Rodnande och nyfiken läste jag Per Hagmans noveller i Skugglegender som nittonåring. Jag älskade närvaron, det poppoetiska repetitiva språket, romantiserandet av flykten, resandet och ensamheten. Jag gick vidare med Cigarett, Pool och Volt och fortsatte visserligen att läsa med intresse, men känslan var aldrig riktigt densamma som när jag läste Skugglegender. Flera år senare släpptes självbiografiska Att komma hem ska vara en schlager, med vars inledande (omskrivna) fraser jag börjar den här recension. Boken är full av vackra sekvenser från Västgötaslätten, Kairo, Nice och Stockholm. Den rör sig mellan falkar och eurodisco, salta pommes frites, promenader i Paris och kvällar på Statt i Mariestad. En sorts koncentrerade noveller förklädda till romandelar. Hagman skriver om platser och känslor jag känner till väl men delvis glömt att de fanns. Liksom platser och känslor jag inte visste att jag hade. Och han gör det allra bäst i det korta formatet.

I Allas älskare, ingens älskling finns också ett par noveller som påminner om äldre Per Hagman-texter. Bitterljuva, poppiga små stycken där längtan och skräck knyts samman. Den nya självbiografiska romanen tar sin början på Västgötaslätten, fortsätter till Nice och Marstrand vidare till Paris och Lampedusa och Palermo. Här finns också underbara avsnitt om franska gubbar, Marstrandska gubbar, om kärleken till baren Le Nautic i Nice, om ensamma jular i Palermo och om de västgötska gärdena om våren och vintern. Han etablerar uttrycket tunna band, en sorts omskrivning för alla de ytliga kontakter som knyts under ett liv. Människor du lär känna på den lokala baren, i affären, på arbetsplatsen och så vidare. Tunna band. Betryggande men sällan känslomässigt påfrestande relationer. Något som ger dig sammanhang och mening, men samtidigt inget som binder dig för alltid.

Hagman är, som nämnt, mer allvarlig och politisk än i tidigare böcker, vilket för allt del är bra för romanen i stort. Den som tidigare sett Hagman som en ytlig författare blir motbevisad här, under förutsättning att explicit politiskt resonerande kan ses som tecken på mognad. Själva de politiska funderingarna är dock inte särskilt unika och så småningom längtar jag tillbaka till skildringarna av franska barer och gubbfranskhet. Hagman verkar vilja förmedla en tro på de mänskliga samhällenas överlägsenhet över staten och en vilja till praktisk handling snarare än ideologi och teori, som jag verkligen sympatiserar med. Med denna livssyn som fond blir idén om de tunna banden det som förväntas knyta ihop romanen, men det är allt för mycket som flyter ut och känns löst sammanfogat. De tunna banden är för tunna för att intressera hela vägen.

Kanske är det en del av en naturlig utveckling att Per Hagman till stora delar i denna roman låter aningen livströttare och bittrare än förut. De små glimtarna när Hagman förtjusas över franska gubbar eller förälskar sig i juridiken är lite för få. Tröttheten smittar av sig på språket och jag längtar tillbaka till en mer storögd och naiv Per Hagman. Allas älskare, ingens älskare saknar ett ordentligt soundtrack som fortsätter ljuda efter romanens slut.

Similar Posts:

• Bist du allein?
• Jag syns i TV, alltså är jag
• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Farväl Falköping
• Imorgon börjar livet – kanske

Det är det nummer där Per Hagman i samband med the Cures Wish skiva på tio sidor redogjorde för bandets hela historia och dessutom gjorde en snabbrecension med betyg på alla Cure skivor. Information som numera finns några knapptryckningar bort, var då närmast ovärderlig. Sidorna är ganska nötta men så är innehållet för evigt inpräntade i medvetandet och skulle kräva en rejäl lobotomi för att radera. Så när man läser Lol Tolhurst självbiografi Cured är de stora dragen inget främmande.

Men i en sammanfattning så är ju samtidigt sagobilden av Robert Smith intakt, den om att han är ett gothiskt sagoväsen som står över vardagliga aktiviteter och mer svävar omkring precis som i de Tim Pope regisserade videorna. Här möter vi istället en Robert som kör bil, en Robert som tar en öl till fotbollsmatchen och som till och med hamnar i slagsmål.

