Deckarfestivalen lockar med stora namn som Margret Atwood och Ian Rankin. Biljetterna säljer som smör och byborna engagerar sig för att öppna upp för Bed and Breakfast inför publikanstormningen. Problemet är att ingen av författarna som de säljer in festivalen med hör av sig. Och vad ska den stora överraskningen som också står på programbladet vara? Men jag kan spoila att det blir en succé. Folk älskar att få tid till att läsa och även om någon tycker sig se Ian Rankin klippa gräset på en tomt i byn så spelar det inte så stor roll. Han kanske bara är hjälpsam?

Boken är en tydlig hyllning till deckarens guldålder med pusseldeckare av Agatha Christie, Dorothy Sayers etc. Den säljs in med hjälp av Morden i Midsomer och att dess tittare kommer att känna igen sig. Dock har Bivald ambitionen att göra sina karaktärer mer flerdimensionella, och till viss del lyckas hon. Jag har inte läst hennes tidigare böcker men har hört att hon liksom här har med karaktärer och miljöer som är lätt slitna. Det tilltalar mig.

Författaren och amatördetektiven Berit är lite svår att få grepp om. Visst ska hon vara reserverad men inte hal, tänker jag. Det är kul att författaren valt en lite äldre hjältinna, kanske inspirerad av Miss Marple? Det är även intressant att få en inblick i förlagsbranschen även om den känns lite tillskruvad, men det gör underhållsvärdet större. Vi får även en insyn i författaryrket. Det är mestadels ett ensamt, inåtvänt jobb, men författare förväntas samtidigt vara mycket utåtriktade och dela med sig och uppträda inför publik när det är dags för boklansering.

Den uppmärksamma läsaren har säkert noterat att boken heter Morden i Great Diddling vilket innebär att ytterligare en person (eller fler) kommer att tas av daga. Great Diddling och dess invånare må vara lite misslyckade och rudis, men tillsammans lyckas de sätta sin by på kartan. Boken lanseras dessutom som en Berit Gardner-deckare så det bådar för en fortsättning och det ser jag fram emot så mycket. Det finns massor av potential här. Bara det att den lokala puben heter The Queens Head, Arms and Legs gör mig lycklig. Vem vill inte ta en pint där?

Similar Posts:

• Isande skärgårdsnoir
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• På semester med Lang och Christie
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

Det fanns inget före och efter katastrofen, det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar. Tillbakagångar.

Genren ”postapokalyptisk dystopi” känns alltjämt fruktbar och relevant. Orsaken är väl uppenbar. Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Individualismen har tagit de gemensamma visionerna ifrån oss och därmed, möjligen, framtidsoptimismen. Den frammarscherande högerpopulismen har också samhällskollapsen som bärande berättelse, även om det är en katastrof av annan art än vetenskapens och miljörörelsens.

Cormac McCarthys Vägen och Mad Max-filmerna är begåvade exempel på hur genren lånar sig väl till såväl samhällskritik som intressanta berättelser om överlevnad. Eftersom Nattavaara utspelar sig i Sverige associerar jag dessutom till rollspelet Mutant från 1980-talet.

Författarduon Margit Richert och Thomas Engström kastar in läsaren direkt i handlingen. Sextonårige Erik finner sina föräldrar döda i bastun nere vid älven. Det är kollektivt självmord. Erik och hans sju år yngre syster Sofia anklagas för att ha dolt smittsam sjukdom och blir utslängda ur byn där de vuxit upp. De styr kosan till Nordmarks maktcentrum, det palissadbefästa Kiruna, i hopp om upprättelse.

Många mil söderöver hamnar torparen Marja i klorna på ett cykelburet gäng stråtrövare. Deras ledare har metodiskt samlat information om preppers, som aningslöst skrutit om sina matförråd i sociala medier. Marja sällar sig till dem, mest för att överleva. Hon förlorar dock aldrig hoppet att återfinna sin Mårten.

