Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

- Vad är det här för skit?!

Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga.

Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och misantropisk, hade, anser Oehler, som denne okände alltså berättar om, ett intellekt och en tankeskärpa som förde honom till ett gränsöverskridande, vilket, enligt Oehler, kom sig av att Karrer, med sitt intellekt och sin tankeskärpa, nådde höjden av sitt intellekt och sin tankeförmåga, något som förde honom förbi gränsen, menar Oehler, enligt den okände, enligt mig, in i galenskapen, alltså in i Steinhof där den galne hamnar, enligt Oehler, för att ha överskridit gränsen in i förnuftet, alltså övergått från att ha ett subförnuft till ett förnuft, och det förnuftiga är att inse det är oförnuftigt att vara förnuftig, säger Karrer, enligt Oehler, som blev galen och hamnade på Steinhof, där de galna hamnar, enligt Oehler, enligt den okände, enligt mig med mitt subförnuft.

Ett taffligt, inte särskilt talande och absolut inte i närheten lika underfundigt försök att återanvända stilen i boken på den själv. Nedan istället ett genuint exempel:

Medan jag, innan Karrer blev galen, bara var ute och gick tillsammans med Oehler på onsdagar, är jag numera, efter att Karrer blev galen, ute och går med Oehler även på måndagar. Eftersom Karrer var ute och gick med mig på måndagar, går ni, när Karrer nu inte längre är ute och går med mig, ut och går med mig även på måndagar, säger Oehler, när Karrer blev galen och omgående hamnat på Steinhof. Och utan att tveka sade jag till Oehler, bra, vi går ut och går även på måndagar när Karrer nu blivit galen och är på Steinhof.

Som ni märker graviterar handlingen kring åtminstone gående, galenskap och ett evinnerligt upprepande av trivialiteter. Det är, kommer jag på mig själv att tänka, underhållande, kanske intetsägande, lätt svårföljt och antagligen inte helt nödvändigt. Det krävs ibland otaliga sidor för att klargöra en slutsats. Först ett påstående, sedan ett annat som bekräftar det första påståendet genom att kasta om orden, och argumentationen som sådan makar sig framåt med hjälp av ytterligare några påståenden. Dessa påståenden bildar tillsammans en, vad kan jag kalla det, cirkelliknande men ändå inte fullständigt cirkelliknande tankegång som till slut, kan en hoppas, landar i en slutsats. För att följa med i de oändliga och undflyende meningarna krävs en koncentrationsförmåga av Guds nåde. Det är en rörelse framåt, men den märks knappt.

Handgreppet i sig är inte unikt. Borsch skrev Vergilii död med liknande stil. Vergilii död är en lika utdragen bok, ungefär som för lite smör på en alltför stor brödbit som Bilbo en gång uttryckte sig. Den är inte alls lika repetitiv, men dess ordsvada är likväl svårforcerad. Jag själv gav upp efter några hundra sidor i brist på läskondition. Gå är lite styvt hundra sidor och upplägget och stilen är i sig en upplevelse. Hundra sidor klarar man om man ger sig hän.

Misantropi var det. Nietzsche skrev något i stil med att ”alla stora tankar har man gått sig till”. Tar man det bokstavligen är denna bok antagligen en av dess främsta manifestationer. Herrarna i boken ansåg sig antagligen ha gått sig till mången storartad idé. Även jag kan ibland tycka att födseln är som att få en oönskad gåva där man resten av livet med falska leenden och äkta lögner försöker bibehålla någon sorts anständig uppsyn. Förtvivlans krön lurar alltid där borta, nära eller långt bort beroende på – ja, vad?

Oehler tycks hur som helst inte vilja, naturligtvis i samförstånd med Karrer, något annat än att mänskligheten, genom att man förlägger barnalstrandet med det strängaste av straff, långsamt skall förtvina och lämna efter sig en ”människofri jord” som förmodligen skulle ”vara det vackraste”. Sade Oehler, såklart.

Ingen människa vill ha sitt liv, säger Oehler, alla måste förlika sig med sitt liv, men ha det vill hon inte, har hon en gång sitt liv, säger Oehler, måste hon låtsas att hennes liv är något för henne, men i verkligheten och i själva verket är det inget annat än förfärligt för henne.

