Att läsa en Per Hagman-roman ska vara som en schlager. Men något känns fel. Eller, till en början känns mycket som det brukar i den Hagmanska världen. Sedan utvecklas berättelsen och blir allvarlig och mer explicit politisk än den brukar. Det är sannerligen inte något negativt. Ändå skulle jag aldrig rekommendera Allas älskare, ingens älskling till en oinvigd Hagman-läsare. Det räcker den inte till.

Rodnande och nyfiken läste jag Per Hagmans noveller i Skugglegender som nittonåring. Jag älskade närvaron, det poppoetiska repetitiva språket, romantiserandet av flykten, resandet och ensamheten. Jag gick vidare med Cigarett, Pool och Volt och fortsatte visserligen att läsa med intresse, men känslan var aldrig riktigt densamma som när jag läste Skugglegender. Flera år senare släpptes självbiografiska Att komma hem ska vara en schlager, med vars inledande (omskrivna) fraser jag börjar den här recension. Boken är full av vackra sekvenser från Västgötaslätten, Kairo, Nice och Stockholm. Den rör sig mellan falkar och eurodisco, salta pommes frites, promenader i Paris och kvällar på Statt i Mariestad. En sorts koncentrerade noveller förklädda till romandelar. Hagman skriver om platser och känslor jag känner till väl men delvis glömt att de fanns. Liksom platser och känslor jag inte visste att jag hade. Och han gör det allra bäst i det korta formatet.

I Allas älskare, ingens älskling finns också ett par noveller som påminner om äldre Per Hagman-texter. Bitterljuva, poppiga små stycken där längtan och skräck knyts samman. Den nya självbiografiska romanen tar sin början på Västgötaslätten, fortsätter till Nice och Marstrand vidare till Paris och Lampedusa och Palermo. Här finns också underbara avsnitt om franska gubbar, Marstrandska gubbar, om kärleken till baren Le Nautic i Nice, om ensamma jular i Palermo och om de västgötska gärdena om våren och vintern. Han etablerar uttrycket tunna band, en sorts omskrivning för alla de ytliga kontakter som knyts under ett liv. Människor du lär känna på den lokala baren, i affären, på arbetsplatsen och så vidare. Tunna band. Betryggande men sällan känslomässigt påfrestande relationer. Något som ger dig sammanhang och mening, men samtidigt inget som binder dig för alltid.

Hagman är, som nämnt, mer allvarlig och politisk än i tidigare böcker, vilket för allt del är bra för romanen i stort. Den som tidigare sett Hagman som en ytlig författare blir motbevisad här, under förutsättning att explicit politiskt resonerande kan ses som tecken på mognad. Själva de politiska funderingarna är dock inte särskilt unika och så småningom längtar jag tillbaka till skildringarna av franska barer och gubbfranskhet. Hagman verkar vilja förmedla en tro på de mänskliga samhällenas överlägsenhet över staten och en vilja till praktisk handling snarare än ideologi och teori, som jag verkligen sympatiserar med. Med denna livssyn som fond blir idén om de tunna banden det som förväntas knyta ihop romanen, men det är allt för mycket som flyter ut och känns löst sammanfogat. De tunna banden är för tunna för att intressera hela vägen.

Kanske är det en del av en naturlig utveckling att Per Hagman till stora delar i denna roman låter aningen livströttare och bittrare än förut. De små glimtarna när Hagman förtjusas över franska gubbar eller förälskar sig i juridiken är lite för få. Tröttheten smittar av sig på språket och jag längtar tillbaka till en mer storögd och naiv Per Hagman. Allas älskare, ingens älskare saknar ett ordentligt soundtrack som fortsätter ljuda efter romanens slut.