Jag tror att så länge jag har läst skönlitteratur så har jag varit medveten om att det finns två sorters litteratur. En sort som vi kan kalla realistisk. Den strävar efter att berätta om världen som vi ser den genom våra sinnen. En diskbänk kan vara en symbol, men vid dagens slut är det ändå en diskbänk. Och så finns det en sorts litteratur som ofta kallas för fantastisk. Med hjälp av språket betraktar den världen ur en annan synvinkel. Kausaliteten kan vara satt ur spel, världens historia och framtid ser annorlunda ut, och i verklighetens sprickor skymtar märkliga ting.

Det finns inget som säger att den ena ansatsen skulle vara mer giltig eller eftersträvansvärd inom litteraturens område. Ändå upplever jag att det inom svensk litteraturkritik finns en rätt märklig motsättning vad gäller dessa två skrivsätt. Den borgerliga eller psykologiska romanen har, eller har haft, en rätt enastående särställning vad gäller kritikens och förlagens intresse. Nu finns det ändå tecken som tyder på att denna inställning har börjat luckras upp men i till exempel den anglosaxiska bokvärlden finner vi en helt annan rikedom av författare och böcker som regelbundet använder fantastiska element utan att det för den skull höjs på ögonbrynen.

En sådan författare är David Mitchell. Han använder regelbundet fantastiska inslag i sina romaner som inte kan hänföras till att enbart vara drömmar, symboler eller någon form av surrealism eller magisk realism.

The Bone Clocks är hans sjätte roman. Mest känd torde han vara för Cloud Atlas, en bok vars handling sträcker sig mellan 1850 och en avlägsen framtid, och som filmades ganska framgångsrikt här om året av Tom Tykwer och syskonen Wachowski.

Även The Bone Clocks är ambitiös i skala. Den har sin början i 1984 när Holly Sykes rymmer från sitt hem i Gravesend efter en konflikt med sina föräldrar som har sin upprinnelse i ett uppträde med en opålitlig pojkvän. Den slutar i 2043 på Irlands västkust där den ålderstigna Holly försöker skydda sin dotterdotter och ett adopterat flyktingbarn mot det våld som plågar befolkningen när klimatkatastrofen lett till att civilisationen fallit samman.

Där emellan får vi i skilda historier möta Holly ur andra karaktärers perspektiv; på nittiotalet har en sociopatisk streber en kort affär med henne, ett tiotal år senare blir en krigskorrespondent och barndomsvän hennes man, och efter ytterligare ett antal år blir en cynisk författare på fallrepet hennes vän.

Alla dessa möten och historier är så gott som helt skildrade i det realistiska moduset. Men så finns det en ytterligare berättelse som löper som en mörk underström genom hela boken och som dessutom har ett eget kapitel för sig: den om kampen mellan doktor Marinus metafysiska medborgargarde (det är mitt epitet, inte Mitchells) och ett gäng dekadenta själsätare. Om man vill kan man förstås tolka detta som en symbolisk kamp i Hollys psyke men i bokens universum är denna strid en realitet.

Med all min kärlek till fantastiken som litterär metod måste jag ändå säga att det är den delen av The Bone Clocks som tilltalar mig minst. Den har ett thriller-artat anslag som faktiskt känns en aning påklistrat och snarare sänker spänningen än höjer den.

Orsaken till det är att Holly och de andra karaktärerna är skildrade med sådan originalitet och trovärdighet att deras konflikter och relationer kan koncentreras till de nyckelscener där det verkliga dramat utspelas. Det är här som bokens styrka ligger. Mitchells personteckning är suverän i sin lätthet. Gestalterna stiger fram som om de stod livs levande i dörröppningen och iakttog dig.

Hollys liv som vi får följa i nästan sextio år är så berörande och tragiskt så att när vi når slutet på 2040-talet så är det som om jag, som tillhör samma generation som Holly, ser min egen framtid och det är ingen vacker syn. The Bone Clocks blir till en karta över hur ett liv och en värld gradvis faller samman.

… it’s grief for the regions we deadlanded, the ice caps we melted, the Gulf Stream we redirected, the rivers we drained, the coasts we flooded, the lakes we choked with crap, the seas we killed, the species we drove to extinction, the pollinators we wiped out, the oil we squandered, the drugs we rendered impotent, the comforting liars we voted into office – all so we didn’t have to change our cozy lifestyles …

The Bone Clocks är en bok som är svår att vara likgiltig inför. Älska eller hata den. Som kritiker måste jag se dess brister, men det är sällan jag efter avslutad läsning har saknat litterära gestalter så som jag saknar Holly Sykes och hennes vänner, och det säger en hel del.