Krönika

I en bubbla

Mirja Unges karaktärer ser verkligheten som genom en glasruta. De verkar oförmögna att delta. De ser sina medmänniskor men kan inte röra vid dem, de hör men talet förvanskas. Vad huvudpersonerna i novellsamlingen Brorsan är mätt har gemensamt är att de alla verkar vara inneslutna i bubblor. Människorna och händelserna runt omkring är angelägna för dem, men de kan inte sträcka sig ut och vara verkligt närvarande.

Distansen i relationen till andra människor ligger delvis i en oförmåga att kommunicera. Karaktärerna är ofta osäkra på vad som förväntas av dem. Ibland beror det på att de befinner sig i ovana situationer. I "Vindsvåningen" flyttar en ung kvinna från landsbygd till en studentstad. Redan i första stycket deklarerar hon att ”inte visste jag varför jag sökt in där på högskolan egentligen och skulle börja plugga”. Hela novellen visar hon en osäkerhet i vad om och hur hon ska kommunicera med sin rumskamrat, vilket slutar med att hon blir förd bakom ljuset. Men kommunikationsproblematiken finns också i andra sammanhang – t ex. i kärleksrelationer. Hela tiden detta undrande. Är det konstigt om jag säger så här? Vad ska han tänka? Det är inte konstigt att Unges karaktärer verkar vara distanserade från andra människor, de vågar ju inte kommunicera med dem.

Samtidigt ligger berättaren ofta nära inpå huden hos människorna som betraktas. Hur de rör sig, deras nervösa ryckningar och alla de dofter de bär med sig. Ofta verkar det som om människorna bara är kroppar som tränger sig på; andas i örat eller gör än värre övertramp. Inte heller då kan jaget sträcka sig ut ur sin bubbla. Övergrepp begås. På ytan ser det inte ut som om de som är utsatta ens skakas av att vara det. Därunder ligger en frustration över alla dessa människor som ständigt inkräktar på deras livsutrymme; andligt och fysiskt.

Novellen "Det var nån fest" är ett tydligt exempel på det här distanserade draget i Unges författarskap. Huvudpersonen är en personlig assistent som följer med sin klient till en släktfest. Där är hon konkret icke-delaktig: hon tillhör inte släktgemenskapen. Samtidigt verkar hon betrakta det som sker runt omkring henne på avstånd. Kanske är detta en effekt av den uppräkningsteknik Unge ofta använder.

Fan ska du inte dricka nåt, sa han i örat. Lina såg på ungen som glodde upp på mammans huvud som hängde ut och hulkade och kräktes och Leffe lade armen om Lina. Det är väl klart att du ska ha en öl, sa han och Lina visste inte om hon skulle ta bort armen, hon såg på Nisse som skalade räkor och Leffe andades i ena örat på henne och myggorna höll till i det andra. Och ungen hade fått tag i trädgårdsslangen och höll på och drog i den och sprutade bort mammans spya som hängde och dreglade nerför husvagnsväggen och det var nån som plötsligt skrek.

Här finns mycket obehag och tragik. Men det är nästan omöjligt att ta till sig varje händelse för sig. Det går för fort när de staplas på varandra, de blir istället ett sammanhang, ett förlopp. Eller kanske ännu hellre: en bild. Läsaren tvingas ta ett steg tillbaka och betrakta vad den ser på avstånd. Där är bilden lika hemsk som varje enskild del av den, men likväl är vi som läsare distanserade.

Här finns också kropparna. Det är betydelsefullt att det är mammans huvud som hänger ut genom fönstret, inte mamman själv. Unge gör ofta så, går rakt på en kropp. Ofta verkar det som om det är kroppsdelar som utför handlingar. Inte människor. Det är här också mycket tydligt att om det är någonting läsaren upplever som nära och påtagligt så är det Linas fysiska upplevelse. Den är instängd. Leffe lägger sin arm om henne, ölandas in i det ena örat och i det andra surrar flugorna. Här finns inte mycket utrymme att leva på. En person har beskurit Linas plats i världen på det mest konkreta viset: fysiskt. Genom kroppen. Här finns också problemet med kommunikationen. Kan hon ta bort armen? Hon vet inte vad som förväntas av henne och hon kan inte fråga. Kanske ligger hos henne en fråga om hur mycket livsutrymme hon förväntas ta? Hur mycket hon får ta. Hon vågar inte fråga, så hon får inte veta.

Erik Wiklund

Publicerad: 2008-05-07 00:28 / Uppdaterad: 2011-02-26 11:07

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?