Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

Livets ax är en av Sven Delblancs sista böcker och den tredje vinnaren av Augustpriset. Den är självbiografisk och handlar om uppväxten. Främst präglades författarens barndom av skräcken för den extremt hetlevrade och oberäknelige fadern. Han kunde bli väldigt våldsam. Bara delvis kunde detta negativa uppvägas av tryggheten hos mamman och de betydligt äldre systrarna.

”Svenskamerikanarn” hade tagit med sig sin familj hem till Sverige igen från Kanada i och med 1930-talets depression. Sven var född där borta i Manitoba men blev alltså svensk. Familjen slog sig ned på en gård i Sörmländska Vagnhärad, invid Trosaån. Pappans uppblossande vrede gick främst ut över mamman och över djuren på gården. Lille Sven är förlamande rädd för ”denne demon” som kunde hissa upp ett trilskande föl i bakbenen och piska det.

Pojken blir en mästare på att gömma sig. Bland annat hittar han en plats under en lada dit även hönsen smyger sig undan för att lägga ägg i lönndom. När pappan letar efter sin son för att få hjälp i sysslorna kan pojken krypa fram och visa att han funnit ett ägg, en av hans legitima sysslor.

Ett annat gömställe är de omkringliggande skogarna. Pojken får ett sällsamt djupt förhållande till naturen och i synnerhet till körsbärsträdet som står ensamt inne bland granarna. Hur kan något så vackert som ett blommande träd existera i denna mörka värld? Livets ax innehåller de skönaste naturskildringar.

Men ett barn kan inte skydda sin mamma när pappan slår. Numera är det kriminaliserat att utsätta minderåriga för de syner som Sven Delblanc fick med sig till vuxenlivet. På den tiden tittade grannarna bort, fastän de visste.

Boken är något av en nyckel till Sven Delblancs omfattande författarskap där drygt 20 romaner trängs med ett tiotal dramer och nästan lika många ”mellanböcker” innehållande litteraturvetenskapliga betraktelser, politisk satir och kulturjournalistik. Åtminstone är Livets ax en nyckel för läsare som är nyfikna på det biografiska bakom författarens teman.

Ett uppenbart tema är Södermanland. Sven Delblancs mest berömda verk, Hedebysviten utspelar sig i Trosatrakten, lätt maskerad.

Ett annat tema är fadern-demonen som sonen inte kan frigöra sig ifrån. Detta öde leder till frihetens omöjlighet och det radikalpessimistiska som är återkommande ämnen hos Sven Delblanc. Många författare har den här typen av tidiga, formativa erfarenheter som de tvingas älta och betrakta från olika vinklar igen och igen. Jag associerar till Marguerite Duras. Ämnena i Älskaren är sådana hon återkommer till i bok efter bok. Plantgagen i Indokina med de salta, sterila fälten, fattigdomen och den deklasserande kärleksaffären med en rik kines som hela familjen tvingas acceptera.

Redan i dagboksromanen Åsnebrygga, som främst utspelar sig i studentupprorens USA på 1960-talet gör Sven Delblanc iakttagelsen att han inte skriver om något annat än om pappan.

Fastvuxen vid min rygg som en djinn viskar han varje dag sin lära i mitt öra: kom ihåg att du är ensam. Kom ihåg att du är unik. Misstro din nästa. Lita bara på dig själv. kom ihåg att du är fri, fri, fri… Aldrig finner du vägen från jag till vi. Är frigörelse möjlig? Nej.

Det är mörker och smärta som är människans lott i jordelivet, tycks Sven Delblanc säga. Körsbärsblommorna är en tröst, men en klen.

Similar Posts:

• Obevekligt mot katastrofen
• En författargärning i backspegeln
• En liten bok mellan romanerna
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap

I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Lida och skriva
• Och hjärtat det slår
• Räds den gula tapeten!
• I åldrandets stund

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

De lyckligaste åren är den tidiga barndomens år, åren i Zimbabwe, landet där hon föddes in i ett sammanhang och en samhörighet som lämnat efter sig en saknad och ett diffust tomrum. Så när hennes äktenskap gått sönder, radhuslivet brutits itu och hon nästan gått under i sina försök att få ihop allt reser hon dit. Hon har längtat så länge, väntat, saknat. Nu återvänder hon.

Hon måste resa och hon reser. Hon återvänder och återfinner något av det förlorade, återser platser och människor men får också en annan, mer nyanserad bild av landet. Hon tar risker men klarar sig – änglavakt, kanske, prästdotter som hon ändå är.

Resan är bokstavlig och bildlig och texten böljar fram och tillbaka mellan då och nu, från smärtpunkt till smärtpunkt. Det är så mycket som gör ont. För ingenting är enkelt, varken i Esters liv eller i hennes föräldrars. De lyckligaste åren är också åren hennes pappa sedan vill glömma, eftersom fotografierna visar en person som inte längre finns. Visar Åke och inte Ann-Christine, som i boken benämns ”pappa” och ”din morfar” men med hon som pronomen.