Ja det är ju förstås inget mysterium och heller inte särskilt svårt att förstå, men ändå så blir just vanlig verklighet en smula surrealistisk när man läser om the Cure. Lol är en bra berättare och går igenom hela historien utan att vare sig bli långdragen eller överdrivet nostalgisk. När man kommit till halva boken är året fortfarande runt 1980 och bara debutskivan är släppt vilket när det kommer till musikbiografier är en utmärkt disposition. För utrymmet mellan fjärde och femte albumet är sällan så intressanta som om ett band som kämpar för att slå igenom. Eftersom boken går vidare ända till nutid så finns även tiden efter. För Lol sparkades av sin barndomsvän Robert i slutet på 80-talet efter att hans alkohol- och drogmissbruk gjort honom omöjlig att ha kvar i bandet. Och de delarna är, en smula överraskande, nästan lika intressanta.

Andra medlemmar har kommit och gått (även om situationen numera, eller för all del de sista 20-åren eller så varit ganska stabil), så var Lol den som alltid var med. Robert var givetvis ledaren och den kreativa motorn, men vid hans sida fanns alltid barndomsvännen. Och så plötsligt är han inte längre med i det band som han tillbringat hela sitt liv i. Nyskild och ensam i ett gods på landsbygden, alkoholiserad och helt utanför rampljuset lägger han in alla sina pengar på en märklig stämningsprocess mot resten av bandet. Det utan egentliga skäl. Ett ovärdigt slut som inte heller är helt unikt. Som person reser han sig till sist och slutet är måhända inte helt som i sagorna men ändå helt okej.

Just perspektivet av att ha varit en grundbult och sedan plötsligt stå helt utanför gör att historien om the Cure ur Lols perspektiv (vilket han är noga med att betona att det är just hans berättelse) blir en angelägen läsning för den som har ett intresse kring bandet. Det här är inte en biografi man läser för de snygga formuleringarna, utan någonting man läser för att få förstahandsinformation om ett band som hållit ganska hårt på den egna integriteten. Den serveras med den vanliga dosen band anekdoter, som både kan vara lustiga men ibland också lite tröttsamma.

Men så finns där även delar som är riktigt rörande. Som när Lol beskriver det han menar var the Cures egentliga grundande, en regnig dag när han väntar på skolbussen den allra första skoldagen:

Neither Robert or I wanted to get on that bus. We didn´t want to leave our mums and go to a strange school in another town where we didn´t know a soul. I probably would have started crying if Robert hadn´t been there. I can hear my mother´s voice even now, gently urging me along. ‘Hold Roberts hand and look after each other.’
Robert took me by the hand and led me onto that bus.

Och även om den historien inte på något sätt är unik, den kommer ju att ske i slutet på Augusti 2017 också, så är det ändå sagoväsendet Robert som tar sin vän i handen och leder honom in i bussen. Mot det okända.

Similar Posts:

• Karin Källander, finns du?
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Svensk framgång och fiasko
• Småskalig engelsk rock and roll
• Musikveckan: The gospel according to…

“Carina tänder en cigarett och säger ännu en kväll på det här jävla stället”

Jag gillar att promenera och har extremt dåligt lokalsinne, därför händer det att jag hamnar på konstiga bakgator där jag ibland ser restaurangpersonal sitta och röka vid personalingången. Jag har alltid romantiserat dessa stunder av samhörighet som jag fantiserar ihop att de känner. Det verkar finnas något ordlöst och intimt i att jobba en lunchrusch för att efteråt pusta ut ihop tillsammans på restaurangens bokstavliga baksida, tända en cigarett ihop. Per Hagmans romaner, och speciellt Cigarett, har varit en stor del i mytskapandet av den bokstavliga, men framför allt bildliga, baksida som existerat i min fantasi.

“Klockan är halv tio. Det första jag gör när jag vaknar är att sjukskriva mig.”

