Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Jag klargör ju i min presentation här på dagensbok.com att jag är en del av den stora PK-konspirationen, och säkert är det delvis därför jag tycker så mycket om Zelda och hennes vänner. Repliker som ”och då sa Nova att jag var en posörproletär, och då sa jag att hon är tjejen i ‘common people’ och sen drack vi jellyshots i vredesmod” kanske är lite för extrema för att falla under ren igenkänningshumor, men de ligger tillräckligt nära verkligheten i mitt facebookflöde för att bli hysteriskt roliga. Andra replikskiften däremot känns fullständigt realistiska, och blir komiska mer på grund av sammanhanget, och Neidenstams lättillgängliga teckningsstil:

-Du är så rolig, Zelda! Inte som alla andra tjejer!
-Jaså. Hur är ”andra tjejer”?
-Jamen du vet… Dom har ingen humor!
-Är det meningen att jag ska bli smickrad av kvinnoförakt förklätt till komplimanger?
-Nu är du precis som alla andra tjejer!

Någon gång blir jag förvånad över att Neidestam återanvänder skämt, som jag redan sett i hennes tidigare böcker, men det är en petitess. Över lag är albumet roligt, och lyfter inte sällan viktiga frågor som klass, rasism, sexism, och homofobi – framför allt genom att peka på hur de yttrar sig i sina mer subtila former. Som när den priviligierade, vita medelklasstjejen Nova beskriver sig själv som ”skitfattig” för att hennes mamma inte längre betalar hennes hyra, och hon måste sälja sina fonder och aktier, eller när ett lesbiskt par som väntar barn får frågan om hur det ”gick till när de gjorde barnet” men frågeställaren inte har någon lust att svara på frågor om hur deras ”normala” befruktning gått till. En del av serierna ter sig närmast som feministiska önskedrömmar, som den där en vardagssexistisk man till sin egen förvåning råkar kläcka ur sig sanningen om varför han har så svårt för feminister: han är så van vid privilegier att jämställdhet känns som förtryck.

Zeldas värld befolkas av hennes vänner och deras familjer, och karikatyrerna är träffsäkra både när det gäller det nördiga lesbiska paret, Zeldas arbetarklasspappa från landsbygden, och Novas gränslösa överklassmamma. Och under läsningen märker jag att jag börjar tycka allt mer om de här karaktärerna – de är mycket mänskliga, fyllda av dubbelmoral och idealistiska självbilder som de inte lyckas leva upp till, och de är genomgående väldigt charmiga. När Kimaya och Tove mot slutet av albumet får sitt barn, och Zelda blir gudmor, känner jag mig rentav berörd. Och där känner jag att Neidestam kommit ett steg längre än hon gjort i sina tidigare album. Hennes karaktärer har gått från att bara vara ett galleri med figurer som levererar komiska situationer, och blivit personer som jag faktiskt bryr mig om. Detta dessutom utan att serien blir mindre rolig.

Det här är serien för dig som liksom jag bär din PK-fana med stolthet. Framför allt om du (återigen liksom jag) är lite extra svag för historier om lesbiska par med lyckliga slut.

Similar Posts:

• Zelda är tillbaka!
• Olika nyanser av melankoli
• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan
• Igenkänningen uteblir när Stenmark försöker sig på fräckisar
• En affirmation om dagen

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

Johan Egerkrans vackra debutbok (om man nu vågar kalla den det, för han har medverkat i mängder av böcker tidigare) Nordiska väsen är ett slags uppslagsverk över just sådant oknytt, över vättar, jättar, skogsrån, spöken och odjur av olika slag. Varje typ av väsen, indelade i kategorierna ”Oknytt”, ”Dragväsen”, ”Hamnskiftare”, ”Dödsväsen” och ”Odjur”, ägnas någon eller några sidor text och inte minst mängder av suggestiva illustrationer.

Att John Bauer hör till dem som tackas på försättsbladet är knappast någon slump. Inflytandet från honom känns igen, såväl i teckningsstilen som i paletten. Färgerna är på en gång dova, mättade och skira. Andra associationer går till Astrid Lindgrens fantasy-berättelser, och till den animerade filmen Epic. Nordiska väsen framstår som lika delar konstbok som fackbok.

