Jag kan inte låta bli att associera tjejgänget i Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs 8 saker du aldrig skulle våga till Spice Girls, en generationstung referens som möjligen inte säger bokens verkliga målgrupp ett dugg. Fast de är ju så uppenbart Sporty Spice och Posh Spice och, eh, Retro Spice och Queer Spice, baskettokiga […][...]

En otursdrabbad kvinna, Wariinga, irrar omkring i Nairobi och försöker begå självmord. En okänd man räddar henne och ger henne ett inbjudningskort till Djävulens fest i Ilmorog. Under färden till Ilmorog träffar hon en samling människor som tillsammans beger sig till festen. Djävulen på korset är en roman med stora inslag av skrönor och folkdiktning. […][...]

Min bekantskap med den norske författaren Tomas Espedal inleddes i och med att hans roman Mot konsten gavs ut på svenska 2013 (min recension av den finns här). Min inledande skepticism gentemot en författare som skriver böcker om att skriva böcker försvann i samma stund som jag invaggades i den poetiska rytm historien berättas på. […][...]

Om Tusen tranor varit skriven av Jane Austen hade den otvivelaktigt inletts ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en dyrbar teservis måste vara i behov av en hustru.” Nu är den ju långt ifrån det, skriven av Austen, men det är åtminstone den sanning teceremonilärarinnan Chikako tycks handla efter […][...]

Jag är bara en halv sida in i De yttre boulevarderna när jag inser att min inre berättarröst håller på att glida över i en dålig Hans Villius-imitation. Den börjar ju faktiskt precis som något sådant där gammalt pausprogram på SVT: ”Mannen på bilden…” …är min far. Murraille lutar sig fram mot honom, som för […][...]

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet! Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om […][...]

Jag drar mig för att börja läsa Den vita duken. Kan inte bestämma mig för hur jag ska läsa. För detta är två romaner i en. Eller kanske är ”en roman i två” ett bättre uttryck. Den består av två separata delar, har två huvudkaraktärer, två omslag, och två nästan identiska sidor med författarens tack. […][...]

Vad gör egentligen pappor innan de blir pappor? Inte minst för barn kan det ju vara svårt att begripa att det funnits ett liv innan de själva fanns. På något sätt gestaltar Tove Jansson det där kongenialt när hon låter Muminpappan och Muminmamman heta just precis så även långt innan de faktiskt blev Mumintrollets föräldrar. […][...]

Det är inte en bok jag håller i min famn. Det är en skogsdoftande liten smaragd. En ädelsten som spränger av brunst, årstider och storartade fantasier. Det är inte litteratur jag när vid min barm här. Vår är mer än så. Denna lilla publikation rymmer en svindlande, bågnande berättelse som öppnar nya världar. Min litteraturhistoria […][...]

Serge har en vacker, ung hustru. Han har två fina barn. Han har ett gott liv och ett vackert hus i Montmartre. Han är lycklig. Han borde vara lycklig. När han träffar Suzanne, som kommer för att stämma sonens piano, händer något. Han är inte fri och inte hon heller, men de inleder ändå en […][...]