Krönika

Per Hagman, Babel och ”bist-litt”

SVT:s litteraturmagasin Babel har haft nypremiär. Med Jessika Gedin som ny programledare och på ny sändningstid. 22:15 på onsdagar är numera Babel-time, något som fört en del protester med sig, inte minst bland kvällströtta bokbloggare.

I första programmet har Gedin bjudit in Per Hagman, vilket åtminstone jag tycker är alldeles utmärkt. Att intervjua Per Hagman är på något sätt att skapa en ingång till allt som ryms mellan absolut ytlighet och allvarligt, genuint intresse för omvärlden och andra människor. För allt detta finns i Hagmans böcker. Därför är det också rimligt att intervjufrågorna rör sig från skvaller om kärleksaffärer till karaktärerna i hans böcker, till skrivandets förutsättningar.

Programmet handlar också om biståndslitteratur, eller ”bist-litt”, som det tydligen nu kallas. Bland böckerna som nämns finns Viktoria Myréns Iris, som jag skrev om i höstas, och Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit. För mig som, under en visserligen ganska kort period, har bott, studerat och jobbat i vad kan kallas biståndsmiljö, har genrenamnet ”bist-litt” något väldigt tvetydigt över sig. Ska detta vara litteratur om bistånd? Skriven av biståndsarbetare? Eller helt enkelt, litteratur som utspelar sig i länder där bistånd och biståndsarbete förekommer? Och känns det inte lite illavarslande att göra genrelitteratur av något så passa viktigt som bistånd? Inte för att genrelitteraturen i sig är ett problem, men för att idéerna om den tenderar att övergå själva böckerna och deras innehåll.

Och ja, i en diskussion om biståndslitteratur är det inte konstigt att Per Hagman är med. I samtalet som mest kommer att handla om biståndsarbetarnas villkor och individuella moraliska uppgörelser framstår Hagman som den som på riktigt vill försöka förstå och leva med alla de sorters människor han möter. Att hans böcker utspelar sig i många olika länder och samhällsgrupper där han själv vuxit upp och bott gör honom inte heller mindre trovärdig.

Från Per Hagman till ”biståndslitteratur” är steget inte långt. Att ett litteraturprogram innehåller lika mycket yta som allvar är logiskt och bara ett sätt att bli sams med sig själv och sin samtid. Det är, som en ung Per Hagman säger om sina böcker i inslaget om sig själv, ärligare så.

Anna Carlén

Publicerad: 2012-03-12 12:00 / Uppdaterad: 2012-03-12 18:16

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?