Faktamässigt finns det massor av mer saker jag skulle vilja veta. Hur hängde alla dessa väsen samman i en värld? Hände det någonsin att de interagerade med varandra? Hur var det egentligen att leva i en värld befolkad av alla dessa varelser? Karaktären av uppslagsbok gör den en liten smula snuttifierad.

Numera finns Nordiska väsen även utgiven som en skissbok som också ska fungera som målarbok där man själv kan färglägga huldror och mylingar, helt i linje med den flod av målarböcker för vuxna som dykt upp de senaste åren. Visserligen är Nordiska väsen en bok som ger mersmak, men själv får jag stora barndomsskämsskälvan av blotta tanken på att hålla på och kladda i Egerkrans fantastiska bilder.

Det finns bara en sak jag hade kunnat tänka mig att revidera lite, om jag får vara så fräck. Varför är så många av de kvinnliga varelserna så uppenbart erotiskt vackra, näst intill nakna, pinnsmala men kurviga? Jo, folktron berättar att de var vackra, men bondesamhällets skönhetsideal var väl inte precis ”heroin chic”? Medan inte ens Näcken är i närheten av het bland de manliga figurerna, utan mest ser ut som Gollum i Sagan om ringen?

Folktro och folksagor är långt ifrån de disneyfierade rentvättningar av dem vi är vana vid att se. Det kan bli såväl riktigt läskigt och bloddrypande som sexuellt. Naturen och det övernaturliga bär som regel på alla möjliga krafter vi velat sopa under mattan i civilisationen (Lina Neidestam leker ju med just det i Maran). Så det är inte precis något fel i en smula ögonfröjd, men lite större variation hade varit välkommet.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Kampen mot järnklon
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Nyklassiska troll

När vi förlorar den självklara platsen i kärleksbubblan forsar lidandet fram utan kontroll. Några reagerar med att bygga upp ett hårt skal och tänker: ”Jag ska aldrig bli kär igen!” Andra blir introverta och studerar den svartaste smärtpunkten. Det finns givetvis många andra kategorier; underhållaren som vill skämta bort smärtan, arbetsnarkomanen som jobbar dygnet runt, och sist men inte minst – världssamvetet, som reagerar på orättvisorna här i världen.

När vi själva inte är drabbade, finns risken att vi avmätt konstaterar: ”Ja, ja. Det går över, ska du se.” Om ältandet pågår för länge, vill vi likt en hurtig coach ropa till den narcissistiska självplågaren: ”Mister du en, står dig tusen åter, fattar du väl!”

Men andra gånger står vi så nära att vi tystnar och vi lyssnar i timmar på den som är ledsen. Vi gråter tillsammans.

Så är det att läsa några av historierna som tecknats av Bim Eriksson i serieboken Det kändes lugnt när mina känslor dog.

Serierna utmärker sig med sin icke-realistiska avbildning av hur människor ser ut. Alla har små huvuden och breda axlar som rinner ut i ofantligt långa armar. I centrum finns jaget som agerar i relation med andra människor och som måste förhålla sig till det omgivande samhället. Funderingar på relationer och känslor i monologens form avlöses av samtal där flera personer får yttra sig. Variationen gör att varje sekvens blir som en egen scen med en egen historia.

Många gånger har jag fnissat när jag läst serien Zelda av Lina Neidestam, som ofta får in en humorspegel i sin kritik av föråldrade könsnormer. Men inför läsningen av Bim Eriksson behövs ingen fnissvarning. Den inåtvända blicken och sökandet efter jagets egen röst framträder på ett sätt som väcker medkänsla. Vi presenteras för figurer som bär på en blandning av melankoli, en vilja att gömma sig för världen och en vilja att få vara i fred när orken tagit slut. Men det finns några ordväxlingar som väcker leendet hos coachen, till exempel denna:

Han: ”Fin Keps! Men du skulle vara mycket snyggare utan. Du har väldigt snygga lår också. Men så små bröst.”
Hon: ”Tanks!”
Han: ”Du menar thanks? Du är så gullig när du uttalar enkla engelska ord helt fel. Dumma lilla tjej.”
Hon: ”Nej. Jag menar tanks. Som i stora, gröna stridsvagnar. På väg mot dig. Skål!”

