Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom. 

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Obevekligt mot katastrofen
• En liten bok mellan romanerna
• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln

Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Similar Posts:

• Med hjärtat i Afrika
• Om flykten och framtiden som försvann
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Lukt av ladugård, depression och död

Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap
• En liten bok mellan romanerna
• En författargärning i backspegeln
• Nygammalt

Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?

Det är denna lycka vi söker. Vi är olydiga. Vi förtjänar att straffas. Men vi låter ingen straffa oss. Vi straffar varandra, blinda inför oss själva. Vi är omöjliga att se. Genomskinliga. Jag kan inte sova, ansiktet värker. Hans händer, hans kyssar, det salta i hans tårar, det räcker inte. Ingen hör oss.

Kärlekens exil av Sandy Harry Ceesay är en smärtsam poetisk berättelse om migration, kärlek, hat och familj. Det är en berättelse om rötter som kapas, om syskon som bara har varandra och en sorg som är så stark att den äter sig in överallt. En sorg som äter upp allt, och lite till. Det är också en berättelse om det drömska Paris. Om det salta havet, ändlösa somrar och att lära sig simma. Det är en berättelse om att våga älska. Trots omvärldens kritiska blickar, trots risken att bli förskjuten av de man älskar. Det är en berättelse om att vara rädd. Trots att man försöker låta bli.

När Kamil och Peti är barn lämnar hela familjen Sverige för ett nytt liv i Paris. Kärlekens stad, älskad av deras gambiska pappa. Men livet på 2 rue Lamarck slås sönder när mamman dör. Till slut flyr systern till havet, och kvar blir Peti. Och deras tyste far.

Under ytterligare en oändlig sommar träffar träffar Peti den jämnåriga Lamin, döpt efter floden som som tog Petis farfars liv där borta i Gambia. Deras berättelser möts i exilen. Långt bort från ett land som aldrig var deras.

Berättelsen rör sig någonstans i gränslandet mellan en dikt och en roman, men knyts ändå ihop till slut. Alla lösryckta ögonblick passar in i en helhet, en berättelse, en känsla. Språket är bland det vackraste jag läst på länge, det är omöjligt att inte ryckas med. Att inte gråta när huvudpersonerna gråter. Åt trasiga relationer, tystnad och sorg.

”Kärleken” sa han. ”Den har gett sig av.” Han var så ensam, när skymningen fann honom. Tystnaden hade satt sig som en sur lukt i honom. Trängt in i hans kläder, hans hår, lagt sig under huden, i ögonen. Lukten letade sig in i hans huvud tills han var fylld av den. Han blev lugn till slut. Stilla.

Att hitta citat till den recensionen är ingen konst, jag behöver bara slå upp en sida för att välja och vraka. Utmaningen blir att inte skriva av hela sidor, för ni får faktiskt läsa boken på egen hand i lugn och ro. Utan att jag ivrigt pekar på stycke efter stycka. Boken är Sandy Harry Ceesays debut och jag hoppas innerligt att det kommer många många fler.
 

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Livet, relationerna och döden
• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Anrop från den andra sidan
• Spår efter en familj

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Fegt av Moon
• Dystopisk fantasy i ökensanden

Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in i bilden. Människor som är beredda att plocka bär betydligt billigare än någon svensk medborgare är beredd att göra. För är de rimliga, summorna de plockar för? Hur kan det löna sig att till och med flyga hit plockare från Thailand, från andra sidan jorden, för såna bärpriser?

Det bygger såklart på att de jobbar hårdare och längre än vi vanligen uppfattar som acceptabelt i Sverige. Att det är ett säsongsarbete, såklart, som ingen skulle klara några längre perioder. Att det finns människor som inte har så många bättre alternativ.

Karaktärerna i Pelle Sunvissons roman Svarta bär är i skogen från tidigt till sent, vardag som helg. De kånkar och böjer sig och blir myggbitna tills kroppen värker och kliar, tills fingrarna inte längre går att räta ut, och blåbärsnyansen i händerna inte vill släppa hur man än tvättar.

”Svarta bär” kallas blåbären på ryska och ukrainska, men svart är förstås också arbetskraften som plockar dem. De är officiellt sett inte där, och då är det såklart svårt att ställa krav. Svårt när uppköparna ändrar villkoren för arbetet sedan det är utfört. Svårt när något händer.

Det här är inte en verklighet man hör särskilt mycket om, och jag har definitivt aldrig stött på den i romanform förut. Pelle Sunvisson fångar slitet och godtycket väl. Man känner värken i fingrarna, knottens eviga susande och osäkerheten inför det främmande landskapet. Var finns de dyrbara bären? Var lurar björn och älg att akta sig för?

Mer än så är där karaktärerna. Alina, som är allergisk mot allt skitsnack efter kriget. Petro, som förlorat jobbet på grund av sjukdom och är rädd att med inkomsten också förlora sin fru. Vlad, tonårskillen som mest följt med sin pappa, men kanske framför allt söker spänning. Och uppkoppling. Ifall kanske, kanske den där tjejen han gillar därhemma skulle vilja chatta plötsligt. Hopfösta i skogen, i främmande land, bildar de någon sorts ofrivillig gemenskap. Om de kan utgöra en gemensam kraft är en mer öppen fråga.

En viss distans skapar tyvärr dialogen, full av vad jag förmodar är direktöversatta uttryck som låter klumpiga på svenska. Jo, den är liten kul också i sin grovhet och, ibland, uppfinningsrikedom. Sex och könsdelar är uppenbarligen vad man svär vid på ukrainska. Det blir mycket kuk, knulla och fitta. Både som fattigdom och som motstånd, kanske.

Jag antar att språket ska borga för äkthet, precis som baksidestextens korta upplysning om att författaren själv levt med ukrainska bärplockare ”under tagen identitet”. Här hade man ju gärna velat ha mer information. Hur då? Hur länge? Hur har det sen blivit romanen? Har romankaraktärerna mer eller mindre direkta förebilder? Vet de i så fall om det själva? Man kan bara hoppas att den respekten finns där – och av skildringen att döma vill jag ändå tro att den gör det – även om den inte riktigt syns.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• ”Hur mår Rut?”
• Kärlek, kultur och krockar
• USA:s undre värld i närbild