När jag nu läser om Cigarett ungefär 10 år efter att jag läste den för första gången förstår jag inte vem jag var som kunde hitta minsta spår av romantik i boken. Visst finns det en viss gemenskap när de en efter en droppar in innan arbetspassen på Hard Rock Cafe och bläddrar i tidningen, dricker kaffe ihop, röker och klagar slentrianmässigt på sin bakfylla. Men 99% av snacket handlar om knark, rasistiska skämt och vidrig sexism. Johan är ett as beskrivet i jagform, kort sagt. Det är befriande att det inte finns några förmildrande omständigheter kring honom i boken. Det är skönt att slippa förstå honom.

Johan och de andra karaktärerna hatar inte sina jobb. De är alldeles för blasé och uppgivna för det. När Linda frågar Johan om han inte tycker det jobb de har och det liv de lever är meningslöst påpekar han bara för henne vilken kliché det är att hon säger så, även om hon såklart har rätt. Alla försök till innerlighet från människorna kring huvudpersonen Johan rinner ut i sanden. Han avfärdar de som bryr sig om honom, både de kvinnor i hans närhet som visar sitt intresse för honom och hans föräldrar som hör av sig ibland. Han knarkar så att näsblodet rinner fastän han egentligen bara verkar vilja gå hem och somna framför MTV eller en porrfilm han hyrt.

Restaurangchefen skäller ut sina anställda för minsta lilla och gästerna beter sig som om de äger servicepersonalen. Det är fritt från drömmar och känslor och det är såklart omöjligt att inte känna igen sig i de delarna om man någon gång haft ett så kallat skitjobb. Själv har jag haft massor av såna och tack och lov aldrig blivit kvar så länge att jag fastnat i den vidriga jargongen som finns på många arbetsplatser och som utan tvekan blivit en del av den Johan är.

Om jag någon gång börjar romantisera restaurangbranschen igen så påminn mig om att läsa om Cigarett en tredje gång.

Similar Posts:

• Plocka upp en fjolårsdebut
• Farväl Falköping
• Arbetet, existensen, språket
• Har du hört den förut?
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor

Idag handlar det om Historien om Euron av Lars Lundberg. Torrt så det knastrar, menar Kari som har läst en mindre engagerande bok om ett intressant och viktigt ämne.

På torsdag recenserar Anna Liv återutgivningen av Maria Langs debut Mördaren ljuger inte ensam. Enligt Anna är detta en helt förtjusande liten deckarpärla full av sent 40-tal samt naturligtvis en spännande pusselmordgåta.

Till helgen blir det tema i arbetet och arbetslivets tecken. Då skriver Marie om Tjänster i hemmet. Det här är boken Marie har väntat på i flera år – välskriven och poetisk prosa som behandlar arbetet inom hemtjänsten. Marie Hållander skriver empatiskt utan att vara präktig, cyniskt utan att bli elak. Hon skriver om ensamheten, tidsbristen, tårarna, och våldet. Och om kropparna, deras och hennes.

Marcus har läst om Per Hagmans Cigarett vars karaktärer i restaurangbranschen var mycket mer cyniska och hemska än vad han minns dem.

Det kommer också att handla om arbetslöshet och det osäkra arbetslivet. Jag har läst två viktiga böcker – Pär Thörns novell Survivalisten och antologin Skitliv.

Veckan slutar med att Lina skriver om Caroline Hainers debut Inte helt hundra. Det är en underhållande och till viss del undervisande psykologiskt intressant bok om en ung människas letande efter sann kärlek. Dejting, igenkänning, ångest och humor på ett för det mesta väldigt bra språk. Lina gillar den skarpt.

