Jag tror att så länge jag har läst skönlitteratur så har jag varit medveten om att det finns två sorters litteratur. En sort som vi kan kalla realistisk. Den strävar efter att berätta om världen som vi ser den genom våra sinnen. En diskbänk kan vara en symbol, men vid dagens slut är det ändå […][...]

Domedagsstämningen vilar tungt över Reyjkavík i Sjóns nya roman. Spanska sjukan skördar fler och fler offer. Ur vulkanen Katla stiger lavan och hotar om ett större utbrott. I Europa härjar första världskriget. Året är 1918, då kriget trots allt tar slut och Island blir självständigt. Genom sextonårige pojken Máni Steinns ögon tar vi del av […][...]

Bejublad på kultursidorna har den blivit, Rachel Kushners omfångsrika roman om konstvärlden i 70-talets New York. Och det är lätt att förstå varför. Kushner har öga för både detaljer och större sammanhang, hon har ett inkännande sätt att se människor och deras berättelser och hon har ett säreget sätt att förmedla det på, som ger […][...]

Poeternas rätt i samhället finns det ingen grupp som heter. Jag ägnar mig åt att beskriva mellanrummen, att utforska trädens andetag, är inget en i en bisats nämner i vardagspratet hos frisören. Detta till trots; poesin kommer alltid att hanka, krångla och åla sig fram, oavsett konjukturer och inflationer. Dessutom, poeten som person ger alltid […][...]

Julia faller genom en spricka i livet. Det går så lätt; ett litet felsteg, ett litet misstag, och plötsligt går allt sönder. Det börjar ju så bra. Hon har precis kommit fram till en semesterort vid kusten tillsammans med sin man och nyfödde son. De har kört bil hela dagen, hon är fortarande dödstrött och […][...]

En flodhäst har rymt från en djurpark i Hacienda Napolés, Pablo Escobars – ”mytomspunna territorium, som i en annan tid utgjort högkvarter för hans imperium och lämnats åt sitt öde efter gudfaderns död 1993”. Alla exotiska djur som Escobar samlat till sig har lämnats kvar åt sina öden. Nu flodhästen som lyckats rymma och blev […][...]

Där fanns en lång rad biljettluckor. Hon betraktade de möjliga slutstationerna. Söder, norr, öster, väster, mittemellan. Upplevelsen av att ge sig av och komma fram var en och densamma, lättnaden i att lämna något tillfälligt, ett övergående tillstånd. Vägen är ett tomrum, ett varken här eller där. Den unga kvinnan på bussterminalen är Julia Malaquias, […][...]

Det börjar med en brutal våldtäkt. Det händer på en sunkig skoltoalett och det händer Nora som går i sjuan. Den som våldtar henne är Edvin, en kille i nian. Noras pojkvän. Det är en stark, för att inte säga vedervärdig öppningsscen. Kanske får den någon läsare att direkt slå igen romanen, Christina Wahldéns Villig, […][...]

Det är sommaren efter gymnasiet och svårt att skilja den där efterlängtade friheten från något slags hotande kaos. Kompisgänget – Jeppe, Olof, Lea, Beate och Roozbeh – har tagit studenten och fortsätter att umgås lite sådär slentrianmässigt. Det börjar bli uppenbart att de vuxit ifrån varandra, kanske aldrig egentligen haft så mycket gemensamt. Och någonting […][...]

Hur blir man som man blir? Varför? Eller snarare, hur slutar man vara den man varit och blir någon som liksom kan fungera i samhället, i sin familj? Om man aldrig gått från barn till tonåring, utan snarare från barn till psykfall? Aldrig har varit någon normal tonåring? Vad nu det är? Ramona är sexton […][...]