Det handlar om en död vän och älskare som har dött i cancer och det handlar om en ny kärlek som tar slut. I uppluckrade bilder går historien ihop: kropparna rör sig genom tiden, ut och in i varandra, den nya kärlekens födelsedag sammanfaller med den tidigares dödsdag. Och diktjaget tycks famla efter dem båda – och misslyckas, de är för evigt borta men på olika sätt.

Det är en vacker och sinnrik samling som rör sig i stråk av olika former, än staplas orden på varandra lodrätt och avstavade, än får de flyta ut över sidorna i sporadiska glimtar. Då och då kommer prosaliknande stycken, dessa sträcker ut handen till läsaren för en stund och låter henne stanna upp. Silkeberg skriver i färg och låter dikterna gå i olika auranyanser: grön, vit, svart, orange, de läggs som en färgad glasskiva över minnena som flimrar fram i brottsstycken. Här finns också musiken insprängd, bitar av låttexter som skruvar upp volymen på innebörden i dikterna.

Hjärta, jägare tar fasta på det famlande i sorg, lika mycket som det vackra: här finns frustande hästar som inger hopp, pärlemorskimrande ostronskal, bärnstensfärgade solnedgångar och samtidigt rader som dessa, som lyckas fånga mellanrummet som sorgen existerar i: ”Hur det känns att sakna?/Som frågor jag aldrig ställde min mamma”.

Sorgen, saknaden, döden och tiden – diktjaget sträcker sig in i dem, försöker förstå och beskriva, men erkänner sig likväl besegrad:

Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden/Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och döden, jag kan vara, men inte teckna.

I samlingens sista del finns bara frågor kvar: Vem hör sommaren komma? Gick åren fort? Varför strömmar viddernas ensamhet och alltets ofattbara storhet över oss?

Kanske är det det enda sättet att närma sig vad som är omöjligt att förstå.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• Dikter som växter, eller som barn
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Omtag om det komplexa och svåra
• Sprittande om kärlek och begär

Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten.

”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst.

Det handlar om allt från att bekanta och arbetskamrater blandar ihop de enda två svarta personerna i kretsen, till att ständigt behandlas som misstänkt, till unga svarta män ihjälskjutna av polis igen och igen, till orkanen Katrinas härjningar, till orättvisa domslut och hån av tennisstjärnan Serena Williams. En blandning av stort och smått, iögonenfallande och slentrianmässigt. De erfarenheter som är ett liv.

för att vita män inte
kan kontrollera sin fantasi
dör svarta människor

Det handlar om mannen i kön på Starbucks, som snarare än ett individuellt beteende ser hudfärg, och kallar störiga tonåringar för ”niggers”. Eller, och här måste vi tyvärr göra ett avsteg från Rankines text, för i den svenska översättningen är det inte ”niggers” det står, utan ”n*****”.

Hade det här varit Rankines val hade jag ju knappast haft några problem med det. Det är inte otydligt vad som avses, och hade jag inte läst Magnus Erikssons recension i Sydsvenskan av Medborgare hade jag bara fortsatt att utgå ifrån att skrivsättet var författarens val. (Jag har ställt frågor till förlaget kring detta, men än så länge inte fått några svar.) ”N-ordet” är återkommande när Rankine gestaltar det vita USA:s relation till sina svarta landsmän, och vad händer när man väljer att på detta sätt tona ner det stötande i erfarenheten?

Formmässigt väljer Rankine att blanda mer traditionell poesi med prosalyrik, ibland på gränsen till essä. Här och var finns också bilder insprängda, från William Turners målning The slave ship till modern konst och tv-bilder. Ett sjok av dikter beskrivs också som videomanus. Några av videodikterna, gjorda tillsammans med maken John Lucas, går att se på exempelvis YouTube, som ”Stop and frisk”.

Och du är inte den mannen och ändå stämmer du med signalementet för det finns bara en man som alltid är mannen som stämmer med signalementet.