Similar Posts:

• DebutBar bland brandlarm och relationer
• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Äta, sova, överleva
• En cynikers deprimerande landskap

Imperial Bedrooms handlar om Clay som är berömd manusförfattare i kretsen kring Hollywood. Efter ett antal månaders vistelse i New York återvänder han till Los Angeles för att arbeta där med några projekt. Här nystas han snabbt in i skumma händelseförlopp och affärer. Samtidigt som han träffar ex-flickvänner (det här är en värld där alla verkar ha varit ihop med, eller snarare legat med, alla och varandra) inleder han en relation med den mystiska skådespelerskan Rain Turner (OBS! pseudonym). Vid ett terapibesök hos sin psykolog blir Clay varnad för denna kvinna. Det visar sig att psykologen har två andra patienter som haft samröre med samma kvinna. Mystiken tätnar. Den intill oigenkännlighet sönderknarkade/plastikopererade Rip Millar dyker upp och vill ha Rain Turner – på hans uppdrag hjälper Clay till att kidnappa sin ”vän” Julian, som varit ihop med Rain, samtidigt som hon legat med Clay. Julian överlämnas till mexikanska torpeder som torterar ihjäl honom. Rip Millar lämnar sin fru för att vara med Rain, som i själva verket heter Denise. Den unga skådespelerskan Amanda, som Clay flörtat med, blir ihjältorterad samtidigt som en bag med några miljoner dollar i kontanter dyker upp och försvinner.

Just det, Amanda och Rain bor också tillsammans. Oklart varför. Faktum är att det mesta i denna intrig är ganska oklart. Det är en extremt intrikat och blodig historia. De sista tjugo sidorna bjuder på ett par tortyrscener som är mycket obehagliga. Som få andra författare kan Easton Ellis beskriva våld så att läsaren mår fysiskt illa – så även här. I American Psycho, Bret Easton Ellis andra och mest kända roman, var detta våld ett bärande element i handlingen. Det var lika obehagligt att läsa om det i den romanen, men där hade det en – jag frestas säga vital – funktion för handlingen och för huvudkaraktären. I denna roman är våldet begränsat till ett par scener i slutet, och man får intrycket av att det är ditslängt mest för att provocera. Någon betydelse för handlingen har det inte. Det känns som ”våldet som är obligatoriskt för en roman av Bret Easton Ellis”. Men Bret Easton Ellis hade kunnat våga lita mer på sig själv, och på läsaren, och utelämnat detta – och faktiskt gjort något nytt med sitt författarskap.

Läsaren – som inte känner sig så betrodd – känner igen fenomen och temata från American Psycho. Vid flera tillfällen besöker vänner och icke-vänner (Julian, Rip, ex-flickvännen Blair) Clay för att tala honom tillrätta – dvs att lämna Rain Turner. Det framgår att hemska saker kommer att hända om han inte gör det. Men Clay förstår inte, eller vill inte förstå. Han har, på fyllan, lämnat ett hotfullt meddelande på Julians telefonsvarare. Nu vet han inte om det verkligen är han själv som gjort det. Någon har skickat fingerade mail från hans konto. Vem är det? Är det i själva verket han själv? Flera andra, liknande, händelser framträder som gör att Clay börjar tvivla på sitt omdöme och sin förmåga att uppfatta vad som faktiskt sker. Det var ett bärande element i American Psycho, som handlade om huvudpersonens kluvenhet. Var bokens huvudperson faktiskt två olika personer? Svaret gavs aldrig, och det var mycket kittlande och oerhört välfunnet och välskrivet. Men i Imperial Bedrooms är det tyvärr bara en blek kopia, en återupprepning. På samma sätt upplever jag att de inpetade våldsscenerna i slutet av Imperial Bedrooms också är blott en återupprepning av tidigare använda grepp.

Jag är alltså inte särskilt imponerad av Bret Easton Ellis nya roman. American Psycho var en fantastisk roman – välskriven, välkomponerad, klaustrofobiskt spännande – men här verkar Easton Ellis inte ha kunnat förnya sig i den utsträckning som hade varit nödvändigt för en vitalisering av hans författarskap. Trots allt är dock miljöbeskrivningarna fascinerande. Den depraverade Hollywoodmiljön och dess skrämmande ihålighet kan Easton Ellis mycket bra, och skildringen av denna är en av, måste jag tyvärr säga, få behållningar av denna roman. Desto tråkigare är att personskildringarna är tunna och mest verkar tjäna som kulisser i en skildring av det som Easton Ellis kan och tidigare har skrivit om. Men vi vill ha något nytt! Vi vill ha människor av kött och blod! Låt dem sedan bli mördade och lemlästade – men Bret Easton Ellis nästa roman måste leva på ett helt annat sätt än denna bok.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Bioaktuell Ellis
• Att vara eller inte …
• Ett fall och ingen lösning
• Mörkret under gatulamporna