Uppe i Kiruna intrigerar vicejarlen Hartmann för att konsolidera makten omkring sig. Det finns många hot. Samisk gerilla, kristna extremister och ryska krigsherrar.

Romanfigurerna är realistiska, liksom dialogen. Möjligen investerar författarna lite för lite verkligt engagemang i de här stackars människorna. Ensamhet, lidande och undergång passerar förbi utan att det alltid känns fullt ut. Genom floran av romanfigurer får läsaren en bredare förståelse för hur tillvaron i denna framtid ter sig. Figurerna fyller alltså en funktion, ett syfte. Därmed förblir de dock främst figurer och växer inte fram som människor. I all framtidsskildring hotar gestaltningen att överskuggas av skrivande på näsan. Richert/Engström manövrerar dock skickligt undan allvarligare klavertramp. Ibland unnar de sig en inre, informationstät monolog hos någon av huvudpersonerna. Så att läsaren ska förstå.

Det var inte det enklaste att sköta bokföring, ta fram prognoser och göra upp budgetar när det inte fanns någon enhetlig valuta. Nordmarks tillgångar i handeln med utomstående var elektricitet, hyfsat rent amfetamin och halvdant brännvin.

Här är det vicejarlen som begrundar den unga nationens ekonomi. Det är en aning redovisande, men fungerar på det hela taget väl. Nattavaara har undertiteln ”Roman i katastrofernas tid” och ansluter sig till det som Margaret Atwood kallar ”speculative fiction”, skönlitteratur om det som skulle kunna hända. Det känns realistiskt. I ett scenario med global uppvärmning är det inte orimligt att tänka sig att det är de kyligare delarna av världen som kommer att fortsätta vara rimligt beboeliga, åtminstone någon tid framöver. En viktig komponent i trilogin är att detta vänder upp och ned på gamla maktförhållanden. Här är det sörlänningar som med mössan i hand kommer till Nordmark och ödmjukast anhåller om asyl. Stockholm har inte längre något inflytande. Richert/Engström missar inte den lågmälda, revanschistiska humor som finns i detta. Vid gränsen sitter skyltar: ”Du lämnar nu Sverige. Välkommen till Nordmark – Lycka till.”

Trilogins andra del, Armasjärvi, kommer i slutet av september.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Ytligt om livskris
• Den starkare
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

Inte minst eftersom den mycket välgjorda och fantastiskt snygga tv-serien blivit så ikonisk känns det ganska våghalsigt att ge sig på en ny, visuell tolkning av Atwoods berättelse. Det är ändå vad Renée Nault har gjort med The handmaid´s tale: the graphic novel.

Det går inte att komma ifrån att jämföra med tv-seriens utökade universum, och det är förstås inte riktigt rättvist. Det här är en berättelse i sin egen rätt, baserad på Atwoods första roman. Där tv-serien är en något uppdaterad och förstås rejält expanderad berättelse, går Naults variant liksom tillbaka till rötterna. Och det gör den väldigt bra.

Bilderna är otroligt vackra. Hela bildberättandet, sättet att disponera färger och figurer över sidan, är faktiskt slående vackert. Konstrasterna mellan värme och kyla, mellan tjänarinnornas blodröda utstyrslar och den grå diktaturen, den hotfulla väggen där de senast avrättade hänger, och de högre ståndsfamiljernas lite trött avmattade pasteller. Fruarnas begränsade världar av trädgårdsskötsel och inredning.

Det är ett sådant hushåll Offred, titels tjänarinna, är satt att betjäna. Inte med städning, matlagning eller sådant, utan genom barnafödande. Varje månad, när oddsen är som högst, våldtas hon av herrn i huset, i en strikt reglerad ceremoni där även hans ofruktsamma hustru deltar. Så är det bestämt i den religiösa staten Gilead, en skruvad, fundamentalistiskt kristen regim.