Det finns hela tiden ett ”du” i Claudia Rankines diktsamling, men det är ett ”du” som glider i betydelse och effekt. Ibland är det, som ovan, en sorts rolldikt, en inlevelse. Ibland närmast ett diktar-jag som insisterar på ett läsar-du, som inkluderar läsaren i upplevelserna. Som rättmätigt kräver empati.

Similar Posts:

• Delad stad
• Vit eld stör, men berör den?
• Deckare med bredd och djup
• American Girl
• Min president var svart

atombomben finns

Hiroshima, Nagasaki

Hiroshima den 6
augusti 1945

Nagasaki den 9
augusti 1945

140. 000 döda och
sårade i Hiroshima

ca 60. 000 döda och
sårade i Nagasaki

siffror som står stilla
någonstans i en avlägsen
vardaglig sommar

sedan dess är de sårade
döda, först många, de
flesta, sedan färre, men
alla; till sist
de sårades barn,
döfödda, döende,

många, ständigt
några, slutligen de
sista; jag står i

mitt kök och skalar
potatis; kranvattnet
rinner och överröstar
nästan barnen
ute på gården

barnen ropar och
överröstar nästan
fåglarna
sjunger och överröstar

nästan lövens
viskan i vinden;
löven viskar
och överröstar nästan
med sin stillhet himlen,

himlen som lyser,
och ljuset som nästan
sen dess lite har liknat
atombombens
eld

För någon månad sedan utkom den tredje svenska översättningen av danska Inger Christensens evigt hyllade diktsamling Alfabet. Christensens texter har kallats både tidlösa och mästerliga och många är vi som sörjer att hon tyvärr aldrig hann få Nobelpriset innan hon dog 2009. Men hennes dikt dröjer sig också kvar som influens hos andra nordiska poeter. Ett exempel är Katarina Frostenson, vars samling Flodtid, har en dikt med inledningsraden ”Kanalen i Gävle är blank som metall”, som är hämtad just från Christensens Alfabet.

Tidigare i år släpptes Ida Börjels Ma, som har tydlig utgångspunkt i Christensens bok. Hos Börjel har nutid blivit till dåtid. Christensens ”finns” (findes) har blivit ”fanns”. En obetydlig förskjutning, kan tyckas, men genom tempusbytet blir Börjels bok en påminnelse om diktens presens; dess förmåga att genom små ändringar ständigt hålla sig levande.

Är det något läsaren lägger märke till hos Christensen så är det hur föremål och händelser – aprikosträden, atombomben, kaprisbusken, kärleken, hungersnöden, himlavalvet – hela tiden ter sig nya. Därför känns Alfabet lika ny i Silkebergs och Lindes översättning 2014 som någonsin tidigare.

Skillnaderna från tidigare översättningar är inte alltid stora. Silkebergs och Lindes har dock den fördelen att de har behållit mycket av substantivens bestämda form som är vanlig i originalet. Den bestämda formen ger en särskild närhet till tingen – som om diktjaget redan hade känt dem alla och därmed bär dem med sig, är närvarande i dem. Som om varje enskild växt, varje doft, död och rörelse vore allas vårt gemensamma att uppleva och genomlida. I Alfabet är jaget lika nära sin egen vardaglighet, hemma i sitt eget kök, som barnens lekande ute på gården och kuster på andra sidan jorden: ”…här går/jag ner till det stilla,/ det i kvällen blanka/Öresunds blå, kastar/en sten ut i vattnet,/ ser hur ringarna/ sprider sig, når även/ de mest avlägsna kuster”. Ett stillsamt ljus faller på varje partikel. Det går att känna jagets medvetenhet kring allt som pågår och växer. Dikten i Alfabet gör däremot aldrig anspråk på att vara allsmäktig. Här finns bara en människas vilja att återupptäcka och stå ut med världen, med all den sorg och vördnad som det kräver.