Några gånger tänker jag att det kvinnliga jaget uttrycker en universell känsla. Gemenskapens krav krockar med den inre jaguppfattningen för många av oss. Vi är naturligtvis överens om att stringtrosor och läppstift vanligen känns igen som kvinnliga tillbehör, men likväl vill jag se utanför genderboxen. Det är inte alltför ovanligt att flickor identifierar sig med en manlig superhjältes eller rockstjärnas kraft och styrka. Därför borde det vara möjligt för en pojke att kunna identifiera sig med vilsenhet, dålig självkänsla och kroppskomplex som den levandegörs här.

För min personliga del, välkomnar jag Bim Eriksson till Sveriges mångsidiga serietecknarkollektiv och hoppas att hon når många läsare med sitt skapande. De egenartade personerna ger nytt liv i berättelsen om kärlekssorgen som så sakteliga går över i det första stadiet av läkning. Tematikens olika nyanser av melankoli bidrar fint till vår gemensamma erfarenhetsbank, hälsar den luttrade coachen.

Similar Posts:

• En högst levande kropp i en högst levande bok
• Fullfjädrat tillskott till PK-kanon
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Drömskt och glasklart
• Försiktig erotik som inte rockar min värld

Den största styrkan är just storyns dubbelhet på så sätt att huvudpersonen fightas för att bekämpa maktstrukturer på alla de möjliga och omöjliga ställen de dyker upp samtidigt som hon brottas med sig själv för att få ihop teori och praktik på det personliga planet. Det med mänskligt skiftande resultat. På ena sidan skäller Zelda ut sina arbetskollegor för deras dåliga sopsorteringsengagemang och målar upp en klimatångest-framtidsdystopi a la Kevin Costner-filmen Waterworld. På andra sidan målar hon om en museiaffisch över människans utveckling till kvinnokroppar.

In emellan huvudberättelsen tar andra samhällskommenterade seriesidor plats. Som strippen om gubben på bussen som inombords beklagar sig över ungdomen som bara stirrar in i sina mobiltelefoner. I nästa ruta visar skyltar upp vad de omgivande personerna egentligen gör: arrangerar demonstrationer, följer politisk debatt, researchar c-uppsats, har skypemöte med jobbet och så vidare. Lina Neidestam är verkligen skicklig på att vända på perspektiven och serieepisoderna landar ofta spot-on. Manuset har blivit vassare och roligare för varje ny Zelda-samling. Detsamma gäller för tecknandet, som utvecklats väldigt sedan album nummer ett kom för sex år sedan.

Även om undertecknads stora Neidestam-favorit är den feministiskt erotiska Maran från 2011 är det svårt att inte dras med i historien om Zeldas svängande väg mellan barrikaderna och narcissism. Hoppas den fortsätter vindla många mil till.

Similar Posts:

• Zelda är tillbaka!
• Smart, politiskt och hett
• Fullfjädrat tillskott till PK-kanon
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!
• Svensk Sex and the city i serieformat

Det är inte så att jag har stört mig jättemycket. Okej, enstaka gånger har jag kanske tänkt att seriemediet kan bli ett sätt att späda ut en berättelse som innehållsmässigt knappt skulle räckt till en novell till ”grafisk roman”. Någon enstaka gång har jag kanske tänkt något åt det hållet. Men det är egentligen inte förrän Stina Hjelms Mitt dåliga samvete landar i min brevlåda som jag inser att jag nog var lite trött på den där monotonin.

Mitt dåliga samvete är en dagbok i serieformat – den första i en planerad bokserie från Kolik förlag (som ju också har en Femisexserie där än så länge Liv Strömquists Drift och Lina Neidestams Maran kommit ut). Den består helt enkelt av Stina Hjelms dagboksanteckningar: ibland regelrätta seriestrippar, ibland mer illustrerade tankar, ibland liksom inklistrade klipp eller skisser nedkrafsade på gamla kuvert eller rutat papper. Väldigt indie. Väldigt, väldigt snyggt.

Så jäkla snyggt. Jag hade ärligt talat nästan glömt att serier kunde vara så här SNYGGT.