Tjänarinnans berättelse är en brutal historia, och den blir inte mindre brutal av att visuellt få bilderna framför sig i Naults skira vattenfärger. Samtidigt – eller därför? – tilltalar den mig och många andra så oerhört. Jag funderar en hel del på varför. Är det för att den fångar så många av våra värsta farhågor i en tid när hårdför konservatism verkar vara det nya svarta? För att vi faktiskt kan känna igen en känsla av utsatthet i den?

Någonting är det ju.

Similar Posts:

• Välsignad vare frukten
• Oförglömlig läsning
• Lekfull utflykt i serieland
• Skruvad satir om utopins höga pris
• Pest eller kolera?

I början av Liknelsen om sådden lever femtonåriga Lauren Oya Olamina bakom en hög mur. Året är 2024 – romanen gavs ut första gången 1993 – och landet är fortfarande USA. Det finns en stat, men en stat som är oförmögen, kanske till och med ointresserad av, att skydda sina medborgare. Utanför det lilla muromgärdade kvarteret, och andra områden i samma stil, råder kaos. Alla slåss mot alla. Misär, missbruk, våld och hopplöshet breder ut sig.

Lauren inser att det snart blir omöjligt för de små sammanhållna kvarteren att hålla stånd. Hon gör upp en plan om att bege sig norrut, och blir tvungen att göra verklighet av den snabbare än hon räknat med.

Det är långt ifrån bara årtalet som gör att Liknelsen om sådden känns drabbande aktuell. Världen i romanen är djupt sargad av klimatförändringar, brist på rent vatten och mat. Få lyckas få ut en lön i reda pengar, och många hamnar i en skuld- och naturaekonomi som för tankarna till statare eller gamla bruks- och fabrikssamhällen, där de små människorna hamnar i beroendeställning och stora företag dikterar villkoren.

Fast drömmen om ett bättre liv finns där ju, hos Lauren och dem som blir hennes följeslagare på den farliga vägen norrut. Lauren har länge försökt formulera den i ett slags religion för den tid hon lever i, en religion där grundtesen är att Gud är förändring, det enda eviga.

Religion är inget vanligt inslag i science fiction och dystopier, vad jag vet, och finns det så är det främst som i Margaret Atwoods Gilead, en i första hand förtryckande kraft. Få framtidsskildrare har nog riktigt förknippat religion med framtiden. Något liknande gäller för ett annat centralt tema hos Octavia E Butler, fördomar och rasmotsättningar. Många dystopier slår nästan knut på sig själva för att uppfinna nya hierarkier och skiljelinjer mellan människor, medan Butler mer krasst tycks konstatera att de skiljelinjer vi har, har hängt med ett bra tag och nog inte gått att skaka av sig alltför lätt i framtiden heller. Snarare får de ny aktualitet i ett samhälle där alla främlingar uppfattas som hot.

Att alls kalla Liknelsen om sådden för science fiction känns fel. Dystopi, ja, men science fiction? Ny teknik finns säkert i den här världen, men det är inte dit Butler riktar sin blick. Här finns inte mycket som ersätter de förlegade bensinbilarna. Man får cykla eller gå – och beväpna sig, som vore det Vilda västern. Det är knappast någon odramatisk historia. Samtidigt är den småskalig på ett sätt som gör att den känns lågmäld, mitt i brutaliteten. Den kommer nära.

Att Butler aldrig tidigare översatts till svenska är helt obegripligt. Desto större välgärning av det lilla förlaget Ovipress, vars första bok det här, så vitt jag begriper, är. Förlaget fokuserar science fiction, ”med inriktning mot normvidgande litteratur”. Senare i år ger de ut Butlers fristående fortsättning på Liknelsen om sådden, De levandes böcker. Det ser vi verkligen fram emot!

