Sonja Åkesson skriver om den belägenhet en ”morsa” befinner sig i. Hon är skyldig till en ”jänta” och tar samtidigt hand om sin systers dotter vars mor hon överlevde. Till detta kommer en galet svartsjuk mansbebis till partner som hon tar fullt ansvar för att inte trigga igång. Föräldrarna är gamla, den ena närmare döden än den andre. De behöver mer eller mindre daglig tillsyn. Lönearbeta måste hon. Språket i novellen är levande, otuktat, regelvidrigt och står i skarp kontrast mot de strama tyglar som styr de övriga tre. Det är roligt och kvickt och i slutändan kan vi nog alla enas om att det är rätt tråkigt att följa skrivregler. Har inte Mirja Unge läst Åkesson från början till slut ska jag äta upp våra samlade recensioner i pappersform.

Per Anders Fogelström har lämnat Stockholm. Vi befinner oss istället i ett landskap som kantas av alptoppar uppå vilken snön vilar året om. En kvinna befinner sig med sin syster på en rekreationsvistelse i frisk luft och med överdådiga vyer i varje väderstreck. Hon är där för att återhämta sig, få perspektiv på livet och komma hem som en annorlunda människa. Hon vet med sig att hon vaggats in i en trygghet som inte är nyttig vare sig för henne eller hennes man. Kvinnan gick från barndomsfamiljens trygga härd direkt in i ett giftermål som likaledes inte krävde något av henne utanför hemmets väggar. Vad fyller jag för funktion? frågar hon sig. Når hon fram till alptoppen de tagit sikte på? Eller – och framförallt – till den alptopp som är en jämbördig relation?

Ivar Lo-Johansson sätter oss vid skolbänken. I ett klassrum håller lantbrukarfackförbundet möte. Deras ordförande är både senil och svagsynt och har antagligen suttit på posten sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan fackförbundsverksamhetstendenser inte var belagda med rapp över både fingrar och rygg. Samhällsutvecklingen har som ni förstår kommit en bit på vägen när en statarpojke iklädd en skinnpaj han inte riktigt fyller ut, faderns storpjäxor på fötterna och med en begynnande snorbroms under näsan kliver in på mötet. Det ena leder till det andra och efter både det ena och andra är han den nya ordföranden. Han hinner även med den hedervärda handlingen att läxa upp den gamle magistern som med slokat öra och vibrerande mark under fötterna tvingas retirera till sin övervåningsboning. Synnerligen tillfredsställande läsning där ingrodda samhällsstrukturer och maktförhållanden ställs på huvudet; där ungdomen reser sig mot det gamla, ruttna.

Kan du din Vilhelm Moberg kommer du inte bli överraskad av hans bidrag. Stilen är omistlig och närvarokänslan som förmedlas är svår att nå upp till. Man förnimmer doften av kaminens rök, känner sjukdomstrycket över bröstet, ser katten som från sitt gömställe lurar på gnagardjuret, hukar sig för det låga taket, förvrider ansiktet vid smaken av vidbränd kaffesump.

Och det har visst retat folk, att hon aldrig bett om fattighjälp. En del människor tycks fordra, att den fattige skall visa sig tiggande och ödmjuk: de har kallat korpralskan stursk och högfärdig, när hon inte varit sådan som de velat.

Hon som inte vill släppa rodret är ”Raskens efterleverska”. I 30 år har hon levt ensam och ämnar så göra tills döden tar henne med sig. Det där med att lägga sig med blottad strupe bara för att man knappt tar sig ur sängen ligger inte riktigt för henne. Även om det framstår som högfärdigt.

Similar Posts:

• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?
• Drömmen, staden, romanen
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Det är precis då, med början hösten 1990, Mirja Unges bok Jag går och lever utspelar sig. Hela berättelsen har nämligen Saddam Husseins invasion av Kuwait som bakgrund. Det är en mycket skickligt skriven bok. Huvudpersonen, den 15-åriga Tove, bor tillsammans med sin 18-åriga storasyster hos pappa. Vi får följa Tove i hennes skolvardag, hur det är hemma och hur hon har det med sina kompisar under ett läsår. Det är själva ramen, kan man väl säga. Den ramen rymmer en fasansfull misär men också varma ljuspunkter.