Alfabet är, liksom flera av Christensens senare böcker, spända efter ett särskilt system. I det här fallet är det två; dels det alfabetiska, dels Fibonaccis talföljd. Vid första tanken är det lätt att se systemdiktningen som något som riskerar begränsa och göra diktens uttryck mekaniskt och kyligt. Men den som läser Alfabet, oavsett version och oavsett om det är första, andra eller femtioelfte gången, blir varse att systematiserandet möjliggör ett blottläggande av tillvarons alla sköraste nyanser. Tingens kärna och beståndsdelar blir synliga på ett sätt som i en mer fri dikt bara riskerar att beröras på ytan. Samtidigt är språkliga och talbaserade system, sätt att spjärna mot det redan invanda. Christensen bryter mot sina system, låter dikten flyta iväg, och ordningen bli en annan. Det från början tänkta behöver – och kommer – alltid att brytas. Språket är rörligt. Och är inte dikten alltid fri, oavsett form?

Jag har burit med mig den nyöversatta Alfabet i min väska hela sommaren. Till klipporna på Möja, en blåsig strand vid Atlanten och de västgötska vindkraftverken har jag burit den. Nu är det september; ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken/finns”, med Christensens ord. Jag tror att Alfabet får följa med ett tag till.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Förlusternas alfabet
• Tack för det Modernista!
• Tänk på döden
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

Därmed blir min läsning av den nu översatta debutdiktsamlingen Ljus (Lys) till en början aningen forcerad. Det är som om jag inte kan väja för allt det kringströdda berömmet. Dikten känns färdigtolkad och allt för upphöjd för att faktiskt upplevas. Men precis som all riktigt bra poesi, är Christensens tidiga dikt föränderlig. Trots att den ytterst tycks tala ganska direkt till läsaren, verkar den ändå i det undermedvetna. Poesin i Ljus låter sig inte avfärdas; har du en gång börjat förnimma den blir du helt enkelt tvungen att återvända. I Marie Silkebergs översättning tillåts Christensens språk fortsätta vara mjukt och gungande, dröja kvar som en klar sång inne i huvudet.

Ljus är en i poesin välanvänd men ändå basal utgångspunkt. Ljuset som utsmyckning för text blir lätt till något slitet, men hos de poeter som vet att utforska och sönderdela istället för att bara måla texten med ljus, kan detta grundläggande bidra till något nytt.

Jag tänker på några svenska exempel på poeter som använder sig av ljuset i sin dikt. En av de senaste är Johannes Heldén, som gett sin diktsamling samma titel som Christensens översatta. Ljus. Hos Heldén verkar ljuset komma framifrån. Från det upplysta, vetenskapen – ljuset övermannar och drabbar, känns nästan ont. Ljuset lyser från framtiden på ett nu där människor på många sätt har glömt bort att lysa sig omkring.

En annan som utforskar ljuset är Birgitta Lillpers i Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Här är ljuset snarast en sorts energi som fäster känslor över minnen, förankrat i en miljö av hagar, skogar och landsbygd. ”Du blir ljust stämd/ och minns med ömhet/ dina tillkortakommanden;” skriver Lillpers. Ljuset tycks komma in från sidan, eller möjligen bakifrån. Det går att ana en tid.

Hos Inger Christensen är ljuset och texten som sagt lösgjorda från sin samtid, men är ändå starkt förknippade med just tid. Detta blir tydligt redan i första dikten där jaget konstaterar att hen är ett ur – ”hur skulle annars evighet hitta runt” – heter det. Evigheten är, tänker jag mig, hur ljuset får människan att stanna upp. Ljuset är hos Christensen ett sätt att bli varse sig själv. Det är något positivt; en födelse och på samma gång ett sätt att överleva. Allra mest tycks det dock handla om närvaron i nuet:

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

Stoftet har inget
förtvivlande eko
vårt enda liv
är en ros av liv
som vi älskar

Till detta livsnödvändiga ljus kommer självklart också döden. Det är i dödens påtagliga frånvaro som den upphöjda närvaron i nuet blir som starkast. Hos Inger Christensen verkar ljuset komma lika mycket inifrån som utifrån. Diktjaget – och i förlängningen även läsaren – är medskapare i ett ljus, en poesi som bara växer:

Jag tänker ett ljus.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Tänk på döden
• Tack för det Modernista!
• Poesin i poesin vänd ut och in
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

På dagensbok.com får du som vanligt lästips varje dag. Till idag har Oscar läst Någon gång ska vi berätta allt för varandra av Daniela Krien, som handlar om en problematisk kärlekshistoria med stor åldersskillnad, i DDRs styre.