Jag kan inte göra annat än häxmixa ihop lite texter ur Ciorans Sammanfattning av sönderfallet och Teratologens Apsefiston. Kanske blir det en gnutta mindre rumsrent, men andemeningen är den samma och en lösning eller åtminstone ett mål erbjuds till och med!

När man avskyr denna skabb som kallas liv … ett hämningslöst övergrepp, en beklagansvärd urartning … en kränkande skändlighet, en underbart förförisk iscensättning av en egenkärlek och ett självhat bortom mänsklig föreställningsförmåga … så blir dårens säkerhet mitt i hans förkrosselse en frestelse och en förebild … ingen utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!

Nog om tillståndens meningslöshet.

Bernhard var inte imponerad av det Österrike han levde och verkade i. Inte Europa heller för den delen. Den österrikiska staten tycks ha varit Satans ställföreträdare på jorden. Den bidrog till ett intellektuellt och vetenskapligt klimat som i sin syrefattighet kvävde intelligentian och rentav renrasiga genier – vad det nu skulle vara. Nå. I boken blir i alla fall ett så kallat geni vid namn Hollensteiner så att säga vid sin läst enbart av kärlek till den österrikiska naturen. Just vyerna, klimatet tycks vara det som håller dessa avancerade förnuft kvar i landet. Även om det frammanar galenskap, alltså Steinhof, enligt Oehler, som för Karrer, som blev galen och hamnade på Steinhof.

Boken snuddar, trots dess oerhörda långrandighet kring exempelvis något så enkelt som att gå in i en butik, vid både abstraktioner och filosofiska spörsmål. Jag uppfattar det som att boken vill undergräva idén om en fri vilja (som jag själv har svårt att föreställa mig då jag inte vet vad en fri vilja skulle innebära) för att slutgiltigt förkasta den. Oehler (eller möjligen Karrer) har en utläggning om att vi, för att förstå en situation och dess orsaker, har en fallenhet för att söka i dess omedelbara närhet. Detta är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar kanske Karrer, enligt Oehler, enligt återberättaren, enligt mig. Vad som föranleder en händelse är en oöverskådlig härva av skeenden vilket vi gärna undviker att tänka på. Montaigne gör det enkelt för sig när han svarar på frågan varför människor faller för varandra: ”- För att du var du och för att jag var jag”.

Jag älskar det banala och skarpsinniga i det, men vilka konsekvenser får det i slutändan om man löper linan ut och försöker reda ut orsakssamband? Det blir en sörja av radikal fatalism och ändlös determinism. Om vi söker oss bakåt för att förstå både personerna och miljön tappar vi snart bort oss själva bland alla möjligheter. Om vi antar att det ena leder till det andra och att detta ena och detta andra interagerar med andra ”ena” och ”andra” – anländer vi inte då, om vi förmår och vågar, till Universums tillkomst? Svindlande och helt oanvändbart.

Boken är kanske just det – både svindlande och oanvändbar. Men jag gillar hur som helst den i sin avancerade enkelhet, med dess observationer och sina tankar. Jag rekommenderar den och rekommenderar den inte. Elitism och ett förakt för vad de kanske skulle kalla pöbeln genomsyrar texten och jag skulle inte bli förvånad om det återspeglade Bernhards egen åsikt. Smaklöst, men en tanke som kanske föresvävar de flesta någon gång: ”Alla andra är så korkade! Hur kan de göra si och så? Varför kan de inte tänka ett steg längre?”.

Hur som haver får den ändå nöja sig med en sexa. Inte alls förnuftigt. Och tur är väl det.

Similar Posts:

• Känslan och förnuftet
• En kyrka utan Kristus
• From India with hate
• Morfar tämjd av Bibeln
• Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska

Rubriken till denna recension är tagen från Hustvedt förord, i vilket hon beskriver essäsamlingen. Essäerna är till viss del skrivna utifrån föredrag som hon hållit på museer och institutioner, men de allra flesta har tidigare varit publicerade i tidskrifter och tidningar mellan 2005 och 2012. Samlingen är uppdelad i tre avdelningar: ”Leva” innehåller hennes allra mest personliga och självbiografiska essäer, i ”Tänka” finns texter som stigit fram ur hennes intellektuella grubblerier, och ”Titta” handlar om konst och konstnärer och upplevelser av konst.