Ljuspunkterna är till exempel lättnaden Tove känner i omklädningsrummet när hon får byta om tillsammans med sina tjejkompisar eller då hon får vara själv hemma hos sin bästa kompis Vera. För det är ingen reklampamflett för att vilja bli lärare, den här berättelsen. Tove och hennes kompisar ingår i en klass som fullständigt äter sina lärare, och det är pojkarna i kraft av att de är många som styr skräckväldet. Och det är inte bara lärarna som råkar illa ut. Jakob vet varje morgon han går till skolan att han ska få stryk av Sam, och de flesta tjejerna står helt försvarslösa inför killarnas händer, fingrar och ständiga tafsande. Torvald hinner till och med fullborda en våldtäkt mot Emma innan en av lektionerna ska börja och läraren kommer in.

Vad är det då som gör att man vill fortsätta läsa detta fullständigt becksvarta? Det är Mirja Unges sätt att berätta sin historia. Det är naket, osentimentalt och rakt. Det är något med hennes gestaltning, det är inget grävande i känslor, korta utsnitt bara. När Unge skildrar hur en person handlar i en given situation anar man bara känslorna därunder.

Det jag fastnar allra mest för i denna bok är hur Tove har det hemma. Hennes farsa framstår nästan som ett monster, där han bor i källaren och med alla sina sinnen kan vädra sina döttrars liv och leverne på övervåningen. Han fullständigt ångar av aggressiv otillräcklighet. Flera gånger i boken uttrycker Tove det som som ”allt jag säger, kan vändas emot mig”. Hon gör sitt bästa för att hålla sin far på avstånd, medan Toves storasyster gör sitt bästa för att dra ner henne i deras dy igen. Storasystern är lite Toves motsats, går hemma hela dagarna, har svårt att vara ensam och skulle nog i hemlighet vilja ha lite av Toves styrka. Med dessa förutsättningar på hemmaplan, väljer Tove att mer och mer leva sitt liv på andra platser än just hemma.

Det är många starka scener i boken, men det som sitter kvar är de rörande scenerna i slutet mot boken, då Tove kommer ner till sin farsa i källaren och får se vad han egentligen håller på med bland alla sina lådor. De börjar plocka i dem och pappan börjar framstå i en någon mer nyanserad dager. Genom att börja att sortera i sitt yttre, börjar han långsamt få ordning på sitt inre, om än inte helt och hållet. Är det för att hans yngsta dotter står där, som han får den styrkan?

Det finns också några varma scener mellan Tove och klasskamraten Ragnar (vars familj fullständigt ynglar av syskon) i början av boken, som gör den här boken till något av det bästa jag läst på mycket mycket länge.

Similar Posts:

• Speciellt språk är signumet
• Lukt av ladugård, depression och död
• Att skriva genom smärta
• Varsamt porträtt av förfäder
• ”inte är han sådär egentligen”

Samtidigt inser jag vilken begåvad dramatiker Unge är. Hon har en fingertoppskänsla för hur människor faktiskt pratar och lyckas dessutom formulera det i litterär text. Jag märker att jag kan läsa vissa repliker på dialekt, på dalmål, och att jag då ännu tydligare kan se karaktärerna framför mig. De finns på riktigt, blir levande.

Unge skriver om utsatthet, psykisk ohälsa och övergrepp. I centrum står unga kvinnor. I alla pjäserna finns också en känsla av att vara fast, vilja något annat men hållas tillbaka. Omgivningen, normer, sociala förutsättningar eller könet står alltid i vägen.

Var är alla utspelar sig på en vägkrog på en liten ort, en sådan där alla känner alla och vet allt om alla. På vägkrogen jobbar Tessan. Alex och David är där och super, Benne tittar på en fotbollsmatch. Alex har sex med Tessan mot bardisken, och när Alex tycker att David också ska ”få till det” använder de en ridpiska Benne har med sig.

I andra akten har ett år gått. Therese och Benne möts på vägkrogen för första gången sedan våldtäkten. Benne har dåligt samvete för att hon inte ingrep, men tycker samtidigt att Tessan borde tagit eget ansvar. Varför sa hon inte ifrån om hon inte ville? Tessan skäms för det som hänt men söker också Bennes förståelse och vänskap, en kvinnlig gemenskap.

Unge låter valet mellan vilken akt som inleder pjäsen stå öppet. Vad händer om vi som publik inte får se vad som egentligen hände förrän efter Tessan och Bennes möte? Och tvärtom, hur mycket påverkas vår bild av sanningen av rykten och efterkonstruktioner?

