingifte morbror var efter pappas död också min gode man. Nu låg han däruppe och töjde energiskt fjädrarna under sin magra hustru. Jag slöt ögonen. Strax skulle ett regn av boss komma strilande ner mellan trossbottens bräder där målarfärgen hade spruckit. Nu började det, jag kände de lätta sticken mot huden.

Kärlek i Europa är en bok av många knull, och vi börjar in medias res. Birgitta är inte gammal, men redan på det klara med att hon måste härifrån. Sverige är för litet, släkten för trång. Hon vill ut! Hon vill leva! Och skriva! Så hon försöker få sin ”gode man”, den kontroversiella kärlekshistorien (som dessutom innehåller mycket lite kärlek) vi som läsare slängts in i redan på andra meningen, att så att säga köpa ut henne. Kärlek eller ej, skandalen blir en skandal, och snart nog är även mamma mycket angelägen om att Birgitta lämnar Sverige. Och så drar hon då, ut i Europa.

1981 kom den här boken, som utspelar sig på femtiotalet, ut för första gången. Sedan dess har den getts ut i evinnerliga pocketupplagor. Det visar sig att Birgitta Stenbergs uppror mot konventionen har något odödligt över sig, som, hur långt vi än må ha kommit med den feministiska kampen idag, fortfarande känns provokativ och betydande. Jag fick boken av min mamma förra gången jag fyllde år. ”Den är från samma årgång som du!” Jag tog med mig den när jag reste till New York. Inte på långt när lever jag lika vilt, men ändå. Känslan av att vara själv på väg ut i stora världen samspelade fint i flygplansstolen.

Louis bad om ursäkt för att det hade gått så fort. Jag tänkte just stryka honom tröstande över håret då jag till min förskräckelse kände att han kröp ner till fotändan av sängen. Med lugna bestämda grepp lyfte han upp min stjärt och tittade på mej därnere i det förbjudna, förfärliga, snuskiga, och han strök med handen över blygdläpparna och hittade den lilla kulan och böjde sej fram och satte tungan mot den. Hans mun var het och den ljuvliga värmen spreds till mej och någonting hände. Samma spasm drog igenom underlivet på mej som då jag hade hängt i repet, men starkare, kanske berodde det på att jag låg där öppnad och utbredd istället för att, som då, spänna varje muskel i kroppen.

Birgittas fascination för storstaden och det bohemiska konstnärslivet, för att inte tala om den sexuella friheten, mattas inte av när hon äntligen får ta del av det själv. Jag satt i hönshuset och läste deckare och drömde om mördare som vandrade längs Themsen, skriver hon, och i de verkliga städernas kvällssken finns denna mystik och förväntan på att spännande saker ska hända kvar. Samtidigt är det ingen naiv liten flicka vi har att göra med. Birgitta är inte rädd att ta för sig, och precis som i Marguerite Duras självbiografiska Älskaren är viljan att bli sedd som en kvinna, bli tagen som en kvinna, allt annat överskuggande. Det är detta, knullandet; och så skrivandet förstås; som hon bryr sig om. Och så Paul då.

Paul är bohemernas bohem. Han är vad jag skulle vilja kalla en självgod poetjävel, men i och med att han har samma kärlek för skrivandet och det dekadenta livet som Birgitta, dras de snabbt till varandra. I Kärlek i Europa finns det fortfarande en distans dem emellan, som främst beror på Pauls opålitlighet. Han kan plötsligt bara försvinna. Han finns inte där för henne. Han är upptagen av annat och svår att fånga in. Men jag vet att han återkommer, verklighetens Birgitta Stenberg och Paul Andersson hade en innerlig vänskapsrelation. Kanske kunde hon betraktas som lika opålitlig och självupptagen som han? När jag googlar Paul Andersson är det ändå skrattretande att se att han endast publicerat fyra diktverk, alla på femtiotalet. Medan Birgitta Stenbergs lista blev lång nog att duellera Selma Lagerlöf.

Det är omöjligt att läsa Birgitta Stenberg utan att samtidigt bli intresserad av henne som person. Och böckerna om resandet i Europa är ju också självbiografiska, så varför skulle jag inte bli det? Samtidigt kan jag tycka det är synd när personen, hur cool Stenberg än var, kommer att överskugga det hon skrivit. För det kommer alltid att finnas människor som nöjer sig med att läsa om Birgitta Stenberg, inte av. Och det är synd. För hon skriver som en gud, språket forsar så kristallklart och vackert över sidorna, det märks att detta var det hon brann för och satte framför allt annat. Jag lyckas själv inte särdeles bra, detta är första boken av henne jag läser. Det får bli bättring på den saken.

Som roman betraktat tycker jag att Kärlek i Europa är lite rörig, det ska sägas. Den hoppar raskt mellan städer och människor, jag hänger inte alltid med men kanske är det meningen. Det höga drivet gör mig i alla fall aldrig uttråkad. Bara i de stundtals lite för långa passagerna av text i texten, alltså utdrag ur det Stenberg skrev på, händer det att jag tappar lusten. De avsnitten hade med fördel fått strykas ner.

Och visst kommer polisen ibland, visst blir det ett rafflande liv hon får!

Bäst av allt gillar jag ändå sexscenerna. Även här märks det visserligen att Stenberg skrev i en annan tid, n-ordet är fullt användbart och svart hud med tillhörande stora könsorgan exotiseras. Men bortsett från det är sexskildringarna trovärdiga, och till stor del även upphetsande. Eller lustiga, som när Birgitta träffar mannen med viss skofetisch. Även det lesbiska sexet är befriande att läsa om. Jag har svårt att förstå att hon, som var så ung, kunde våga så mycket. Och samtidigt är detta den mest innerliga revolt mot en alltför strikt hållen uppväxt som jag någonsin läst. Det är dräpande och totalt orädd underhållning. Alla mår vi bra av att läsa lite mer Birgitta Stenberg.

Att ligga med nån skänkte ju inte större nöje än att klappa en katt, så det var egentligen alldeles obegripligt vad de alla rusade omkring efter. Annat hade det varit att klättra i rep. Jag blev mjuk i kroppen och våt i trosorna när jag mindes det, Maria hette flickan som klättrat bredvid mig, underbart namn, Maria.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2015-02-21 14:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6041

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?