Det fanns en gång en tid, betydligt mer naiv än vår egen. (Det är åtminstone den dominerande föreställningen.) På den här tiden trodde man på den frigörande kraften i … lite allt möjligt, faktiskt. Pornografi, till exempel. Kanske berodde det på att det fortfarande i så stor utsträckning var de heterosexuella männens agenda som gällde. Kanske var man helt enkelt inte så förutseende.

Och kanske, kanske såg pornografin, åtminstone delvis, annorlunda ut då. Om man ser till exempel den lekfulla blandningen av naket och politik i filmer som Jag är nyfiken gul kan man faktiskt få det intrycket.

I denna den sexuella frigörelsens anda gjordes antologierna Kärlek. Hela fjorton stycken hann komma ut under åren 1965 till 1970 och bara den första delen såldes, enligt redaktören Leif Erikssons förord, i imponerande dryga 300 000 ex. Sex skulle in i finrummen och upp på dagordningen med hjälp av litterärt högstående erotiska skildringar och det är förstås historiskt intressant att se en del av det där i nytryck.

När Eriksson nu samlar ”de bästa” av de fjorton volymernas berättelser svarar han själv retoriskt på ifall dessa har ”något att ge nutida läsare annat än kanske bara en svagt kittlande fläkt av nostalgi? Har de ännu i dag förmågan att uppröra sinnena och stimulera lusten? I det första fallet: nej, i det andra: ja.”

Alldeles bortsett från den lite knöliga språkliga logiken, måste man nog ifrågasätta även sakinnehållet i detta. Det är ganska svårt att se vare sig den litterära kvaliteten – särskilt som det här ska föreställa det bästa ur så många böcker – eller någon rent tematisk fräschör. Här och var finns riktigt obehagliga stråk, som där kvinnors lust snarast framstår som något som uppstår först efter att man tvingat sig på dem. Överlag är dock effekterna omedvetet – och i något fall, tror jag faktiskt, även medvetet – komiska, vare sig det gäller det lätt diskbänksrealistiska i de mer samtidsnära skildringarna eller det burleska i de historiska. Något kitschigare än en titel som ”När det gick för kyrkoherden” får man nog leta efter.

Ändå finns det förmodligen en anledning till att just det heliga ståndet – bokens humor mer än min, ska påpekas – så gärna placeras i komprometterande situationer i flera av de här berättelserna. Att plocka ner kyrkfolk till det fysiskt mänskliga hade fortfarande sina rent politiska poänger. I det här sättet att rent bokstavligt klä av auktoriteter kan man faktiskt ana den där påstått subversiva kraften. Det inser jag i samlingens sista berättelse, Gottfried Grafströms ”Själ i flamma, blod i dans”, en erotisk dröm kring förra sekelskiftets litterära elit. Den är tydligt inspirerad av sedlighetsbråket kring ”En morgondröm” och i de skamlösa huvudrollerna återfinns såväl Gustaf Fröding som Verner von Heidenstam. Det är fortfarande inte särskilt sexigt, men lite kul är det faktiskt.