Även i sina scenanvisningar lämnar Unge över den slutgiltiga tolkningen till läsaren, regissören och skådespelaren. Hon slänger in ett ”kanske” för att visa att något bara är ett förslag, eller erkänner att hon faktiskt inte vet exakt vad som händer:

Bjuder runt kakor eller nåt inte vet jag vad hon har med sig.

Unges senaste pjäs Johanna, som hade premiär på Dramatens stora scen 2014, börjar med en födelseberättelse. Är barnet, Johanna, den nya frälsaren? Flera år senare engagerar sig Johanna i striden mot skogsavverkning och gör snart en kometraket inom politiken. Hon blir partiledare och inte bara det, för många är hon snarare ett helgon. Själv kallar hon sig Moder jords dotter och hör röster som säger åt henne att leda och rädda sitt folk. En modern Jeanne d’Arc, vars livshistoria pjäsen är tydligt inspirerad av.

Johanna verkar ha nästan övernaturliga förmågor vilket får henne att både avgudas och hatas. Är hon helgon eller häxa? Ska hon vara ledare eller brännas på bål? I slutet av pjäsen tvångsomhändertas Johanna och tas in på psyket, ett tema som även finns med i en tidigare pjäs, Klaras resa. Hur fri är världen för kvinnor som syns, hörs och vill bryta sig loss?

Realismen i Unges pjäser resulterar i en hel del obehagliga och gripande scener. I Man är väl fri, som utspelar sig under en skolklass tågresa mot Tyskland, rör sig den androgyna Danni mellan killarnas och tjejernas kupéer utan att känna sig välkommen eller tillhörande någonstans. På samma tåg inträffar ännu ett övergrepp, där en lärares maktposition gentemot sin elev blir skrämmande tydligt.

Det är en stark samling pjäser Mirja Unge har skrivit. Vi möter personer och miljöer som ofta är frånvarande på de större scenerna. Hon tar hela tiden de svagas parti, och gör det med ett språk och konstnärliga val jag tror kan locka en helt ny publik till dramatiken och teatern.

Similar Posts:

• ”inte är han sådär egentligen”
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Helgonen är döda människor
• Ars moriendi – konsten att dö
• Full fart genom evigheten

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Kari 1983 är en tjurig bok. En roman där solen är gul och vattnet är blått och genomskinligt och ”värmen håller på med att vara varm” väldigt många gånger. Överhuvudtaget är det en bok som befinner sig i ett ständigt pågående, där i princip inget sker med plötsliga blixtnedslag. I stället bjuds vi in i tolvåriga Karis introspektiva värld där mekaniska upprepningar bygger en närmast hypnotisk stämning i ett spel mellan barn – natur – värld och tid.

Det är i slutet av sommarlovet 1983. Kari befinner sig ensam vid en sjö och den stora omvärlden; Olof Palme, de politiska partierna, alla världens länder och krig, är frånvarande men ändå närvarande på ett sätt som de ofta kan vara för en skolledig tolvåring i slutet av sommaren. Samtidigt är det viktigaste som sker, när det sker, just det som är där Kari är just nu, vid sjön. Kari träffar på en pojke som även han säger sig heta Kari. Hon träffar på fiskar, björnar, svanar, råddjur och järvar. Hon går där med sin kniv och hatar allt i sin omgivning men är på samma gång nyfiken och alldeles ny inför varje ögonblick, varje skiftning i naturen som hon möter. Allt medan värmen håller på med att vara varm och det fortfarande är i slutet av sommarlovet 1983.

Österlunds roman har mycket gemensamt med debutdiktsamlingen Ordet och färgerna, som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sedan. Med en begränsad mängd ord skrev Österlund fram en sorts skapelseberättelse lika mycket för språket, som för människan som för naturen – och för mötet dem emellan. Kari 1983 får en liknande funktion, men där lyriken i Ordet och färgerna öppnade upp både i form och tydning blir den prosalyriska berättelsen snarare begränsande. Texten sluts till Karis upprepande värld till den grad att det stundtals känns nästan hypnotiskt att läsa. Österlund lyckas skapa en mängd vibrationer alldeles på ytan till den tolvåriga flickans känslor och tankar. Hon gestaltar inte hur det känns när Kari är rädd eller lycklig, hon berättar, så som Karis historia om sig själv berättas. Det är det ensamma barnets inre fantasiröst som skrivs fram. Det är naturligtvis är skicklig gjort, men skapar också distans och en känsla av att som läsare inte helt släppas in i det skrivna.