Essäerna behandlar en mängd olika ämnen, främst filosofi, neurovetenskap, psykologi, psykoanalys, neurologi, konst och litteratur. Genom hela samlingen återkommer neurovetenskap, något som alltså särskilt intresserar henne. Detta ämne handlar om varseblivning, minne, emotioner och relationen mellan jaget och andra, skriver hon. Siri Hustvedt har också vinnlagt sig om att använda ett vanligt språk i essäerna, som inte är späckat av specialistuttryck, allt för att vem som helst utan bakgrundskunskaper ska kunna förstå.

Detta är verkligen essäer, påpekar hon, och alla är skrivna utifrån henne själv och i första person. Hon påpekar att essän började med Michel de Montaigne på 1500-talet. Och här dyker minnen upp för mig från det sena 80-talet då jag skrev en uppsats i litteraturvetenskap, baserad på Gunnel Vallquists essäer, i vilken jag definierade vad en essä är. Men nu citerar jag Siri Hustvedt, angående essän och dess särart:

Dess utformning avgörs enbart av hur författarens tankar rör sig, och till skillnad från uppsatser som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller artiklar publicerade i akademiska tidskrifter eller dagstidningar är användning av första person singularis här ingalunda bannlyst utan snarare omhuldad.

Särskilt detta att utgå från ett jag, gillar Hustvedt, för det finns ju ändå alltid en egen subjektivitet i det skrivna även om det är skrivet i tredje person. Därför har hon valt att konsekvent skriva i första person, alltså i jag-form.

På så sätt blir denna essäsamling, enligt mig, en form av självbiografi och jag kan tänka mig att hon kommer att skriva en sådan längre fram. Här finns väldigt mycket från hennes eget liv. Hon skriver om sin familj, sin barndom och uppväxt, sitt forskarliv, vardagsliv, om sin migrän, kombinerat med detaljerade reflektioner över tillvaron och sitt känsloliv.

Det finns mycket att ösa ur denna guldgruva av essäer. Men det är en samling snarare att återkomma till då och då än att sträckläsa, eftersom hon här och var upprepar sig. Att läsa alla de 32 essäerna mer eller mindre i sträck som jag gjort är inte helt att rekommendera. Det bästa sättet att närma sig denna samling är nog att försöka hitta det som intresserar mest.

Ett guldkorn vill jag plocka ut, för att belysa essäsamlingen. Och det blir ju väldigt subjektivt, det som jag väljer. Det subjektiva valet av de subjektivt skrivna essäerna. Exemplet utgörs av essän ”Varseblivningens drama”, om den italienske 1900-talskonstnären Giorgio Morandi, som älskade den franske 1700-talskonstnären Chardin. Där tar jag med mig Hustvedts särskilda fascination för både Morandi och Chardin och vill själv fördjupa mig i dessa konstnärers liv och verk. Sedan mer än tjugo år tillbaka hänger en reproduktion av Chardins målning ”Bordsbönen” från 1744 i köket i mitt barndomshem.

Om jag ska vara riktigt petig vad gäller bokens utformning, och det får man vara som recensent, så anser jag att kapitlen i delen ”Titta” borde ha innehållit en del belysande illustrationer av de konstverk som de behandlar. Det borde dessutom ha funnits register i boken. Register är nästan alltid nödvändiga. Hur hittar jag annars lättast tillbaka till det jag läst? Utan register är man hänvisad till att hela tiden göra understrykningar och markeringar i boken. Kan det verkligen kosta så mycket att göra ett register i dessa överdatoriserade tider?

Similar Posts:

• Om vikten att få fly in i fiktionen
• Imperiet ur andra perspektiv
• Vår bedrägliga samtid
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• I minnets labyrinter

Men, och det är något jag definitivt bär med mig till kommande år: det är också lätt hänt att livet liksom tränger sig på. Trots rensad kalender slutade det med att jag for fram och tillbaks mellan mässan, undervisning, möten och jobbutbildning. Jag var ju ändå i stan. Så ja, en liten sväng kunde jag ju komma förbi. Och alla dessa små stunder ledde till en lite hackig mässupplevelse. Så lärdomen inför framtiden lyder: är det bokmässa så är det! Då får livet stå på paus några dagar.

Mitt flackande till trots hann jag så klart uppleva en hel del, träffa spännande människor och föra intressanta samtal om litteratur. Här kommer mina favoriter från årets mässa.