Similar Posts:

• Slaveriet släpper inte taget
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• 1949-1984-2001…?
• Science fiction

Bikupan har en strikt hierarki där alla måste passa in i just sin roll. Den som inte följer modellen utan sticker ut på något sätt löper hög risk att plockas upp och avrättas av polisen. Den strikta hierarkin i kombination med det starkt religiösa samhället och perspektivet från en enskild, utsatt individ för snart tankarna till Margaret Atwood’s Tjänarinnans berättelse.

Redan från födseln utmärker sig Flora 717, dels genom sin storlek – hon är egentligen för stor för att vara ett arbetsbi – och dels genom att hon kan prata, vilket inga andra arbetsbin kan. Med andra ord borde hon ha selekterats ut för avrättning redan från början. Genom olika omständigheter klarar hon sig och hon får dessutom möjlighet att prova på olika roller inom bisamhället – ett narrativt grepp som låter oss följa med runt till de olika delarna av binas samhälle. Det blir lite som en Nils Holgerssons underbara resa fast i binas värld.

Laline har gjort ett digert bakgrundsarbete för att ta reda på hur bin och deras samhällen fungerar och sedan överfört det till romanform. Som många andra beundrar jag Lalines efterforskningsarbete och det är fascinerande hur långt hon går i att hålla berättelsen så nära verklighetens bin i stället för att använda den konstnärliga friheten till att tänja mer på binas verklighet.

Tyvärr skapar det problem för mig då jag ofta istället för att befinna mig inne i berättelsen börjar fundera på dels om den ena eller andra detaljen stämmer överens med verklighetens bin eller inte, och dels vad det är i verkligheten som den ena eller andra detaljen eller händelsen motsvarar. Jag vet helt enkelt för lite om verklighetens bin och deras samhällen för att hänga med på det när jag läser The Bees. Kanske borde jag ha läst på mer innan jag tog mig an romanen, då hade säkert min läsupplevelse blivit annorlunda.

Det är inget fel på antropomorfism – alltså att ge icke-mänskliga varelser, som djur, mänskliga attribut och förmågor. Mitt problem med The Bees är att jag inte hänger med på var gränsen mellan autentiska bi-egenskaper och det antropomorfiska går, vilket gör att jag ofta under läsningen funderar på det i stället för att fokusera på berättelsen.

Det här var kanske helt enkelt inte riktigt min typ av berättelse. Trots det är det en fascinerande bok och den har gjort mig sugen på att ta reda på mer om bin. Kanske är det egentligen gott nog.

Similar Posts:

• Intet nytt under solen
• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• Binas historia
• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden

Till skillnad från Tjänarinnans berättelse som var berättad helt och hållet ur Offreds perspektiv, så har Gileads döttrar flera berättare. Vi får följa den fruktade Tant Lydia, som figurerade i den första boken, men också Agnes, en privilegierad flicka från en överklassfamilj i Gilead, och Daisy, en till synes oansenlig tonårstjej från Kanada. Det här är en styrka i boken – vi vet redan hur tjänarinnornas vardag såg ut, men med de nya perspektiven får vi se andra sidor av livet i Gilead.

Personporträtten av Lydia och Agnes är välgjorda och trovärdiga, och uppfriskande nyanserade. Med Offreds bild av den skräckinjagande och sadistiska Tant Lydia i bakhuvudet är det fascinerade att få höra om hennes bakgrund som familjerättsadvokat, och se henne visa både omtanke och välvilja. Det är också ett välkommet perspektiv när Agnes börjar sin berättelse med att säga att jo – Gilead var en sjuk och ond plats, men det fanns också mycket som var vackert. Det fanns kärlek och tillgivenhet och vardag, som på alla andra platser.

Porträttet av Daisy är tyvärr klart mindre intressant än de andra. Hennes tonårstrotsighet är irriterande, och hennes sorg över att bli brutalt indragen i Gileads intriger berör inte så mycket som den kanske kunde ha gjort. Hennes del av berättelsen är också bitvis ganska långsökt – anledningen till att hon måste arbeta med motståndsrörelsen Mayday och åka till Gilead är inte alls trovärdig för mig.