Det är förstås svårt att inte tänka på Mirja Unge och hennes särpräglade berättarstil under läsningen av Kari 1983. Österlunds prosa är många gånger snarlik, men där Unges texter snubblar och krumbuktar sig fram verkar Österlunds mer mekanisk och näst intill maniskt konsekvent. Unges texter befinner sig också alltid på något sätt i ett interagerande med människorna i huvudpersonens omgivning, medan Österlunds text är kommunikativ på ett helt annat sätt. Den kommenterar i det tysta, genom att ömsom trötta ut, ömsom ladda. Det är ett intressant sätt att återupptäcka världen på.

Similar Posts:

• Vecka 27: Ryssland och USA
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap
• Vita dikter
• Grattis Helena Österlund
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara

Alla novellerna berättas i jag-form, ett intressant grepp när det genomförs så konsekvent. Man skulle kunna tro att det skulle strömlinjeforma texterna, men gör det faktiskt inte. Istället lyckas Hellström förvånansvärt väl med att ge de olika jagen olika tonlägen. Det bidrar också till spänning i novellerna – flera av novellerna börjar mitt i något och det dröjer lite innan man kan placera jaget i relation till sin omgivning.

Flera av texterna påminner om Mirja Unges författarskap, något som är väldigt positivt för mig. Det är något med intensiteten och direktheten som gör det, även om Hellström inte utmanar med språket så som Unge gör. Det korta formatet tillåter inte heller den närhet man får till Unges karaktärer. Hos henne hinner man ibland också ha tråkigt tillsammans med huvudpersonerna, till den sortens förtrolighet räcker inte Hellströms textlängd. Det gör att man blir mindre berörd här, däremot blir man ofta intresserad och ibland överraskad, och det räcker långt det med.

Sedan är novellerna olika bra, såklart. Jag gillar särskilt ”Getingsommar”, en berättelse om en kille som ordnar sommarfest för sina vänner, och där dialog och händelser visar hur ensam man kan vara även mitt i det umgänge som är ens centrala. Även ”Det är jag som är den modiga”, som följer två tjejkompisar genom livet, i korta utsnitt ur deras vardag vid olika åldrar, är mycket bra. Den lyckas skildra en stark vänskap som gränsar till någonting annat och mer, och som ofta tar sig motsägelsefulla och ologiska uttryck. Över huvud taget sätter novellerna en stämning väldigt fort, och de scener som skildras inspirerar till att tänka sig också det stora sammanhang som finns runt personerna men som inte ryms i novellernas textmassa. Det är enkelt skrivet och innehållet är vardagligt, men djupet anas alldeles lagom mycket.

Similar Posts:

• Allt är som vanligt
• I en bubbla
• Att vilja vara vad heter det fri
• Att återupptäcka världen
• Stark novelldebut 

Går du i författardrömmar? Du är inte ensam. Intresset för att skriva skönlitterärt har de senaste åren fullkomligt exploderat. Med det svenska deckarundret kommer lusten att tjäna snabba pengar på rolig sysselsättning, men inte handlar det bara om det? För i så fall skulle fenomenet stanna vid Camilla Läckbergs taffliga skrivarskola i Amelia. Nej, det vi ser är en uppsjö av skrivarlinjer med alla de inriktningar. Det väller ut böcker om hantverket skrivna av både kända och okända författare. Och nu har alltså tidningen Skriva lanserats i Sverige.

Att skriva är något vi i västvärlden lär oss behärska ungefär samtidigt som vi lär oss cykla, det vill säga ”alla” kan det. Eller alla ”kan” det. I skrivarlinjens begynnelse var skepticismen hård. Det hette att man omöjligt kunde lära sig att skriva om man inte redan från började ”hade det”. Skrivarlinjer var strömlinjeformande farliga experiment, som aldrig kunde leda till något bra. Men efterhand som kända författare föddes ur just dessa farliga experiment (Ninni Holmqvist, Mirja Unge, m.fl) blev fenomenet rumsrent, och idag har de allra flesta debutanterna i Svensk bokhandels katalog en eller flera skrivarlinjer i ryggen.