Till imorgon har Kari läst Resan från mörkrets hjärta: om ondskans och godhetens mekanismer av Eva-Lotta Hultén. ”Författaren tar ett ganska stort kliv från folkmord och tortyr in i den svenska skolan och lämnar mig lite häpet undrande”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Tomas Lidmans Dagboken som konst som går igenom tio konstnärsdagböcker från de senaste 100 åren. Marcus invändning är att boken var alldeles för kortfattad och opersonlig, vilket, påpekar han, egentligen borde vara en omöjlighet med tanke på ämnet.

Anna C skriver om Inger Christensens debut Ljus från 1962, i översättning av Marie Silkeberg och nyutgiven av Modernista.

Och veckans gäst, Helena Lie, skriver om Charlotte Qvandts poesi- och fotobok Varje kropp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Där industri och myndighet växt samman
• En kär gammal kollega
• Tack för det Modernista!
• Dagboksbesvikelse
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)

Vi på dagensbok.com kommer självklart att vara där och fira och ta del av poesin. Finns det inte möjlighet att vara på plats finns poesi som tur är i bokformat också. Och vad passar inte bättre än att läsa poesi på världspoesidagen? Därför tipsar vi i redaktionen om några av våra absoluta favoriter på den internationella och svenska poesiscenen.

Khashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Poetiska sprickor

Att läsa debutanten Khashayar Naderehvandis diktsamling Om månen alls syntes är som att bläddra i ett fotoalbum. Små frusna scener och episoder lyfts upp och väcks till liv. Dessa foton – dessa minnen – förhåller sig till en början avvaktande; det finns ett tunt och skört fönsterglas mellan läsare och text. Men ju längre in i dikten man kommer, desto mer bryts denna genomskinliga barriär ner och desto närmare kommer det förflutna.Tillvaron flyter samman; minnet, drömmen och nuet blir ett… Läs mer

Marie Silkeberg: Material
Prosalyrik i kringelikrokar

Sidorna i Material är stundtals späckade med ord, en prosalyrisk smet utan stor bokstav, men med mycket närvaro. Språken blandar sig med varandra. Jaget befinner sig stundtals i Stockholm, stundtals i Petersburg, stundtals i Göteborg, stundtals någon annanstans. Det finns en uppbrytning i tid och miljö som jag inte lyckas reda ut… Läs mer

Hanna Hallgren: Burqa
Svår, svår, svår. Meningen?

Jag har länge dragit runt med den här boken i min väska, och det har medfört en del problem. Burqa är i och för sig inte tung (tvärtom, tunn och lätt), men formatet är A4 och den låter sig inte tryckas ned så lätt i den allmänna röran… Läs mer

Anna Hallberg: Colosseum, Kolosseum
Ellips som ekar av sånger

Om jag skulle räkna upp de stödord som jag klottrat på den gula insidan av den helsvarta boken Colosseum, Kolosseum inför skrivandet av denna recension och samtidigt försöka imitera Hallbergs stil så skulle det bli ungefär såhär:

djur kroppar    kött våld     krig krossa
kroppsdelar 
jag blir du blir ingen
övervakning     sprudlande    vårkänslor
bevakning   ellips fängelse straff 
ellips     vård att se bli       sedd 
	Colosseum	Säters 	hospital  
maktens arkitektur ellips 	panopticon 
broskbitar    mellan tänder	
att           tugga	kött krig våld

Läs mer

Inger Christensen: Det
Tack för det Modernista!