Fotografierna ligger nedpackade i lådor tillsammans med brev till vännerna därhemma, de flesta skrivna av Esters mor och en del av dem återges i sin helhet. Det är sent 1980-tal men språket manar fram något som framstår som från decennier tidigare.

Det är utlämnande vad gäller både författaren och hennes närstående men på ett sätt som gör att jag känner med alla inblandade, ser händelser ur flera perspektiv, önskar dem alla vad de behöver. Och ger mig en känsla av att det kan bli bra. Kanske inte som det var tänkt, kanske inte som väntat men ändå.

Tid och tidlöshet, hem och hemlöshet, rötter och rotlöshet. Motsatser som ändå kan mötas, försoning som kanske finns att få. Och kärlek, som kärleken till barnen, särskilt sonen hon riktar sig till. Han som är så lik henne och kanske kommer att ha bättre förutsättningar i sin längtan, sin rastlöshet, sin oro.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Underlig undervattensberättelse
• En lektion i att inte fråga
• Om att längta hem och bort
• Åter från exilen

Jag erkänner att jag fascineras av sekter, eftersom såväl Baader-Meinhofligan som Jehovas Vittnen tycks drivas av samma strukturer. Någon eller några personer anser sig veta vad som är bra för andra, men lever inte nödvändigtvis efter samma principer själva. Att människor dras in i sekter och vad dessa ger dem kan jag inte slutas förundras över. Jag sträckläste systrarna Hedmans bok och den är lika spännande som en välkomponerad deckare – men med betydligt högre sanningshalt.

Karisma Center skulle vara som en familj där man tog hand om varandra, men här frodas både ätstörningar, depressioner och till och med självmord förekommer. Jag blir matt när jag förstår vilket oerhört ansvar som läggs på de ungas axlar och hur lite stöd de får av sina pastorer. Den unga Sofie leder en cellgrupp där en flicka berättar om hur dåligt hon har det hemma men Sofie har absolut tystnadsplikt och anser sig inte kunna be någon om hjälp. När hon ändå bryter mot reglerna för att flickan ska kunna få hjälp, får hon inte mer stöd än tipset att hon ska be lite mer.

Vad händer med barn som växer upp till ungdomar och unga vuxna i en så rigid struktur som Karisma Center var? Å ena sidan har man stränga ramar och vet exakt vad som är okej och inte, å andra sidan finns inget som helst utrymme för att utveckla sin egen personlighet. Men när skulle de ens hinna tänka på sin egen personlighetsutveckling med all bibelskola och alla bönenätter de hade på agendan? Det där med att tjäna sin pastor, ge tionde till församlingen och fasta för att göra bönerna mer effektiva är okända företeelser för mig personligen men jag känner väl till hur exempelvis anorexi utvecklas och tro mig när jag säger att bättre grogrund än den här är knappast möjlig att åstadkomma.

När allt kan vara en synd och sexualitet bara får finnas inom äktenskapet (och givetvis enbart mellan kvinnor och män!) då blir livet komplicerat och jag kan tänka mig att det blir många oönskade känslor som ska fastas och bes bort. Om du dessutom är sjuk och fattig, har du helt enkelt inte bett tillräckligt och i princip är allt dåligt som händer dig ditt eget fel. Det är ett vidrigt synsätt för alla människor, tycker jag, men i all synnerhet för barn och ungdomar som tidigt tvingas lära sig att det är de själva som måste se till att de klarar allt, för någon hjälp kan de inte räkna med. Förutom förböner då möjligen.

Dagboksutdragen från systrarnas dagböcker under åren som församlingsmedlemmar berör och ger autenticitet åt berättelsen. Jag skulle vilja veta ännu mer men egentligen är det som systrarna Hedman bestämt sig för att berätta alldeles tillräckligt. De slaktar nämligen inte ut de vanliga församlingsmedlemmarna men pastorer och andra ansvariga får sina fiskar varma. Det är helt rätt sätt att skriva en sådan här bok på, tycker jag, eftersom det inte blir voyeuristiskt.

Jag är säker på att inte bara människor med det något udda specialintresset ”sekter” får ut något av den här berättelsen. Jag tycker nämligen att den säger något om människor i allmänhet och inte bara om sådana som ”går med i” en sekt. Den berättar om behovet av att höra till, att ha en flock men samtidigt inte tappa bort sig själv. Det är djupt mänskligt och något vi alla borde tänka på lite mer till vardags.

Similar Posts:

• Gemenskapens värme och kyla
• Logisk rundgång om ondskan
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Ve den stackars pendlaren
• En fundamentalist blir till: steg för steg

Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga
• En bättre råttfälla

David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Similar Posts:

• Agentvärlden år 2019
• En liten pärla bland udda reseskildringar
• Lågmält om krigets vansinne
• När staten stulit marken
• Självmordsbombarens logik

I likhet med många andra har jag löpsedlarna från i början på 1990-talet i gott minne, då Woody Allen anklagades för att sexuellt ha förgripit sig på sin sjuåriga adoptivdotter Dylan. Efter att ha tagit del av Mia Farrows självbiografi Det sköra livet utgiven år 1997, där hon inte var nådig mot Allen, tappade jag så smått lusten för hans filmer.