Nu är det ju fortfarande ingen räkmacka skrivarlinjerna erbjuder. Det hårda arbetet en författare utstår för att skapa sina verk i drömmen att bli antagen är lika plågsamt som det alltid har varit. Tidningen Skrivas hej-och-välkomna-text från chefredaktörerna Martin Karlsson och Per Adolfsson motar snabbt bort all kritik redan i inledningen. ”Du blir ingen Zlatan bara för att du går ner och kickar boll på grusplanen en gång i veckan”, helt enkelt. De sätter sin tidning i kontexten ”livsstilsmagasin”, och nog är det intressant när man tänker på det?

För det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för oss som gillar att skriva. Nu finns det det.

Anledningen till att jag avskydde Camilla Läckbergs tips och råd i Amelia, var att de var just strömlinjeformade. De var anpassade till en person som fungerade precis som henne själv. De speglade så att säga hennes skrivarprocess, men vi har alla olika skrivarprocesser. Skrivandet som hantverk går inte att lära ut på samma sätt som man lär ut snickeri eller matlagning. Hade det varit så, hade vi dels bara haft Camilla Läckberg-kopior i det här landet, och det hade väl varit tråkigt? Och dels hade vi haft en stor skara skribenter som gav upp på vägen, för att det utlärda arbetssättet inte passade dem.

Tidningen Skriva är upplagd som de flesta andra tidningar; den har sidor med roliga små notiser, den har ”experten svarar på dina frågor”, den har intervjuer med skrivande människor (kända som okända, men de allra flesta i det här numret har nått publicering), och den har längre artiklar om saker förknippade med ämnet. Jag slukar glatt författares efter författares ångest och glädje, funderar över om jag borde skaffa en skrivarlya laddad med kreativ energi, som Marie Hermansson har, eller om jag tvärtom kan jobba vidare i min röra av prylar, för det gör ju Birgitta Stenberg. Skillnaden i intervjuerna med författare är att fokus läggs på skrivandet som hantverk. Hur gör du? Vad tycker du om skrivandet som sådant? Varför skriver du? Det blir bra tips utan pekpinnar, och allra skönast är när Elin Grelsson i sin krönika skriver

Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.

Min favoritartikel i nummer ett är ändå Sju steg att lyckas med din roman. Den sträcker sig över just sju sidor, och erbjuder inte, som titeln åsyftar, någon form av paketlösning. Däremot erbjuder den goda sparkar i baken på vägen. För är det någon som ofta behöver en spark i baken, så är det en skrivande människa. Hur många har inte börjat på en roman och skrivit på i ett enda flöde, intensivt och underbart, fram till tjugo sidor där det plötsligt tar tvärstopp. Eller fyrtio sidor till och med, men samma tvärstopp. Tipsen handlar om såna saker som hur man bygger karaktärer, varför det är bra att läsa mycket när man skriver, hur man ska tänka när man bygger dialoger, varför det är viktigt att välja berättarperspektiv. Och även om jag har hållit på med skrivande i många år suger jag tacksamt åt mig varenda ord, och ser artikeln som en lista att återgå till. För nästa gång jag kör fast. För nästa gång manuset glider mig ur händerna, är bångstyrigt eller bara fullkomligt obegripligt.

Skrivande människor är bland de mest känsliga varelser som finns. Samtidigt är skrivandet ett sätt att få ur sig känslor som man annars går och bär på, som sätter sig i köttet och leder till tunga bittra böjda puckelryggar. ”Att skriva är att leva lite mer”, som Karlsson och Adolfsson glatt hojtar. Och nu får fler människor chansen att upptäcka det. Det enda jag saknar inför kommande nummer är mer blandning av genrer. Ge mig poesi och pjäsförfattare! Vidga fokus istället för att enbart hylla romanen! Kanske ett besök på en skrivarlinje? Och med risk att verka klyschig: jag vill veta om Guillou verkligen skriver sina manus på skrivmaskin…

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Det vilda skrivandet
• En poetik att lyssna till
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• En byggledare i konsten att skriva en roman

”Ett rum där den etablerade litteraturen kan få bryta sig ut från institutionerna och möta sin publik över en öl eller kaffe samtidigt som publiken kan få ta del av andra genrer än poetry-slam”, skriver man om sig själva på Stanzas facebooksida. I torsdags den 24e var jag där.