I första programmet har Gedin bjudit in Per Hagman, vilket åtminstone jag tycker är alldeles utmärkt. Att intervjua Per Hagman är på något sätt att skapa en ingång till allt som ryms mellan absolut ytlighet och allvarligt, genuint intresse för omvärlden och andra människor. För allt detta finns i Hagmans böcker. Därför är det också rimligt att intervjufrågorna rör sig från skvaller om kärleksaffärer till karaktärerna i hans böcker, till skrivandets förutsättningar.

Programmet handlar också om biståndslitteratur, eller ”bist-litt”, som det tydligen nu kallas. Bland böckerna som nämns finns Viktoria Myréns Iris, som jag skrev om i höstas, och Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit. För mig som, under en visserligen ganska kort period, har bott, studerat och jobbat i vad kan kallas biståndsmiljö, har genrenamnet ”bist-litt” något väldigt tvetydigt över sig. Ska detta vara litteratur om bistånd? Skriven av biståndsarbetare? Eller helt enkelt, litteratur som utspelar sig i länder där bistånd och biståndsarbete förekommer? Och känns det inte lite illavarslande att göra genrelitteratur av något så passa viktigt som bistånd? Inte för att genrelitteraturen i sig är ett problem, men för att idéerna om den tenderar att övergå själva böckerna och deras innehåll.

Och ja, i en diskussion om biståndslitteratur är det inte konstigt att Per Hagman är med. I samtalet som mest kommer att handla om biståndsarbetarnas villkor och individuella moraliska uppgörelser framstår Hagman som den som på riktigt vill försöka förstå och leva med alla de sorters människor han möter. Att hans böcker utspelar sig i många olika länder och samhällsgrupper där han själv vuxit upp och bott gör honom inte heller mindre trovärdig.

Från Per Hagman till ”biståndslitteratur” är steget inte långt. Att ett litteraturprogram innehåller lika mycket yta som allvar är logiskt och bara ett sätt att bli sams med sig själv och sin samtid. Det är, som en ung Per Hagman säger om sina böcker i inslaget om sig själv, ärligare så.

Similar Posts:

• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Jag syns i TV, alltså är jag
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

Emelie skriver om Liten parlör för älskande på tisdag. Det är en rak och ärlig kärleksroman som är uppbyggd på alfabetet. För varje bokstav är det en eller flera små berättelser eller brev från ett jag till ett du. Det är en roman som tar upp alla faser i hur det är att älska någon, och som berör hela känsloregistret.

På onsdag bjuder Richard på en liten betraktelse över James Joyces monumentalverk Ulysses, i bra men umbärlig nyöversättning av Erik Andersson.

Det våras för Babel vänner. Onsdagen den 7 mars är det dags. Ny studio, ny programledare och ny sändningstid kl 22.15. Det kommer att bli en fantastisk Babelvår enligt svt. Vi på Dagensbok är naturligvis spända, nyfikna och engagerade. De öppnar med legendaren Per Hagman. Vad tror och tycker ni?

Babels nya programledare Jessika Gedin. Foto: Carl Johan Söder

På torsdag, 8:e mars, bjuder vi på nyutgåvan av Marilyn Frenchs 70-talsklassiker Kvinnorummet, en feministisk vardagskildring av kvinnors villkor i 50- och 60-talens USA som på många sätt fortfarande känns aktuell och angelägen tycker Ella.

Similar Posts:

• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Billigt men hyfsat
• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005

Jonas Joelson uppvisar med sin debut Tabula Rasa Hotels en välbekant skildring av just dessa unga män. För även om reklambranschen är ny för genren så är det mest en uppdatering för 10-talet, historien som sådan innehåller alla de obligatoriska momenten som inte är lika tidsbundna. Huvudpersonen David Skoglund, vars CV till stora delar påminner om författarens eget, är byråns stjärna. Han levererar idéer. Det gör han utan att direkt behöva anstränga sig och istället kan han lägga sin tid på att missköta relationerna till sina vänner, flickvänner, älskarinnor, kollegor och kunder, att dricka, att ta droger och att bara vara trendig och modern. Han är cynisk, ironisk, allmänt otrevlig och tar för sig av Stockholms uteliv med ett aldrig sinande självförtroende. Men sen händer något.