Det är välkomponerade sidor, med eller utan rutor i olika storlekar. Ibland är stilen avskalad, med få, distinkta färgblock. Ibland är det mer skuggat och gråskala. Jag blir riktigt imponerad inte bara av hur tekniskt skicklig Hjelm är, utan minst lika mycket av hur boken hela tiden liksom strävar efter att verkligen hitta rätt utryck för känslor, ämnen, situationer och platser, hur den på en gång envetet och flyhänt prövar sig fram. Precis som huvudpersonen gör. Mitt dåliga samvete inte bara illustrerar en text; text och bild är lika bärande, lika nyanserade och centrala.

Mitt dåliga samvete utspelar sig kring Möllevången i Malmö i början av 00-talet och Hjelms dagbokstecknande kan handla om allt från existentiell ångest till en slags fysiska anekdoter som är befriande dråpliga att läsa om. Typ:

Kära Dagbok,
Alltså … Jag onanerade men råkade somna med handen mellan benen.
Vaknade med russinfingrar.
God morgon.

Att läsa Stina Hjelm är lite grann en blandning av två tankar: ”Gud vad skönt att det inte bara är jag!” och ”Det där har jag åtminstone inte varit med om!” Båda precis lika tacksamma.

Similar Posts:

• Vecka 24: Tiotusen orangea små bokreferenser
• Smart, politiskt och hett
• Zelda är tillbaka!
• Svensk Sex and the city i serieformat
• Osäkrandet av en genre

Erotik är spännande, tycker jag, för att det främst handlar om funktionell läsning. Det är klart att jag som kritiker tittar på språk och kvalitet och jämför sinsemellan, men det allra viktigaste är om upphetsningen föds eller inte. Och här finns det olika grader att ta hänsyn till. Blir jag våt/hård när jag läser? Är det nödvändigt att gå och göra något åt det till och med? Kan jag läsa i lokaltrafiken eller är det alldeles för genant?

Eller kanske är det bara kittlingen jag vill åt? Det lite lätt förbjudna, med en touch av romantik? Verklighetsflykt från den tråkiga vardagen? Ny gödning åt sexfantasierna?

Alla böcker söker skapa en värld som läsaren kan förlora sig i, och när det plötsligt handlar om sexuell upphetsning blir många blyga. Själv tycker jag att erotiken, när den är som bäst, har stora likheter med skräcken. Stephen King kanske inte är världens mest slipade språkkonstnär. Men blir jag rädd när ljuset släcks, då har han lyckats ändå. Ni vet, som de fruktansvärt undermåliga sexnovellerna eller taffliga filmklippen vi googlar oss fram till när upphetsningen slår ut hjärnan… Det är inte bra, men det fyller sin funktion.

Fifty shades of Grey skapade inte bara en norm för handling, där BDSM varvas med romance och dominant man lär upp oerfaren undergiven kvinna; det började även diskuteras omslag. I en intervju i radio sa Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo, att de inte märkt av något enormt uppsving på sin försäljning. Det föreslogs då att detta kunde bero på just omslagens karaktär; där Vertigo visar anus och trekanter visade den ”nya vågen” av erotisk litteratur bara försiktiga blurriga detaljer av kvinnokroppar, gärna i enhetlig färgskala, såsom blått. Kallt, avskalat, ofarligt.

Vare sig du gillar det försiktiga eller det mer direkta, är den här specialen till för dig som längtar efter en erotisk utflykt. Vi bjuder på både nyutkommet och djupdykningar i arkiven. Hoppas du hittar något att njuta av i vintermörkret!

/ Redaktionen genom Lina Arvidsson

Anonym: Flossie
”Stöt, älskling, stöt som en demon!”

”Nu, min käraste Jack, tänker jag prata med dig om de olika sätten att knulla, eftersom du naturligtvis vill knulla mig och eftersom jag för min del gärna vill bli knullad i alla möjliga ställningar och i varenda del av min kropp där en respektabel ung dam rimligtvis kan be om att få bli knullad.”

” Läs mer

Joy & Joel Svensson: Våga flyga: Vår väg till sexuell frihet
En guide till sexuell frihet

”Vi börjar mitt i en sexscen, där en kvinna bjuder ut sig till flera män i ett rum. Det är slickande, det är massageolja, det är bultande lemmar och blöt fitta. Avslutningsvis spermasprut gånger flera i ansiktet. Skrivet på ett sätt så att jag lite grann ångrar att jag började läsa den på tåget, i tron att det var en betydligt torrare fackbok.”

