Recension

: Eldkastarna
Eldkastarna Rachel Kushner
2014
Albert Bonniers
6/10

Med landskapet som målarduk

Utgiven 2014
ISBN 9789100140014
Sidor 394
Orginaltitel The Flamethrowers
Översättare Niclas Nilsson
Först utgiven 2013
Språk Svenska

Om författaren

Rachel Kushner är en amerikansk författare och konstkritiker, född 1968. Har hittills gett ut två böcker, varav en översatts till svenska, Eldkastarna (2014).

Sök efter boken

Bejublad på kultursidorna har den blivit, Rachel Kushners omfångsrika roman om konstvärlden i 70-talets New York. Och det är lätt att förstå varför. Kushner har öga för både detaljer och större sammanhang, hon har ett inkännande sätt att se människor och deras berättelser och hon har ett säreget sätt att förmedla det på, som ger små aha-upplevelser på var och varannan sida. Inte därför att hon säger något revolutionerande nytt om världen – utan snarare för att hon ständigt är så prick på. För trots de färgstarka sammanhang som romanen utspelar sig i – konstvärlden i 70-talets New York och de futuristiska kretsarna i 20-talets Italien – så är hennes karaktärer nog ändå sådär som folk är mest.

Huvudpersonen är den drygt 20-åriga Reno. Hon flyttar till New York för att bli konstnär, och genom en rad tillfälligheter och bekantskaper utmynnar detta i ett projekt där hon ska köra motorcykel genom saltöknen och fotografera sina spår. Land art, konst med landskapet som målarduk. Projektet förverkligas mycket tack vare kontakten med den äldre och mer världsvane Sandro Valera, som blir Renos pojkvän. Han är en redan etablerad konstnär och dessutom son till en italiensk motorcykelfabrikör av märket Moto Valera.

Som allra tätast är de delar av romanen som berättar om Sandros pappa Valera seniors uppväxt i Italien och hur han som ung drabbas på ett högst personligt vis av futurismen – av kärleken till fart, styrka och framåtanda:

Den blänkande metallen på bensintankar, skärmar, förgasarlock, strålkastarringar och fälgar fick det brandgula neonet att studsa över krom och stål och fylla allt – atmosfären och atmosfärens laddning, upprorskänslan – med glödande brandgult. För första gången i sitt liv uppfattade han neonet, och hur det översköljde de blanka maskinerna som stod parkerade under det, som förtrollande. Något smälte samman, en energiöverföring från motorcyklisterna till hans egen själ. Livet är här, tänkte han. Det händer nu.

Men medan hans vänner skriver dikter om motorcyklar, ägnar sig Valera senior istället åt att konstruera dom. Hårdfört och kompromisslöst bygger han upp sitt imperium, med slavarbetare som arbetskraft.

Förutom djupdykningarna i diverse avantgardistiska konstkretsar är Eldkastarna på många sätt en politisk bok. För samtidigt som Sandros familjebakgrund ger Reno möjlighet att fullfölja sitt konstprojekt i USA, innebär det också politiska slitningar som ställs på sin spets i ett kokande Italien där arbetarna till slut tröttnat på att slava åt rika industrimagnater. Sandro, som har tagit avstånd från sin bakgrund och försökt omskapa sig själv, genom att till exempel lägga sig till med en engelsk accent när han beställer mat på italiensk restaurang, konfronteras på nya sätt med sin familjs historia när aktivismen blossar upp och både han och Reno dras in i de politiska händelsernas centrum. Och politiska slitningar blir också personliga slitningar, i ett omöjligt förhållande och i en omöjlig värld där skapandets såväl som kärlekens villkor inte är desamma för män som för kvinnor, eller för fattiga som för rika.

Många olika trådar är det att hålla reda på, många sidoberättelser och livsöden och många hopp i tid och rum. Stundtals rörigt, ofta fascinerande. Kushner sätter ord på mer än vad jag trodde det var möjligt att sätta ord på. Eller så använder hon andra ord än väntat. Färgerna är inte gröna, blå, svarta eller gula utan ormgröna, stencilblå, obsidiansvarta och solnedgångsfärgade. Och på samma ovanliga men träffsäkert enkla sätt formuleras allt från små iakttagelser om mänskligheten i allmänhet till karaktärernas specifika, mer tidsbundna upplevelser.

Vill man se det från den bästa sidan kan man säga att det gör det hela väldigt intressant. Vill man vara mer kritisk kan man säga att det känns ambitiöst på gränsen till pretentiöst. För det gör att texten som helhet känns märkligt tungläst. Jag har faktiskt aldrig varit med om att en bok tagit så lång tid att läsa, stundtals nästan behöva tugga sig igenom. Det här är inte en bok man kan skumläsa – och det är på både gott och ont. Det intressanta och det pretentiösa utesluter aldrig vartannat, och det är väl ganska lyckat som kombination om man skriver en bok om en konstscen som handlar om både yta och djup.

Annika Åström

Publicerad: 2014-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-10 14:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5906

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?