En desto mer trovärdig och obehaglig aspekt är när Atwood redogör för relationerna mellan Gilead och omvärlden. Nog för att man i Kanada demonstrerar mot Gilead-regimens terror, men när det kommer till kritan är regeringen angelägen om att hålla goda relationer med den viktiga handelspartnern. Och det gäller inte bara Kanada, utan resten av världen också. De flyktingar som med fara för sina liv lyckas ta sig ut ur Gilead har svårt att hitta någonstans att ta vägen, för ingen vill stöta sig med en stor och mäktig granne. Jag önskar att det kändes mindre välbekant.

Gileads döttrar är på det hela taget värd den enorma hype som har föregått den. Språket är vackert och kraftfullt även i översättning, och tematiken obehagligt dagsaktuell. Den är medryckande utan att hänge sig åt cliffhangers eller dramatiska biljakter. Praise be.

Similar Posts:

• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Oförglömlig läsning
• Den starkare
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Bestialisk ytlighet

Närbild på Ariel i blå badmössa och regnbågsskimrande skidglasögon, blåsminkad i nedre halvan av ansiktet. Han bär en genomskinlig regnrock med nyckelpigor, bin och fjärilar på.

Men för mig, som saknar referens för vem Ariel är eller hur han brukar porträtteras är den absurda framtoningen bortkastad. Pärlor för svin.

Faktum är att jag blev lite förskräckt när jag läste första sidorna, som är en transkription av Fletcheranstaltens (fiktiva) teatersällskaps uppsättning av Stormen. Jag såg inte fram emot drygt trehundra sidor i samma stil som introt:

Presentatör: Ni ska få se på storm, en enorm storm:
en ylande vind som biter söjmannens kind
besättningen svär, och vad värre är:
det blir skrik och rop, mardrömmars knot
men allt är inte som det ser ut, fan tro’t,
bara s’att ni vet.
Flinar.
Och med detta börjar det.

Så blev det emellertid inte heller. Efter de inledande sidorna är texten inte längre skriven på vers, och handlar inte om Prospero, Caliban och Alonso, utan om Felix, en framgångsrik regissör som över ett par års tid förlorar allt som är viktigt för honom. Han bryts ned och går i självvald exil, efter att ha förlorat först sin hustru, sen sin dotter, och slutligen sitt arbete.

Man kan nämligen fortfarande dö i barnsängsfeber, det är bara inte särskilt vanligt. Och små barn kan dö plötsligt i hjärnhinneinflammation. Och förlorar man sedan det jobb som man älskat så mycket att man rentav försummat det nämnda barnet en aning, ja då är det kanske inte så konstigt att man blir lite eljest. Det blir Felix.

Han hade förstås anlitat hjälp. Han behövde några kvinnor, för han visste ingenting om den praktiska sidan av att ha hand om ett barn, och på grund av sitt arbete kunde han inte vara hos Miranda hela tiden. Men han hade tillbringat varenda ledig stund med henne. Särskilt många lediga stunder hade det emellertid inte blivit.

/…/

Hög feber. Hjärnhinneinflammation. De hade försökt nå honom, kvinnorna, men han hade varit på repetition och gett strikta order om att inte bli avbruten, och de hade inte vetat vad de skulle göra.

Efter förlusten av hustrun och dottern begraver sig Felix i arbete, med en uppsättning av Stormen på Makeshiwegfestivalen. Men så blir han plötsligt avsatt från sin post som konstnärlig ledare. Orsaken bakom hans plötsliga arbetslöshet är Tony – en man som han trodde var en lojal underhuggare, men som visar sig vara ränksmidare och konspiratör.