” Läs mer

Benedicta Söderberg: Tio lektioner i lust
Lite halvfuktigt

”Benedicta lever i en relation med Mark. Men de har glidit ifrån varandra sexuellt. En dag möter hon en man på tunnelbanan, Julian, som är av latinamerikanskt ursprung och har något som väcker Benedictas åtrå. De börjar träffas och Benedicta upplever nya saker sexuellt. Hon har tidigare bara legat med Mark.

Det här har blivit det traditionella upplägget, det vi plötsligt vant oss vid som kutym för erotiska romaner.”

Läs mer

Simona Ahrnstedt: De skandalösa
Romantik och historia i en vinnande kombination

”Känner du ibland ett starkt behov av kostymfilm? Lite Jane Austen att krypa upp i soffan till, med förbjuden kärlek, vackra klänningar och herrgårdar? Förförelse och bal på slottet? Då har du hittat rätt.

Simona Ahrnstedt har släppt tre böcker, men detta är den första jag läser. Hon brukar kallas Sveriges enda romancedrottning, men något säger mig att den sitsen inte kommer att vara helt säker framöver.”

Läs mer

Malva B.: Begär
Försiktig erotik som inte rockar min värld

”En sak jag är jävligt trött på, det är att det ska göras skillnad på kvinnors och mäns sexualitet. Kvinnors lust ses liksom fortfarande som lite mer försiktig, porslinsaktig, skör, och framför allt fin. Medan mäns är, vadå? Råbarkad porr utan subtilitet?”

Läs mer

E L James: Femtio nyanser av honom
Som Gessle med ögonbindel

”När jag får i uppdrag att läsa bestsellern Femtio nyanser av honom, på engelska Fifty shades of Grey, är den redan boken alla talar om. På Ica-jobbet undrar kollegorna om jag läst den än, för alla har ju det, man böjer sig över kassan och viskar och fnissar, “jo, jag gillade den”, hihihi…” Läs mer

Simona Ahrnstedt: Betvingade
Historisk hetta

”När jag med tajt deadline kastar mig in i Betvingade har jag hört Simona Ahrnstedt berätta om den flera gånger. Om boken och om genren hon skriver i, romance, som är den största litterära genren ute i världen men som knappt existerar i Sverige. Visst är vi svenskar lite tillbakadragna, lite fina i kanten och drar oss för att läsa om romantik och…” Läs mer

Vina Jackson: Åttio dagar gul
Sexuellt maktspel

”Hur bra kan en bok som marknadsförs som erotisk litteratur vara tänker jag, innan jag slår upp första sidan i Åttio dagar gul och börjar läsa. Den är inte så tokig som jag först trodde. Märk väl att jag läser den här innan jag har hakat på 50 shades of Grey-hysterin och inte har så mycket att jämföra med men nog känns det …” Läs mer

Gunnar Blå: Du äter mitt ansikte och ännu fler historier
Välkommen in i en skruvad värld

”Första gången jag kom i kontakt med Gunnar Blå, en pseudonym flitigt anlitad av Vertigo, var två år sen, då jag lånade en novellsamling av en kompis. Jag var i starkt behov av nya sexfantasier, och är det något man kan hitta hos Gunnar Blå är det just det. Nytt. Jag läste om den gigantiska skolflickan som vandrade gatorna fram…” Läs mer

Åsa Anderberg Strollo (red.): Het
En ny erotisk ungdomslitteratur

”Att erotisk litteratur betraktas som en trend just nu har väl knappast något missat? I bokhandlarnas skyltfönster dignar högar av Fifty shades of Grey. I bok-tv och bokradio talar man om den – den nya erotiska litteraturen. Inte för att erotiska skildringar på något sätt är nytt, den som har läst en del och…” Läs mer

Lina Neidestam: Maran
Smart, politiskt och hett

”För fyra år sen utkom den första delen i kolik förlags femisex –serie, Drift av Jan Bielecki och Liv Strömquist. Nu kommer alltså nästa bok, Maran av Lina Neidestam. Det är porr där kroppar och karaktärer fortsätter att vara subjekt. Men framförallt är det porr som välkomnar…” Läs mer