Presspasset
Ja, det här var alltså min första mässa som skribent för dagensbok.com, och det var också min första mässa med presspass. Vilken lyx! Vad mycket seminarier! Vad mycket intressanta diskussioner att lyssna till! Och vilket jäkla mässproffs man var efter fyra dagar. Jag hittade alla lokaler, och jag kunde dessutom alla genvägar där det var i stort sett folktomt. Guld värt under lördagen och söndagen, då folkträngseln annars skulle inneburit missade seminarier och monterprogram. Dessutom uppskattat av vännerna som besökte mässan under söndagen. ”Vad vill ni se?” frågade jag, och kunde sedan förklara vart de borde ta vägen. ”Foton – ja det är på våning 2″, ”Kokböcker likaså” och ”Serierna är längst in till höger i hallen. Ni vet att ni är rätt när det börjar bli riktigt trångt.”

Personliga hälsningar i böcker
Jag ska erkänna att jag inte riktigt fattat grejen med att låta en författare signera en bok. Och då menar jag de signeringar som enbart består av just en namnteckning. Men när de blir personliga, eller spinner vidare på något man faktiskt pratat med författaren i fråga om, då blir det mycket roligare. Som denna, av Annelie Babitz. ”Är du feminist” frågade hon när jag bläddrade i hennes bok, och sedan pratade vi näthat en stund vid Vertigos monter innan hon signerade sin bok så här:

Att mailkontakter fick ansikten
Man står i en monter och kikar. Börjar prata lite om förlagets utgivning och vips så visar det sig att personen man pratar med är den man mailat med angående bilder och liknande. Och sedan är man tjenis med varandra och mailkontakterna kommer därmed bli ännu trevligare framöver.

Nina Björk
Under mässan fick jag tillfälle att intervjua (idolen) Nina Björk kring hennes nyutkomna Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Hon är skittrevlig, om någon nu betvivlat detta. Dessutom är hon klok och intressant, och jag fick bl.a. fråga henne varför hon aldrig får epititet ‘jobbig’, trots att hon är feminist och ofta säger obekväma saker. Intervjun kan ni läsa i samband med min recension av hennes bok nästa vecka.

Undanskymda författarskap lyftes fram
I montern Träff genus och jämställdhet kunde man under fredagen och lördagen stanna till för att lyssna när kvinnliga författare från de nordiska länderna, som i staffetform, i samtal berättade om sina egna kvinnliga förebilder. Femton minuters hyllning av en inspirerande och fascinerande kvinna ur litteraturhistorien, framfört av en inspirerande och fascinerande kvinna i nutiden. Mycket fint initiativ, som jag tror också generade stor nyfikenhet inför dessa ofta undanskymda författarskap.

ABF:s monter
De av er som läste våra dagliga rapporter från mässan minns kanske att jag under en av dagarna i stort sett fastnade i ABF:s monter. Svårt att göra annat när de radade upp intressanta programpunkter. Det pratades feminism, Wittgenstein och AIDS. Det lästes ur böcker och delades ut pris. ”Alla ska ha råd att gå på seminarier” var deras paroll, och de hade verkligen flyttat ut de ‘lärda’ samtalen från seminariesalarna till det stimmiga mässgolvet. Här läser Göteborgsförfattaren Eija Hetekivi Olsson ur sin roman Ingenbarnsland.

Fotboll och feminism
Så väl feministen som fotbollsnörden inom mig uppskattade samtalet jag hade med Tyresö FF:s försvarare Johanna Frisk om hennes och klubbens engagemang i UN Women. Som ambassadör för dem åker Johanna runt i världen och talar med fotbollsutövande kvinnor kring deras villkor och möjligheter. Det blev ett samtal som till stor del kretsade kring styrkan som kommer ur lagidrott – hur man växer när man ges möjlighet att växa och hur gemenskapen med andra kvinnor ger hopp i ofta hopplösa situationer. Imponerande och viktigt!