Stanza är ingen überpretto tillställning. Däremot får man gärna intrycket det när man ser sig omkring i publiken. Vid de runda borden sitter folkhögskoleeleverna med den rätta secondhand-touchen på kläderna, de äldre herrarna med sina rödvinsglas, Pär Thörn hänger i baren med sin öl och jag märker hur jag också gör mitt bästa för att se lagom bohemisk ut, prata lagom intellektuellt med min kompis Lisa, gärna hälsa på någon ytterligare om jag kan. Vi jobbar ju trots allt med skrivande, både Lisa och jag, och kommer undan med vårt lektionssnack och romanpladder. Och jag fastnar som vanligt med ögonen på någon lång högintellektuell Monky-man med tjockbågade glasögon och hakan sådär begrundande i handen under läsningen. Egentligen borde Stanza vara ett ställe man flirtar på, tänker jag, och kanske gör alla andra det, som inte genomfars av stressen att passa in.

Mirja Unge, som är min anledning att ikväll byta bort mitt jobbpass på Ica och ta mig hit, läser sin novell ur Brorsan är mätt med just den energi jag själv hör i mitt huvud när jag läser henne. Egentligen har jag bara läst Motsols från pärm till pärm, men den satte stort avtryck. Hennes stockholmska breder ut sig lite extra i texten om brorsan som kommer på besök från fängelset. Han är paranoid samtidigt som självhävdelsen klättrar inombords. Mirjas kropp böjer sig, benen brett under den blommiga kjolen. Hon låter meningarna svepa iväg som tanken. Världens coolaste är hon i sitt lagom tufsiga hår, och jag ska också bli som henne en dag. Tänker jag att alla folkhögskoleeleverna på första parkett också tänker.

Gemensamt för kvällens inbjudna författare är att de gillas av både läsare och kritiker, säger Per. Per är känd för att vara en charmig men smått nervös och stapplande som konferencier. Denna kväll är han liksom oss andra överväldigad av våren och säger åt oss att vi ska gå ut och lukta på den i varje paus.

Magnus Dahlström läser ur sin bok Spådom. Han är nervös och harklar sig ständigt och dricker vatten. Jag tänker på det negativa med författaruppläsningar, att man egentligen är en idiot som kräver av en människa som bäst formulerar sig i skrift, att den ska kunna stå på scen inför folk och läsa upp det producerade. Kanske är dagens mediaklimat mer av åsikten att varje människa är en säljande produkt, och att författare ska prata för sig lika bra som politiker. Men att det skulle vara en självklarhet är egentligen enbart förkastligt. Dahlströms bok verkar fin. Den rör sig ut och in ur människor och funderingar. Vad föranleder en situation, vilka små händelser blir del av de stora? Sista stycket han läser utspelar sig hos en samtalsterapeut och replikerna andas research och yrkeskunskap, utan att bli övermäktiga. Sånt som alltid imponerar på mig.

Peter Törnqvist, som avslutar kvällen, är teaterapa ut i fingerspetsarna. Han struttar på stället, sjunger kyrkliga visor och slänger sig med dialekt. Det märks att han förberett sig noga, även om han häftigt nog kommer av sig på ett ställe. Något som dock inte får honom att tappa fattningen. Om han säljer fler böcker än de andra, det vet jag inte. Men jag skulle inte bli förvånad. Hans bok ”Kioskvridning 140 grader” (”Jag ville ha en titel som lät hårdkokt. Eftersom jag tycker allt hårdkokt är skitlöjligt och reaktionärt.”) kretsar kring religionens roll i ett litet samhälle. Det är humoristiskt och rått, men också hjärtligt. Hans jeansjacka och rutiga skjorta och något i hans sätt får mig att tänka att han också bor i ett litet samhälle. Fast han är de stora ordens man. Att det är det som skiljer ut honom. Och jag tycker mig se ett visst tema bildas: de små människornas klättrande mot toppen. Viljan att bli någon annan, någon större.

En intressant iakttagelse är att jag aldrig har köpt någon av de böcker som det läses ur på Stanza. Även om jag varit där flera gånger, och gillat det jag hört. Jag har alltid tänkt att jag ska köpa dem senare, och sen aldrig gjort det. Stanza är alltså ingen kommersiell reklamföreteelse för mig. Vad är det då?

Kanske är det så, att Stanza fyller andra behov än just det reklammässiga. Så mycket i vårt samhälle är just reklam för det ena eller det andra. Kanske känner jag att Stanza är till för att ta det lugnt, att koppla bort. Att ta del av författare som jag kanske inte hört talas om innan, att bli nyfiken och att bli inspirerad. Att bli läst för. Kanske handlar det minst lika mycket om att ta sig ut en kväll, in bland det sjalbärande, skäggigt kulturella. Att få vara en del. Att få kropp och röst till orden. Att få bli lite större.