Första gången jag läser Det får jag ångest. Jag slår upp boken och möts av ett massivt textblock där meningarna slingrar sig som ormar i stackatotakt:

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir mer.

Efter två sidor blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken i över en månad. Läser en fantasyroman istället. Jag orkar inte med det här nu… Läs mer

Clara Janés: Skogens hemligheter
Med alkemin som tema

Den spanska poeten Clara Janés (du som kan spanska eller holländska, se och hör henne här) som skrivit fler än tjugo diktsamlingar, anser själv att Skogens hemligheter (Los secretos del bosque) från 2002 är en av hennes mer betydelsefulla. Detta skriver hennes svenska översättare Ingrid Wickström i ett förord till diktsamlingen. Märkligt nog tycks detta vara det första och enda i bokform av Clara Janés som översatts till svenska… Läs mer

Patti Smith: Oskuldens tecken
Patti the poetess

Egentligen tycker jag inte så mycket om att läsa diktsamlingar i översättning, särskilt inte när originalspråket är engelska och därför särskilt lätt att ta till sig. Men nu har Brombergs förlag givit ut en översättning av Patti Smiths Auguries of Innocence från 2005, en samling med 26 dikter, och det måste ju lyftas fram. Vad jag kan se har endast ytterligare en av hennes diktsamlingar översatts till svenska, och det är Woolgathering, som även den kommit ut helt nyligen (Bakhåll förlag) med titeln Samla ull… Läs mer

Kristin Berget: Der ganze Weg
Tid, rum, kön och kropp

Långa rader av människor och djur
djur och människor
gud är ett ord
i en himmel som ständigt
mörknar

Efter ett par försök att klura ut den korrekta översättningen av Der ganze Weg, och vad titeln innebär för texten släpper jag den och låter mig ledas in i norska Kristin Bergets andra diktsamling. Som börjar försiktigt, men ändå med ett löfte om något kontrastrikt, något med utsikt… Läs mer

Tomas Tranströmer: Den stora gåtan
Lättillgängligt oåtkomligt

Det här är jättesvårt. Jag gillar inte lyrik. Det saknas handling, mening, substans på något sätt. Jag har inte tålamodet att sitta och fundera över en text och försöka förstå det djupa i tre rader med bokstäver som ordnats i någon slags systematik. Vanligtvis. Men det är bra och spännande med nya saker. Extra spännande att recensera en så stor litterär händelse som Tranströmers nya, naturligtvis… Läs mer

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Ellips som ekar av sånger
• Patti the poetess
• Världspoesidagen 2014

and then she used to think again

jag gick ut i havet. fullt av maneter. simmade ut i det bärnstensfärgade havet. augustiljuset. skrev att jag träffat tarasov på festivalen. we are going to have a story tonight sa han vid bussen. jag berättade för honom vid lunchen om den afrikanska dikten. ljudet. den vibrerande tungan. han förstod. härmade det. this. med tungan. you mean? slagverken tog över det stregrande ljudet senare på kvällen vid konserten. kompositör, skrev jag, slagverkare. har gjort ljudinstallationer med kabakov. do you know him? han är från arkangelsk.

Sidorna i Material är stundtals späckade med ord, en prosalyrisk smet utan stor bokstav, men med mycket närvaro. Språken blandar sig med varandra. Jaget befinner sig stundtals i Stockholm, stundtals i Petersburg, stundtals i Göteborg, stundtals någon annanstans. Det finns en uppbrytning i tid och miljö som jag inte lyckas reda ut.

vi åker nerför rulltrappan medan han berättar om paul bowles. mannen som sprang mot öknen med tungan avskuren. such a strange erotic picture, säger han. om den avskurna tungan. he didn’t run to the french embassy säger han, när han var berövad allt. räddningen nära. he ran to the desert. säger han. your nose is my desert, säger jag och gnider mig mot hans. why, säger han. because it is jewish?