Sammelsuriet
Någon beskrev ordet sammelsurium som en ”gudomlig kakafoni”, och vad annat kan man kalla alla de intryck man kastades mellan under fyra dagar. Ena stunden sitter man på ett seminarium om Montaigne, i nästa på ett om Jens Lapidus. Man snubblar över människor man känner precis överallt: jaha, en gammal skrivarlärare stod visst här och läste, och här var några vänner ur ROKS, och här en kompis från Galago, och här Jan Guillou. Fast nej, honom känner jag förstås inte. Men han var där. Man tecknar en prenumeration här, köper lite böcker där och vart man än är på väg så kommer man av sig för att något pockar på ens uppmärksamhet. Det är intrycken, sammelsuriet, som ger oss boksmälla efteråt.

dbc-arna
Slutligen var det en fröjd att få träffa övriga dbc-are på mässan. Jag har, som ganska ny och enda göteborgare, enbart träffat Lina tidigare då vi läste kulturjournalistik ihop. Men nu fick jag träffa dem allihop – Lina, Emelie, Anna Liv, Camilla och Anna C – och de är finfint folk! Hoppas vi ses snart igen!

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2013

…och närhelst jag gav en av mina nyskrivna dikter till EJ att läsa under vår första tid började han skratta, det var ett tecken på att han tyckte om den och det blev en sporre för mig och närhelst jag visade honom en färdig dikt läste han den och började skratta – det var underligt, det tog ett tag innan jag vande mig vid hans sätt att visa uppskattning, i början trodde jag att han skrattade ut mig men så var det inte, jag sitter vid mitt campingbord, ett lönnblad blåser in genom fönstret, ingenstans finns visshet, endast hopp, det är allt, en koncentration av isolation, två små fötter som går framåt, har sett in i mitt innersta i min ständiga innerkropp …

Citatet kommer från den österrikiska författaren Friederike Mayröckers bok Och jag ruskade en älskling, som i år utkommit på svenska. Initialerna EJ står för den österrikiske författaren Ernst Jandl, som varit hennes livskamrat i mer än 45 år. Han avled år 2000 och han finns nästan hela tiden närvarande i texten, som präglas av sorgen och saknaden efter honom och det vardagliga nuet utan honom som hon kämpar för att göra drägligt; hon gråter och minns deras lyckliga tillvaro tillsammans.

Mayröcker föddes 1924, debuterade 1946 och har givit ut ett nittiotal verk. Hon är fortfarande mycket verksam som författare. I år, i maj, kommer ytterligare en bok ut av hennes penna. Dock har endast två böcker av henne hittills översatts till svenska: dikturvalet Indianhår, 2005 och i år alltså Och jag ruskade en älskling, som utkom 2005 i Österrike. Hon har belönats med många priser.

Mayröcker skriver en bok utan kapitel, med långa slingrande meningar med många kommatecken, men få punkter. Liv och skrivande ligger mycket nära i Mayröckers liv. I den svenska översättningens efterord skriver översättaren Ulla Ekblad-Forsgren om Mayröckers författarskap och om arbetet med översättningen. Hon har samarbetat med Mayröcker om denna. Ekblad-Forsgren väljer ibland att förtyska svenskan för språkljudens skull, till exempel väljer hon att använda det påhittade ordet schvittra istället för kvittra i översättningen av det tyska zwitschern, för att komma närmare det tyska ordets ljud. Arbetet med översättningen har med andra ord varit mycket ambitiöst, man hade önskat att förlaget lagt ned lika mycket arbete på korrekturläsning av boken.

Mayröcker skriver inte berättelser. Hon skriver i en fragmentarisk, episodisk form. Hon ”letar efter en stil där berättelsen tiger”, skriver Ekblad-Forsgren. Liksom Montaigne är Mayröcker själv ämnet för sin bok. Hennes mål verkar vara att ärligt visa upp sitt jag. Och därför utforskar hon språkets möjligheter till detta. Läsaren kommer nära henne, en ung läsare anar till exempel hur det är att bli gammal, en äldre känner igen sig. Men frågan är om hon skriver en autobiografi eller om det snarare är autofiktion, det vill säga, man kan inte vara helt säker på om det skrivna grundar sig på faktiska upplevelser eller påhittade. En sådan fragmentarisk, inre monolog som Mayröcker skriver, innehåller också många upprepningar. Och så ser ju tankelivet ut. De är effektfulla när det handlar om betydelsebärande meningar till exempel om hur fort tiden går, något som gäller mångas/allas liv, med meningar som:

och sedan gick den ena dagen efter den andra utan att livets grundläggande frågor blev lösta och mina nerver var i uppror