Felix flyttar ut i en stuga – om inte i vildmarken, så åtminstone en bra bit från närmsta tätort – och påbörjar två parallella, mångåriga projekt: att sätta up Shakespearepjäser med interner från Fletcheranstalten, och att planera sin hämnd på Tony. Häxyngel är en berättelse om hur han får en ny chans att sätta upp Stormen, och med list, scenmagi och illegala droger lyckas förena sina två projekt till ett.

Margaret Atwood är en lysande författare – det råder det knappast något tvivel om. En del av hennes formuleringar gör mig själaglad, som när Felix oroar sig för att hans löständer ska lossna och han ska börja läspa mitt i ett anförande, och ”till och med hans lungor rodnar vid tanken”. Men jag har svårt att komma ifrån att Felix inte är en särskilt intressant karaktär. Han är lite pompös, och självupptagen. Han är visserligen intelligent, men alldeles för medveten om det. Detta förmedlar Atwood föredömligt, men hur välskrivet porträttet än är så gör Felix karaktärsdrag mig ganska likgiltig till såväl hans lidande som hans framgångar, eller för den delen hans planer på att utkräva hämnd. Inte heller någon av bifigurerna väcker något varaktigt intresse hos mig – de är bara spelpjäser i Felix grandiosa plan, som jag ju ändå inte känner särskilt starkt för.

Även om jag föralldel kan se parallellerna mellan Felix liv och den uppsättning av Stormen som han ger tillsammans med sina interner (avsatt från tronen; förlusten av ett barn; planerna på hämnd), så hade nog läsningen vunnit på en större kunskap om, och ett större intresse för Shakespeare än jag kan uppbåda. Kanske lämpar sig den också bättre för läsare som har mer tålamod än jag med självupptagna medelålders män. För i slutänden är Häxyngel för mig en bok som är verkligt välskriven, och som jag väl inte har så mycket ont att säga om egentligen, utom att jag aldrig hade läst ut den om det inte vore för att jag skulle recensera den.

Similar Posts:

• Pest eller kolera?
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Lekfull utflykt i serieland
• Präktig biografi
• Skruvad satir om utopins höga pris

Att vända på saker och ting är ett klassiskt sätt att tydliggöra det absurda i synsätt och strukturer som man är alltför van vid och det här är inte den första versionen där kvinnorna är de som har övertaget men en av de våldsammare, antagligen för att det är en skildring av tiden just kring ett maktövertagande. Innehållet i Gerd Brantenbergs 1970-talssnälla Egalias döttrar bleknar bredvid dessa kvinnor som inledningsvis hämnas faktiska oförrätter men sedan går allt längre.

Ramberättelsen blir en förstärkning av tankeexperimentet men tyvärr försvagar den mer än den lägger till. Den osäkerhet kring tiden som finns blir märklig, särskilt kombinerad med bildtexter till förhistoriska artefakter som småningom åldersbestäms.

Det finns många ekon från Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse och Oryx & Crake och det finns blurbar såväl av Margaret Atwood som sådana där boken liknas vid hennes men till deras nivå når den inte. Det är inte lika genomarbetat och trovärdigt och det finns ett visst effektsökeri som jag tycker skämmer det hela, liksom det tillkrånglande i tidsnivåerna. Tanken är god men utförandet har en hel del brister.

Samtidigt är det spännande – vad kommer att hända, hur kommer det att gå? Vi får följa huvudpersonerna under ett antal år genom korta nedslag där deras vägar korsas på olika sätt. En nedräkning men mot vad? Den utnyttjade fosterhemsplacerade Allie, gangsterdottern Roxy som bevittnat beställningsmordet på sin mor, den skrupellösa borgmästaren Margot som ser möjligheterna först och hennes dotter Jocelyn som inte är som andra. Och så Tunde, journalisten som granskar och bevakar det hela, som rör sig både bland kvinnorna och bland mansaktivisterna.