En kärlekshistoria klättrar över sidorna. Den är lycklig för det mesta, men en orolig ton lurar under ytan. Det finns en motsättning i avståndet, som att detta att träffa någon från ett annat land alltid står i vägen för mötet. Det exotiska upphör aldrig att vara emellan dem. Ibland med ventil i humorn, som ovan.

Som läsare välls du över av intryck och ordlekar. Jaget arbetar med översättning, och stundtals kommer samma fras igen, fast på danska. Det är lekfullt och inspirerande, och jag låter mig gärna översköljas av bilder, funderingar kring kärlek, politik, olika människors levnadsstandard. Material kan ses som ett försök att kartlägga det yttre och det inre. Avsaknaden av stor bokstav och greppet att stundtals låta engelska kursiverade fraser löpa som en kommenterande historia i övre kanten på sidan, påminner om vårt digitala språkbruk, där kommatering faller bort, och teve och nättidningar idag, där banners och rullande reklam ständigt avbryter flödet.

Kanske är detta det sannaste, mest ärliga sättet att berätta om kärlek och möten på? Livet över huvud taget är förvirrande och rör sig aldrig i en rak linje utan ständigt i kringelikrokar. I litteraturen bortser man oftast från det för att förmedla en handling med en tydlig dramatisk kurva, vilket ju egentligen inte är annat än lögn och bedrägeri.

Slutligen alltså: det är inte utan att jag känner mig konservativ som inser att jag inte förmår att ta till mig det här. Är det en ny trend att ge ut tjocka diktsamlingar? För mig fungerar det inte med en diktsamling på 277 sidor. Jag fascineras av generositeten Bonniers plötsligt står för med detta grepp, men reagerar på samma sätt som när jag läste Johannes Anyurus Städerna inuti Hall. Det är inspirerande, vackert, nyskapande, men jag orkar inte läsa från pärm till pärm. För mig är poesi ett komprimerat sätt att berätta om världen, som kräver eftertanke och tid. Jag behöver kunna läsa samlingen på en dag, för att sedan gå igenom den igen, med nya ögon.

Jag upplever Material ungefär som jag upplever en film av David Lynch. Ett galleri av bilder och situationer som inte nödvändigtvis kommer i rätt ordning eller korrelerar med varandra, men ändå ger ett starkt intryck och en bestående känsla. Skillnaden är dock att en Lynch-film ses på tre timmar, medan Material, tyvärr, blir mig övermäktig.

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ett hisschakt ner genom språket
• Ellips som ekar av sånger
• ”Jag tänker ett ljus”

Idag skriver Eva om Arkan Asaads Stjärnlösa nätter – en bok om tvångsgifte som bygger på författarens egna upplevelser.

Emelie försvinner in i den amerikanska tonårsvärlden och recenserar debutanten Jandy Nelsons Himlen börjar här – en ungdomsroman om sorg och kärlek och den begynnande sexualiteten.

Lina skriver om Marie Silkebergs lyrik i omfattande diktsamlingen Material, som kretsar kring kärlek och hur den påverkas av förflyttning i tid, miljö och språk.

Dessutom:

”¢ Bokreatips från redaktionen – vi ger er våra bokreafavoriter.
”¢ Författarintervju – Emelie och Maria har träffat Monica Wilderoth och pratat om sorg och död i både stora och små sammanhang, med utgångspunkt i hennes debutroman Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta.

Trevlig vecka,

önskar
Redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• ”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” – intervju med Monica Wilderoth
• Prosalyrik i kringelikrokar
• Om en sorg och en mamma
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Färgskimrande och famlande om sorg

Konstnärlig ledare är poeten och kritikern Athena Farrokhzad. Medverkar gör Naima Chahboun, Hanna Hallgren, Ann Hallström, Jila Mossaed, Khashayar Naderehvandi, Caterina Pascual Söderbaum, Marie Silkeberg, David Vikgren, Ghayath Almadhoun och den amerikanska poeten Harryette Mullen.

Missa inte!

Similar Posts:

• Poesi på världspoesidagen
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Dikt för konturerna
• Statsministern faller i marken gång på gång