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips
• Obehagligt nära
• Varför är allt en trasa?
• Skurup, en älskad 25-åring
• Kort och gott

Alltså, min personliga tio-i-topp för 00-talet ser ut som följer (berätta gärna vad ni tyckt om dessa böcker, och vilka era favoriter från 00-talet är):

Jag är allt du drömt av Ali Smith
En i det lilla formatet verkligt omstörtande roman. Rolig, smart, amoralisk och språkligt briljant. En bok jag verkligen önskar att jag själv hade skrivit.

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Mytiskt och magiskt om barns, speciellt flickors, tolkning av världen och uppväxten genom lek. Uppbyggnad som ett pussel, språk som en pop- och sagofontän.

Pölsan av Torgny Lindgren
Metalitteratur och humor, meningen med allt och inget. Rik på det mesta, frodiga beskrivningar av himmelsk pölsa inte minst.

Coraline av Neil Gaiman
Nyinflyttade Coraline upptäcker en dörr som leder till en parallell verklighet där hennes mamma är utbytt mot en annan, likadan men med knappögon och onda avsikter. Läskig och rolig högläsning om en tuff tjej, en smart katt och ett gäng knäppa grannar som talar i gåtor men också kan hjälpa till.

Onåd av JM Coetzee
Kristallklar nobelpristagarprosa (inte ett ord för mycket), en osympatisk men ömkansvärd huvudperson, och dessutom centrala frågeställningar om vad det innebär att vara människa och ta ställning till rasism, feminism, våld, föräldraskap och hur man konstruerar ett samhälle.

Vintergata av Kjell Espmark
Fantastiskt gripande, vacker och melankolisk diktsamling där varje dikt berättar om en människas liv och död på cirka tio rader. Sparsmakad men oändlig.

Brorsan är mätt av Mirja Unge
Novellsamling där språket liknar talspråk och huvudpersonerna ofta är unga. Väldigt stark närvarokänsla som visar hur vardagssituationer rymmer livsavgörande val.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Stor roman om muslimsk invandrarfamilj i Storbritannien som försöker kombinera de gamla traditionerna och de religiösa föreskrifterna med det nya landets levnadsstil och tänkesätt. Med tragiska och oerhört sorgliga följder, beskrivna på ett språk där varje mening kunde vara inledningen till en naturlyrisk dikt.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Har alla ingredienser en klassisk roman bör ha: krig och fred, kärlek och vänskap, familjehistoria och samhällsskildring. Mycket starka karaktärer och välbeskrivna relationer, dessutom en bild av ett Afrika (i det här fallet Nigeria) vi sällan ser.

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger
Nyskapande novellsamling om ungdomar i förorten som leker med berättarteknik och klassiska förväntningar på hur historier bör utvecklas.

Similar Posts:

• En modig tjej
• Representant för mänskligheten
• 00-talets 10 bästa böcker
• Värdet av misstag och andra kreativa råd
• Vad nöden kräver

Jag fastnade såklart genast i intervjun med Sara Stridsberg, få trollbinder mig som hon gör. Den handlar om texten som sjukdom, om ögat eller spegeln i det egna skrivandet, betydelsen av Birgitta Trotzig och längtan efter främmande platser. Och trots att Sara Stridsberg själv menar att hon lever vilket tråkigt och stillsamt medelklassliv som helst så får hennes blick på världen mig att dra efter andan, stanna lite, undra.

Även Mirja Unge intervjuas om hennes skrivande och 10-talets, om utsattheten hon skriver om och sina närmaste planer.

Jag hann inte mer än börja läsa utdraget ur Johannes Anyurus nya roman Skulle jag dö under andra himlar, som kommer ut i september. Men jag vill återvända, läsa mer.

Den som inte nöjer sig med att läsa 10-tals senaste nummer kan gå på releasefest för det ikväll. Det blir framträdanden, uppläsningar och diskussioner med bla Stig Larsson, Maria Zennström och Pär Hansson. Gästrikegatan 13 kl. 19-00. Det kommer jag att göra!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Augustprisnomineringar 2012
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Mammors längtan bort
• Sara Stridsberg en av årets sommarpratare!