Karolina Bång: Cowgirls
Pang, pang! Glädjerus i trosorna

Karolina Bång har skapat ett Vilda Västern-universum i serieformat enbart befolkat av lesbiska kvinnor. En sån underbart bra idé det är! Varje serie i erotiska serieboken Cowgirls introduceras med en sidan tre-tjej, minus
…” Läs mer

Denis Robert: Lyckan
Hormonell magi

En av mina vänner, Ernesto, anser att det som förenar en man med en viss kvinna är att deras fortplantningsorgan passar perfekt ihop. (…) Enligt Ernesto hade Gud tänkt sig sex sju miljarder individer med manliga och kvinnliga organ, hanar och honor…” Läs mer

Alfred de Musset: Gamiani eller en orgie i två nätter
Det som är boskap i andra…

Det är svårt att recensera en bok som Alfred de Mussets Gamiani. Det är svårt överlag att recensera erotik, och det blir inte enklare av att den är skriven 1833. Den centrala frågan här måste vara: är det fortfarande läsbart? Jo…Gamiani är en gotisk, erotisk roman…” Läs mer

Leif Eriksson: Kärlek – de bästa erotiska berättelserna
Det pornografiska är politiskt?

Det fanns en gång en tid, betydligt mer naiv än vår egen. (Det är åtminstone den dominerande föreställningen.) På den här tiden trodde man på den frigörande kraften i … lite allt möjligt, faktiskt. Pornografi till exempel. Kanske berodde det på att det fortfarande i så stor utsträckning…” Läs mer

Juan Manuel de Prada: Fittor
Voi vittu vilken störtskön lektyr!

”En kuk är en kuk är en kuk” skrev Sture Dahlström i någon av sina böcker. Och nu är det även dags för fittan att inta de finare salongerna. Bra. En fitta är en fitta är en fitta och inget annat. Det är hög tid att sluta censurera allt som befinner sig nedanför…” Läs mer

Liv Strömquist: Drift
The female gaze

Feministisk sexunderhållning i serieform, hur mycket sådan har du i bokhyllan hemma? Nej, förmodligen inte. Men nu har Kolik förlag bestämt sig för att ändra på det. Med Drift drar förlaget igång sin Femisexserie som ska erbjuda “antimoral, kvinnliga subjekt och hälsosam…” Läs mer

Du hittar ännu mer lästtips i våra tidigare erotikspecialer:
2012 Erotik och Romantik
2010 Sex

Similar Posts:

• Historisk hetta
• Sexuellt maktspel
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Sexuell önskelista 2
• En ny erotisk ungdomslitteratur

Juni växer upp tillsammans med sin pappa i hippiekollektivet Skogen. Hon rår för det mesta om sig själv, går dit hon vill gå, med den som finns tillgänglig. I kollektivet gör Juni även sin första bekantskap med serier, och det är inte vilka serier som helst utan ”vuxenserier” med mycket naket. Pappans oförmåga eller ovilja att censurera bort valda delar av verkligheten för sin dotter följer henne upp i vuxen ålder. ”Det största hotet mot demokratin är censur!”, ”För om man visar vissa saker men inte andra hycklar man.” och ” Vi måste ge våra barn en sann bild av verkligheten!” är den syn på censur som Juni blivit sviken av som barn.

Uppväxten i hippiekollektivet har även gjort Juni oförberedd på de sociala situationer hon hamnar i. Hon börjar läsa grafisk design och illustration på Konstfack och vet inte hur hon ska hantera de öppna, kala lokalerna. Istället för att gå med de andra på lunch sitter hon kvar själv, har ångest varje dag och vill hellre göra serier än skapa grafisk design.

Den problematiska relationen till pappan följer med upp i vuxen ålder. När Juni konfronterar pappan med varför hon fick läsa dessa erotiska serier som barn försvarar han det med: ”Förresten var det för att USA var fullt av hycklande moralister som ville förbjuda allt som var roligt”. Och det är ett av de få ställen som distansen mellan pappan och Juni blir rolig i all sin tragik.

Att Juni tillslut lever ut den fria sexualiteten som hon är uppfostrad med är befriande i all sin självklarhet. Hon dejtar män med skev manlighetssyn, män som skrämmer henne och åker till Italien och knullar runt. I Italien är det som gjort för konflikt, spänning och hetta. Men det potentiella triangeldramat blir varken till trekant eller gräl. Därför blir Julia Thorells kollegor Lina Neidestam och Frida Ulvegren mer utmanande mot både karaktärer och läsare.