Hela romanen är uppdelad i ett före och ett efter, där ett halvår i tid skiljer vartannat kapitel åt. I efter-delen har Davids stjärna dalat ordentligt. Som person är han dock ganska oförändrad för det enda som egentligen ändrats är att hans status, hans relativa värde i förhållande till sin omgivning. Ofta brukar ju en person på väg utför väcka en viss sympati hos läsaren. Även om situationen är självförvållad så sitter man ju liksom och håller andan och tänker lite ”nej, gör inte det där”. Så icke här, David är osympatisk oavsett statusläge och det skall inte alls tolkas som negativt, för det omvända hade gjort det hela olidligt.

När jag för länge sedan läste Per Hagmans Cigarett var det (vilket jag tror även gäller för Joelson) med en enorm fascination för just den ytliga, men ändå så lockande framställningen av utelivsdekadensen i huvudstaden. På senare år har jag läst flera av dess gelikar, med samma typ av huvudperson, och för sammanhanget kan Tomas Jacobssons Morfin och Henrik Langelands Wonderboy nämnas vilka med dess huvudkaraktärers yrkesroller än mer knyter an till Tabula Rasa Hotels. Så genren är välbekant. Men när jag läser denna roman uppstår ändå en slags trötthet som jag inte upplevt tidigare. En trötthet som faktiskt förvånar mig då denna roman ändå inte kan sägas vara sämre än de två nämnda.

Tabula Rasa Hotels är faktiskt både medryckande och har de rätta tidsenliga miljöerna. Man kan utan att överdriva även säga att den utgör en slags tidsdokument, för även om den kretsar kring en värld med ganska få invånare så har ju reklambranchen både en stjärnstatus och en avgörande betydelse för att upprätthålla konsumtionssamhället. Ja i boken finns även ett ganska skojigt parti om framtiden för konsumtionssamhället, där en isländsk visionär pratar om den framtida intoleransen som kommer att möta de kroniskt överkonsumerande. Hur dessa kommer att ses som parior som förstör vår planet och som därmed måste skickas i läger för omskolning. Ett annat parti som också är ganska roande är det där huvudpersonen konstaterar att nästan alla hans idéer är snodda från konsten och hur han betraktar konstnärer som en slags dåligt avlönande underleverantörer till reklamarna. Mindre roande är dock de alldeles för långa sexscenerna, vilka snarast kastar en tillbaka i tiden till tioårsåldern när man kunde hitta plastpåsar fyllda av porrblaskor vilka alltid innehöll en sektion med fejkade ”läsarnas egna berättelser”, betygssatta med ett honorar på några hundra kronor (för övrigt en litterär upplevelse jag tror är förpassad till historiens stora skräpkorg!).

Ja Tabula Rasa Hotels innehåller alla de delar som behövs för att följa i traditionen av den svenska generationsromanen. På det sättet påminner romanen om en konsert med Iron Maiden, en Bondfilm eller en måltid på McDonalds: man vet nämligen exakt vad man får. Fast det kanske är just det som är problemet.

Similar Posts:

• Tabula Rasa Hotels
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Ja, eller hur?!
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Farväl Falköping

Jag är i allmänhet inte så bra att sortera mina böcker, men på några ställen har jag lyckats trycka ihop böcker som tillhör en och samma genre. Det här är till exempel en av poesihyllorna.



På andra ställen trängs kokböcker med romaner, gammal kurslitteratur och låneböcker från biblioteket. Mina böcker får helt enkelt klämmas in där de får plats. Det är både trist och lite mysigt, eftersom det är svårare att pyssla om böckerna, men å andra sidan är det fint att ha böcker liggande lite överallt.

Det händer att jag får för mig att ställa upp böcker och göra dem till en del av inredningen. Här står det en liten bok med kärlekslyrik som jag fått i present en gång.