2014 rördes känslorna upp på nytt i och med att ett öppet brev från Dylan publicerades i New York Times och Allen hamnade i rampljuset på nytt. Denna gång kom han inte undan, eftersom flera skådespelare slöt upp upp runt Dylan och incidenten införlivades i Metoo-rörelsen, vilket blev något av spiken i kistan för Woody Allen. Det blev omöjligt för honom att visa sina filmer i USA och det finansiella stödet för hans produktioner sinade. Regissören fick därmed söka sig utomlands; flera av de senare filmerna utspelar sig i London, Paris och Rom.

Själv har jag har gått som katten kring het gröt runt Woody Allens memoarer Apropå ingenting, alltsedan boken kom ut 2020. Men efter att ha bevittnat dokumentärserien Allen versus Farrow på HBO tänkte jag att det kunde vara dags att höra Woody Allens sida av saken. Vem vet, månne har han vid en ålder på 80+ mognat?

Författaren tycks vara i prima form och sin väl inövade, virrigt neurotiska filmpersona trogen, den som Mia Farrow påstår är fejk. Han målar upp ett svunnet New York och det känns som att kliva rakt in i filmen Radio Days (1987).

Woody Allen föddes 1935 under namnet Allan Stewart Koningsberg. Mor- och farföräldrarna var judiska ryska immigranter. Under uppväxten i Brooklyn var han ständigt omgiven av morbröder och farbröder, fastrar och mostrar jämte kusiner. Hans föräldrar var oense om precis allt, förutom Hitler och sonens skolbetyg. Mamman påminde om Groucho Marx och hade upphöjt gnällande till en konstform. Pappan var vad vi idag skulle kalla spelmissbrukare eller med Allens ord var vadslagningen ”så nära han kom en religiös sedvänja i sitt liv”.

Likt Cecilia i Kairos röda ros (1985) gjorde Allen allt för att slippa ifrån sin ärkefiende verkligheten och sprang hellre på bio, än nötte byxbaken mot skolbänken. Det var på den tiden då det låg biografer i praktiskt taget varenda gathörn. Han älskade därtill radio, serietidningar, flickor, baseball, gangstrar, Manhattan och upptäckte sitt livs passion jazzen. Allen blev erbjuden deltidsjobb som skämtskrivare vid sidan om skolan och ändrade sitt dopnamn till ett med mer komisk prägel än hans ursprungliga.

Efter redogörelsen för uppväxten följer sida upp och sida ner med alla invecklade turer i hans karriär. Det stora flertalet för mig obekanta namn på skådespelare, scenografer, regissörer, managers, assistenter av allehanda slag, pjäsförfattare och producenter räknas upp tills jag är redo för repet.

Och värre blir det! När Allen kommer in på striden med Mia Farrow (”ett blodbad i nivå med Napoleonkrigen”) är det helt klart en kränkt man som för sin talan, som inte ägnar sig åt någon som helst självrannsakan. Allt är Mia Farrows fel! Han hävdar bland annat att hon misshandlade sina barn, såväl fysiskt och psykiskt samt gjorde skillnad på sina biologiska barn och adoptivbarnen. Ord står mot ord, men Allens övertygar mig inte. Hans rumpnisse-refräng ”Vofför gör di på detta viset?” blir tröttande i längden.

Ändå kan jag inte låta bli att beundra Woody Allens förmåga att skriva humoristiskt. En konst han behärskar till fulländning, men som förvisso också kan vara ett effektivt sätt att förvilla och vilseleda. Inte ens när han som bäst är i färd med att bildligt kasta vässade knivar mot Mia Farrow upphör hans skämtande.

Jag söker förgäves efter en struktur i textmassan. Det är charmigt kaotiskt, fullt av knäppa detaljer och späckat med anekdoter. Allen associerar hejvilt, något som också avspeglas i bokens titel. Språket är vardagligt, ”gilla” är exempelvis ett ord han använder i övermått.

Mitt råd till dig som funderar på att läsa Woody Allens memoarer: nöj dig med den första tredjedelen. Nej förresten, skippa boken helt och hållet! Välj istället en klassiker så här i midsommartid. Kanske Alphonse Daudets Brev från min kvarn, Karen Blixens Babettes gästabud, Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry eller varför inte någon av Dorothy L. Sayers’ detektivromaner?

Och mina gamla dvd:er med Woody Allens filmer döms till att samla damm i hyllan ytterligare ett par år. Så får det bli!

Similar Posts:

• Som Monty Python på LSD
• Författare mot aids
• Kulturkvinna och KK
• Genvägar
• Ett utmärkt exempel, tyvärr