Som välkänt ansikte efter mångårigt skrivande på DN och med den hyllade Olof Palmebiografin Underbara dagar framför oss i bagaget ställs mina förväntningar på Henrik Berggrens skönlitterära debut upp på en nivå som är flera steg över den vanlige debutanten. Att handlingen dessutom har sitt ursprung i det spanska inbördeskriget, som via en fiktiv folkhemsbyggare […][...]

Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation […][...]

Det blir 1950-tal och 60-tal. Barnen blir tonåringar, vuxna. Maj och Tomas är medelålders, kanske till och med gamla. I alla fall Tomas börjar närma sig pensionsåldern, men familjeföretaget, där han jobbat hela livet trots att han kanske egentligen velat göra något helt annat, har svårt att hänga med i de nya tiderna. Snart står […][...]

Rebis föds med ett redan utstakat liv. Hon är den Utvalda hennes släkt har väntat på. På grund av henne har de till och med avstått från att skaffa fler barn, det är ju ändå hon som ska slutföra deras heliga uppgift: att utplåna universum. Släkten Drakenstierna är alkemister med en stark tro på att […][...]

Vid köksbordet började berättelsen sina. Men räknar man dagar och månader från den kvällen är det inte svårt att förstå vad som sedan hände där uppe på berget. Jag kan se för mig hur han tog av henne skorna, lite fumligt, kanske darrade de i hans händer. Hur han försiktigt kysste hennes nylontår och nylonsulor, […][...]

Jag har alltid haft svårt för begreppet generationsroman. Idén om att en hel era ska rymmas i ett enskilt verk, ofta befolkat av ett antal personer som för tillfället är unga och längtande, känns för det mesta befängd. Den litterära verkligheten fylls lätt av ytliga tidsmarkörer – industriområdesklubbar, hippa gallerier – eller andra företeelser begränsade […][...]

Det hela börjar runt 1989. Eller kanske 1956. Eller kanske 1920. Eller kanske 1691, eller… Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till […][...]

Systrarna Brontë bor på en hed i England med övriga familjen som består av två män, två hundar och två hushållerskor. En av dessa är Erin som är en sorts arbetarklassversion av Virginia Woolfs Judith Shakespeare – den fiktiva systern till William som på grund av sitt kön inte skulle kunnat nå hälften av sin […][...]

Jag var ett barn, jag hade begränsade referensramar. Dessutom var jag raka motsatsen till Yvonne ifråga om att uppfatta vad andra människor gjorde och sa. Yvonne hade alltid sett mer än det uppenbara, och ofta såg hon saker som inte ens fanns. Jag såg och hörde i stort sett bara det som ögat och örat […][...]

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag plockar upp Kristina Sandbergs Att föda ett barn precis efter Lena Lennerheds Sex i folkhemmet, om synen på sexualitet och reproduktiva rättigheter på 1930-talet. Egentligen läser jag Sandbergs trilogi inför Augustprisutdelningen, inte till vårt sextema, men den passar ju alldeles för klockrent in […][...]