Bilderna är ritade i svartvitt, med en lätt överdriven detaljrikedom. I de kapitel som skildrar uppväxten och pappans hem är det ett myller av grejer, som gör det svårt för läsaren att uppfatta det som faktiskt finns där. Men det är liv, rörelse och värme i illustrationerna. Undantaget är Konstfack, som är rakt och rent, precis så dött och ogästvänligt som Juni upplever det.

Det är en klassisk uppväxtskildring av en ovanlig barndom, som Julia Thorell skriver och ritar fram. Den är många gånger förutsägbar på ett sätt som gör att alla möjliga utvägar försvinner. Men Juni ger mig en insikt i att alla barndomar behöver bearbeta sina egna trauman. Och att Juni efter sin uppväxt i kollektivet Skogen trots allt har lyckats hamna i en vuxenserie tillsammans med både naket och erotik måste trots allt räknas som en vinst.

Similar Posts:

• Fri kärlek
• Svensk Sex and the city i serieformat
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• Olika nyanser av melankoli
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format

Och så minns jag att Zelda har blivit dumpad. I den första serierutan sitter hon i sängen med tårar i ögonen, en påse nachos på sin ena sida, en dildo på den andra, mobilen inom räckhåll och en bild på exet stående på fönsterkarmen. Men det dröjer inte längre förrän Zelda får antagningbeskedet till en konstskola i Malmö, glömmer allt vad ex heter och redan är ute på nya äventyr.

Den geniala humorn inbäddad i feministisk samhällskritik som finns i varje seriestripp är en av anledningarna till att man måste älska Zelda. En annan, och kanske den största, är hennes dubbelmoral. Zelda är en idealistisk tjej, men ganska ofta krockar de feministiska idealen med hennes bekräftelsebehov, kåthet och ambitioner. Konstvärlden står inte utanför de strukturer och hierarkier som Zelda försöker bekämpa, vilket hon också bittert får känna på under sin tid på skolan. Som tur är finns superskärpta rumskompisen Ester som ett slags värderingsdjävul på Zeldas (och läsarnas) axel. Det är också Ester som får ner Zelda på jorden när hon drar iväg för att leva backpackerklichén och ”hitta sig själv” i Asien. Trots att Zelda som serie och karaktär är skarpast när hon får befinna sig i välbekanta miljöer, där hon haft längre tid på sig att odla sina idéer i könsrollskampen, uppskattar jag mycket att Zelda förflyttas till en annan världsdel och får byta miljö mitt i boken. Här får Zelda inte bara utvecklas från mycket dubbelmoralisk till mindre dubbelmoralisk, hon ger också den inte helt oproblematiska backpackerkulturen ett par pekfinger.

Lina Neidestam har en förmåga att identifiera många av de klichéer, karikatyrer och roller som kan finnas i en ung, samtida (västerländsk) kvinnas värld. När hon låter den genommänskliga Zelda, med alla sina styrkor och svagheter, möta dessa blir det för mig realistiskt på ett skruvat sätt och ibland läskigt igenkännande. Att Lina Neidestam även i dialog och tecknarstil lyckas gestalta sina karaktärer exakt, men med ett på seriemanér något övertydligt sätt, gör inte saken sämre. Jag är överförtjust i Zelda och kommer att läsa serien lika slaviskt som ett skolbarn läser sin Bamse (eller vilken serie kidsen nu läser nuförtiden) när det är dags att göra läxorna.

Några tips till den som skaffar Zelda 2. Kampen fortsätter: 1) Se till att ha gott om tid, för när du väl har öppnat den måste du läsa klart hela. 2) Om du läser den på tunnelbanan/bussen – förbered dig på att folk tycker du är knäpp, eftersom du inte kommer kunna låta bli att skratta. 3) När du är klar – ställ in den bokhyllan och plocka fram valfri sida när du har en tråkig dag och behöver något göttigt. Du kommer att skratta igen.

Similar Posts:

• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan
• Svensk Sex and the city i serieformat
• Fullfjädrat tillskott till PK-kanon
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• Smart, politiskt och hett