Andra mer banala meningar fungerar inte lika bra som upprepningar, de blir bara tjatiga och gör det tråkigt att läsa. En mening som etsar sig fast och gärna kunde upprepats är:

och nu få jag snart veta om det finns ett liv efter detta eller inte

Mayröcker tycker alltså att det är viktigt att redovisa även de små, till synes betydelselösa händelserna, och de många tankarna som kommer och går, alla de hit och dit fladdrande känslorna i en människas liv. Texten innehåller också många minnen, drömmar och namn på personer som hon känt eller känner och referenser till sådant hon läst, huvudsakligen från böcker skrivna av Gertrude Stein, hennes böcker har hon läst tre eller fyra gånger, eller från böcker skrivna av filosofen Jacques Derrida.

Mot slutet av boken skriver Mayröcker om ett brev, som hon fått av en Leo N. Det verkar innehålla delar av den programförklaring som gäller hennes författarskap:

Leo N. skriver, det var mycket soligt och varmt. Lätt klädda var vi på väg tillbaka genom bostadsområdet, i skuggan frös vi lite och väl hemma var vi mycket trötta. Egentligen är det underbart, skriver Leo N., att skriva ner dylika banaliteter: det som inte är dokumenterar har inte hänt. Leo N. ger mig anledning att fortsätta mitt arbete

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Freedom’s just another word. Punkt.
• Stor special om tyskspråkiga författare och deras böcker inför bokmässan
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Förlusternas alfabet

Idéhistorikern Michael Azar utforskar ett urval av de föreställningar som funnits om vittnet. Vem är det trovärdiga vittnet? Vad är ett trovärdigt vittnesmål? Kan historikern tala sanning? Han som förklarar vittnenas upplevelser, vittnen som nedtecknat sina upplevelser kanske årtionden efter att händelserna inträffat. Är inte det som är kvar då bara avbildningar av avbildningar? Vem har mest trovärdighet som vittne? Montaigne ansåg att det trovärdiga vittnet är det som återger det i sin renast möjliga form, som inte lägger till eller är retorisk eller ens fullt förstår betydelsen av det som har bevittnats. Vittnet ska vara obildad, för ”intelligenta människor” kan inte låta bli att göra sin berättelse så intressant som möjligt.

Azar har skrivit en akademiskt lagd redogörelse som inte gärna sticker ut hakan, men ibland bränner den till. Till exempel när han konstaterar att den mest fundamentala förutsättningen för att ett vittne ska anses trovärdigt är att hon inte utmanar den rådande ordningen. Som när domaren vid rättegången 1960 mot det franska nätverk som samarbetat med den algeriska befrielsefronten förbjöd alla vittnen att använda ordet ”Algerietkriget”. För Frankrike handlade kriget om ”pacificering” och ”terrorverksamhet”. Att acceptera ”Algerietkriget” var att acceptera ett språkbruk som tillät ord som ”frihetskämpar” istället för det franska perspektivets ”terrorister”. Det trovärdiga vittnet måste vara lojal mot maktens världsåskådning.

Azar skriver långt och ingående om kristendomens förhållningssätt till vittnesproblematiken men uppehåller sig bara en kort stund vid mer moderna frågor. Journalistiken, övervakningssamhället och USA:s tortyrpolitik får en styvmoderlig behandling. Kanske beror det på akademisk försiktighet, det är svårare att säga någonting definitivt om den tid vi själva lever i. Men det ger intryck av att vissa delar av boken skrivits mest av allt därför att det skulle vara möjligt att få in ordet ”Guantánamo” i omslagstexten.

Azars urval av röster och perspektiv är ändå intressant och tankeväckande. Kanske starkast är det som Primo Levi skrev om det omöjliga i att vara vittne till nittonhundratalets största brott – förintelsen.

Vi som överlevde lägren är inga sanningsvittnen. [...] Vi, de överlevande, är inte bara en liten utan även en avvikande minoritet. Vi är de som med hjälp av undanflykter, skicklighet eller tur aldrig nådde botten. De som gjorde det och såg Gorgons ansikte, återvände inte, eller så har de återvänt mållösa.

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Av Pelle rot och stam?
• E’ru europé, e'ru're?
• En historisk Jesus
• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?