De sexuella övergreppen med kvinnliga förövare skildras noggrant och detaljerat, liksom övrigt våld och det blir nästan för mycket men vi har kanske blivit så avtrubbade att det måste till. Eller också är det för att de vackra scenerna ska framstå än mer som kontrast, eller kanske för att förstärka de små, små sakerna som egentligen säger mer om vår samtid:

”Du är inte svag. Det är du inte. Inte för nån som bryr sig om dig. Och vad skulle det spela för roll, förresten? Man får vara svag.”
Men det är just det.
Nu finns det stora annonstavlor med reklam där kaxiga unga kvinnor visar upp sina långa, böjda ljusbågar för gulliga, förtjusta killar. Det ska få en att vilja köpa läsk eller sneakers eller tuggummi. Det fungerar, annonserna säljer. Och de säljer ytterligare en sak till tjejer, tyst, vid sidan om. Var stark, säger de, det är så du får allt du vill ha.

Tesen är att det är kraften och förmågan som leder till de negativa konsekvenserna av den; kvinnor är inte på något sätt snällare, mjukare och godare än män, den starkare utnyttjar sin makt över den svagare helt enkelt för att den kan.

Similar Posts:

• Bestialisk ytlighet
• Oförglömlig läsning
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Maskuliniströrelsens bok för feminister
• Välsignad vare frukten

Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

Det här är inte första gången jag läser boken. Jag sveptes upp sent förra sommaren av bokens popularitet och slukade den, då på engelska. Så först och främst: vilken översättning. Normalt ilar det besviket i mig varje gång engelskan hörs bakom orden, när svenskan låter onaturlig och krampaktig. Men det är sällsynt i Maria Ekmans översättning. Hon har verkligen lyckats fånga Atwoods ton och känsla. Författarens sätt att säga mycket med små medel, att lämna läsaren med en halv pusselbit och en oroskänsla i magen.

Men boken. Boken. Av alla dystopier jag läst måste detta vara min favorit. Den utspelar sig i USA någon gång under slutet av 1900-talet. På grund av en ny sorts syfilis och föroreningar har födelsetalen stadigt gått ner. Som en följd av detta blir kvinnor ovärderliga för nationen, eller kanske snarare deras kroppar och förmåga att bli gravida. Långsamt förlorar kvinnorna sina rättigheter och vid historiens början har allt detta redan hänt. Offred är en så kallad Tjänarinna, vars uppgift är att föda barn åt landets mäktiga män. Landet drivs av religiös fanatism och alla kvinnor är extremt hårt kontrollerade.

Historiens styrka ligger i dess trovärdighet. Här finns inga hjältar. Inga otroliga vetenskapliga genombrott. Offred, vars riktiga namn aldrig avslöjas, är otroligt mänsklig. Hon revolterar, visst, men i små steg. Det går inte annat. Hon avskyr det som har hänt, men hon gör inte mycket för att stoppa det. Man anpassar sig: ”Vi är tvåbenta livmödrar, det är allt: helgade kärl, kringvandrande kalkar.” I stället är det framför allt tristessen som ständigt hotar, som kan få henne att begå ett misstag. Offred plågas av tristess, om bara något ville hända, och längtan. Efter värme, ett samtal, sin mor. Sin familj.

Det är skrämmande. Smärtsamt. Det är inte svårt att tänka sig hur det skulle vara att leva så som Offred gör, även om man inte gärna vill. Och säkert är mycket av det en realitet för kvinnor redan idag. Boken påminner oss om hur viktigt det är att värna om våra rättigheter, men också hur svårt det är. Och hur i princip omöjligt det kan vara att slåss inifrån ett låst system som inte vill annat än utnyttja dig.

Jag rekommenderar boken med värme, men också försiktighet. Det är en stark bok, svår och tung att läsa samtidigt som den imponerar. Men också viktig. Och så mycket bättre än tv-serien.

Similar Posts:

• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Välsignad vare frukten
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Den starkare
• Det sista som dör är hoppet?