Det svåraste med att presentera sin bokhylla är att plocka ut favoritböcker. Det går helt enkelt inte att välja bara några få som är bättre än alla andra. Här står i alla falla fyra stycken av några av mina favoritförfattare: Sara Stridsbergs Darling River, Ann Jäderlunds Samlade dikter, Christine Falkenlands 4xdikter och Per Hagmans Skugglegender.

Similar Posts:

• Emelies bokhylla
• Tema: Bokhyllor
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Marias bokhylla
• Camillas bokhylla

Virginie Mouzats debutroman Ingen riktig kvinna består av ett 171 sidor långt brev, skriven av den namnlösa huvudpersonen till en man hon träffat men knappast känner. En man som hon är dragen till och en man som är attraherad av henne. Det är ett brev skrivet i några delar ilska och i ännu fler delar av desperation. Men mest av allt är det skrivet i en brutal uppriktighet och blir till en livshistoria fylld av utanförskap och en strävan efter någonting som kan ge hennes ro.

Huvudpersonen har ett barns kropp tills hon i den senare tonåren hormonbehandlas för att få ett yttre som överensstämmer med sin ålder. I det inre saknar hon livmoder, äggledare och är därmed steril. Avsaknaden av de organen innebär inte bara oförmågan till egen genetisk avkomma utan även ett liv alienerat sig från de andra, de ”vanliga kvinnorna”. Hormonbehandlingen ger henne ett yttre som attraktiv enligt gängse normer och en tilldelat roll som en femme fatale bland männen (tills de enligt sin egen beskrivning upptäcker att hon är mer vilsen än narcissistisk). Hennes liv blir också en projektion av hennes självbild och fylls med ytliga njutningar, fester, sex, berusning. Miljöerna är exklusiva men lika sterila som hennes reproducerbarhet och här finns inget bestående utan enbart ett rastlöst kringflackande. Platser och personer är mest kulisser och några närmare vänner utöver ett förhållande till den svenske arkitekten Sontraar, ett förhållande i vilken de är ensamma tillsammans, saknar hon. Mottagaren till brevet ses dock som en räddning från detta, en möjlighet till en annan tillvaro.

Jag har få vänner. Jag skrämmer ensamma kvinnor gifta kvinnor, den som snart skall gifta sig, dem som är frånskilda och den som letar efter en man. Jag blir inte bjuden eftersom jag saknar släkttavla, motstycke och sammanhang. Jag är inte som de och vill inte vara det. Det är skälet till att de inte gjort mig till sin syster.

Handlingen skulle kunna ses som en raden av böcker med vackra men olyckliga människor, av det snitt som förekommer i till exempel Per Hagmans romaner, men de ytliga nöjena och den dekadenta livsstilen är knappast någonting självvalt eller för den delen centralt i den egentliga berättelsen. Huvudpersonen hamnar där av nödvändighet, som en överlevnadsstrategi till en värld där en människas viktigaste tillhörighet ligger i det könskategori hon av omvärlden placeras i. Kan man inte tydligt placeras in i den mallen hamnar man utanför och utanförskapet här har inget romantiskt skimmer över sig, trots de fina festerna i dyra Parisvåningar och den imaginära frihetskänslan av att när som helst kunna bryta upp och bege sig vidare. För det finns inget att gå vidare till.

Den räddning hon hoppas nå genom den okände mannen tror hon egentligen inte heller själv på, utan brevet är mer ett självterapeutiskt försök att finna den ro för en person som ser sig stå utanför allt de som alla andra har. Likaväl kan det röra sig om ett självmordsbrev, en önskan från någon som inte har någon annan att förklara om vem man var innan man försvinner och inte kommer att vara saknad av någon. Men oavsett syftet med brevet är det berörande och fyller läsaren med olust. Olust över att någon dömer sig själv så hårt för att denne inte kan falla in i de strikta ramar som kategoriserar oss människor. Men också olust över dessa ramars själva existens.

Similar Posts:

• Frankofil julafton
• En hen-roman
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan
• Krossa heteronormen!
• Analys: Mamma