Arne Melberg inleder boken Självskrivet med att berätta hur han i alla år undervisat litteraturstudenter att skilja på författaren och verket. Författaren är död, som kanske bekant är. I Självskrivet gör han upp med den uppfattningen och gör en djupdykning i självbiografier, dagböcker och romaner för att undersöka hur författare skriver (om) sig själva. En slags utredning av de litterära strategier som används i vad han kallar självframställningar. Det blir en resa såväl i litteraturhistoriens tecken, som i filosofins. För vem bestämmer egentligen över vem jag är? Vem bestämmer över sanningen? Och lögnen?

Mellan 1500-talets Montaigne och 2000-talets Martina Lowden drar Melberg en tidslinje som bjuder på både-och. Melberg menar nämligen att självframställningarna lär oss att tillvaron består av både-och: ”både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död”. Och, skulle jag vilja tillägga, både sanning och fiktion. Melberg undersöker också hur författarna använder självframställningen, varför man skriver om sig själv i litterär form.

Jag fastnar särskilt för avsnittet om Anaïs Nin som inte gick någonstans utan sin dagbok. Som skriver medan hon upplever, som gör litteratur av sitt liv, hon är litteratur. Och hur kan man sedan skilja mellan liv och litteratur? När börjar och slutar vad?

Självskrivet är intresseväckande och förvånansvärt lättläst, även om det underlättar för läsaren att ha vissa litteraturvetenskapliga termer i bagaget (själv fick jag slå upp oscillera i Svenska Akademiens ordlista: regelbundet svänga fram och tillbaka, pendla, darra). Är man intresserad av författares liv, eller hur de konstruerar sina liv, är Melbergs bok en riktigt bra ingång.

Similar Posts:

• Det handlar bara om oss
• Mångbottnad Hess ur flera synvinklar
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Få men intensiva sidor
• Livet iscensatt

”De där tusen åren är inte för mig”.

Det kan vara befriande att tänka som Malmsten i en sådan situation. Att bara strunta i de tusen åren och istället skriva en blogg utan ambitionen att vara litterär. Marguerite Duras har sagt ”att skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev” och det säger något om hur viktigt det är att börja i det lilla. Att börja med de mest grundläggande frågorna om vem man är och vad man gör.

Det gör Malmsten i sin senaste bok och kommer fram till följande svar: jag är en 60+:are som bor i Finistère i Frankrike. Jag är författare och gillar att vara ensam. Dessutom gillar jag att pyssla i landet och titta på fotboll. Vad jag inte gillar är fransk politik och bökiga flygresor. Då föredrar jag att ligga på soffan och titta på film.

En annan sak som Malmsten gillar är att citera andra författare. I början av boken skriver hon att hon inte tänkt göra det, att den här boken skall stå på egna ben, men konstaterar senare att vissa citat inte går att ”mota bort”. Och till slut blir det riktigt mycket citat. En av dem hon citerar flitigast är Samuel Beckett, en annan författare som skrev om sin skrivkramp. Även Montaigne och Imre Kertész får vara med på ett hörn. Och Bob Dylan och Majakovskij såklart. Boken mynnar ut i en kakofoni av röster från döda män och några enstaka kvinnor. Men genom detta brus skär Malmstens tämligen unika stämma, och det gör att det ändå känns som ett självständigt arbete.

Malmsten skriver som sagt mycket om andra författare, riktigt mycket till och med. Trots det önskar jag att hon ännu mera kunde hänge sig åt sitt litterära jag, leva ut sitt boknörderi till fullo. För det är när hon funderar över vad andra har skrivit som hon säger de klokaste sakerna. Därför tycker jag emellanåt att det kunde handla mindre om sådant som upptar hennes tid mellan läsningen, till exempel fotbolls-VM och flygresorna hem till Sverige.

Trots det är Kom och hälsa på mig om tusen år en trevlig och tänkvärd bok. På i princip varenda sida hittar man någon formulering att lägga på minnet och man kan därför läsa den hur man vill, kronologiskt eller slumpmässigt. Själv har jag haft den i väskan och bara läst någon sida då och då. Det har varit en läsupplevelse att dra ut på eftersom den alltid gjort mig på lite bättre humör.

Similar Posts:

• Tema: Bodil Malmsten
• Så gör Bodil Malmsten
• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”
• Nyskapande om muskeln som håller oss vid liv