Ida åker till sommarhuset som hon äger tillsammans med sin syster. Hon känner sig som en gäst i sitt eget hus. Det skaver och värker inombords ju närmar sommarstugan hon kommer. Där finns systern Marthe med sambon Kristoffer och hans dotter, Olea.

De har tagit över, tycker Ida. De har målat sommarstugan i en ny färg och nu ser den ut som alla andra.

Huset är fullt av minnen. De hänger kvar i form av dofter, gamla snäckskal och barndomens porslin. Här finns starka känslor från förr som upprepar sig i nuet. Att aldrig vara den utvalda. Att aldrig få vara mittpunkten för uppmärksamheten i familjen. Att vara den som alltid förväntas klara sig själv. Den duktiga och starka.

Jag hänger mig kvar i boken trots irritation och ångest över Idas beteende. Jag känner med henne och lider med henne. Jag vill väcka henne från självföraktet, onödigt risktagande och den förödmjukelse hon utsätter sig för om och om igen.

Avundsjuka, missunnsamhet och oförmåga att ta ansvar för sina handlingar är återkommande egenskaper jag lägger på Ida.

Jag drar mig till minnes känslan jag fick av Lena Anderssons Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. En person som är oförmögen att se sig som något annat än ett offer för andras handlingar.

Aubert har skrivit en bok som berör och upprör.

Similar Posts:

• Nio resor i andras ångest
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Syskonlängtan

Lena Anderssons nya roman, Sveas son, har underrubriken ”En berättelse om Folkhemmet” och som alltid med Andersson är det på många sätt en idéroman det handlar om. En undersökning av det där begreppet eller tidsperioden. Folkhemmet.

Huvudpersonen Ragnar Johansson föds av mor Svea det symboltyngda året 1932, då Socialdemokraterna tog makten för att sedan behålla den i obrutna 44 år. Folkhemsbygget och Ragnar är med andra ord lika gamla.

Är de till och med ett och detsamma? Kanske. Kanske inte. Om Ragnar är Folkhemmet så är han nog mera Folkhemmet som det blev än Folkhemmet som ideal. Ragnar är vanlig, och han sätter en ära i att vara vanlig. Av Folkhemsdrömmen om att vem som helst ska kunna bli vad som helst märks inte mycket. Föräldrarnas fattigbondska blygsamhet präglar också Ragnar, som annars tar avstånd från allt hembakt, gammeldags och irrationellt. Begåvningen för trä, form och möbelsnickeri omvandlar han opretentiöst till att bli träslöjdslärare i förorten.

Det enda område där det för honom framstår som okej att utmärka sig är idrottens. Därför satsar han också allt han kan på dotterns skidkarriär, och tappar närmast livsgnistan när hon väljer bort den för akademiska studier. Han har inget annat att kanalisera några ambitioner på, inget annat sätt att uttrycka kärlek än genom att få till den perfekta vallan.

Där någonstans slår det mig att också Lena Andersson hade en skidkarriär som ung, och tydligen var hennes pappa just slöjdlärare. Så kanske är det inte enbart en idéroman ändå. Alldeles oavsett får karaktärerna liv genom att man träffat dem så många gånger i verkliga livet. Inte minst generationsskillnaderna, hur svårt Svea, Ragnar och dottern Elsa har att förstå varandra, eftersom livsvillkor, ideal och tankesätt förändrats så drastiskt under deras respektive livstid, är också drabbande gestaltat.

Sveas son är en roman man behöver vrida och vända på. Gärna tillsammans med andra – jag skulle tro att det här vore en alldeles utmärkt bokcirkelbok för alla som har en eller annan erfarenhet av Folkhemsperioden. Om det sen är som verklighet eller som retorisk modell.

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Hopplöshetens historia
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Oskyldig tills motsatsen bevisats
• Ångest, självförakt och relationsproblematik

Jag kommer inte att åka till bokmässan i år. Det är skillnad.

Jag har gått på bokmässan i många år, det kändes som något man måste göra som bokfanatiker, men de senaste 7-8 åren har jag åkt dit i jobbet. När jag nu har nytt jobb och inte är tvungen att medverka känns det extra tydligt att jag är, och alltid har varit, fri att själv bestämma om det är värt att gå till bokmässan eller inte. Och plötsligt känns bokmässan, speciellt då det som den i år valt att bli, bara inte värt det.

Jag har full respekt för dem som väljer att gå dit och faktiskt ta striden, till skillnad från att vara där och låtsas som ingenting för att sälja fler böcker. Fore jag till bokmässan skulle jag stödja dem som aktivt vill utgöra en motvikt till den ökande normaliseringen av rasism och fascism.

Jag har full respekt för dem som vägrar gå dit med motiveringen att detta inte är en strid vi ska behöva ta 2017, eller att det helt enkelt inte är säkert att vistas bland anhängare till dem som bokmässan sträckt ut en hand till. De som å andra sidan likt Lena Andersson vill vara ”nyfikna” på vad deras motståndare står för kan upplysas om att världen tog debatten med fascismen mellan 1933 och 1945, och det avsnittet av SVT Opinion slutade med tiotals miljoner döda och hängningar i Nürnberg. Inga nya rön har tillkommit sedan dess som bör få oss att omvärdera åsikten att människor är människor.

Det är busenkelt att inte gå på bokmässan. Jag föddes inte på bokmässan. Mitt naturliga läge är att inte vara på bokmässan. Bokmässan har ingen självklar rätt till mina pengar och min tid. Jag bojkottar den inte; jag väljer bara inte till den. Det må låta som hårklyverier, men jag tycker det är en viktig skillnad:

Bokmässan har, när de envisas med att bjuda in medverkande som sprider hat, förnekar förintelsen och uppmanar till våld mot oliktänkande, när de blidkar mörkerkrafter som ger fullkomligt fan i det bokmässan borde handla om annat än som en möjlighet att flytta fram sina positioner i Debatten™, och när de försvarar detta med att gömma sig bakom åsiktsfriheten, ogiltigförklarat sig själv som något annat än en glorifierad firmafest med bokbord. Åsiktsfrihet är viktigt eftersom idéer kan försätta berg, men det är just därför det är viktigt att vi klarar av att se vad olika åsikter faktiskt står för och vilket samhälle de förordar. Om alla åsikter ska behandlas exakt lika, om åsikten att förintelsen inte ägde rum ska ges samma vikt som åsikten att det är värt att köa för Jan Guillous autograf, har åsiktsfriheten urholkats till meningslöshetens gräns.

En bokmässa som kapitulerar på en så grundläggande punkt är inget som ska bekämpas. Den är bara meningslös. Meningslösa saker väljer man inte bort, man låter dem bara samla damm i ett hörn tills de antingen visar sig vara värda något igen, eller glöms bort helt.

Similar Posts:

• Därför åker jag inte till bokmässan i år
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?

Fast nog bär de på ämnen som ständigt engagerar. Anderssons Egenmäktigt förfarande är ju ett slags omvänt svar på Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Och 1800-talsromanerna Thérèse Raquin och Madame Bovary ekar ju genom litteraturhistorien. Hursomhelst: det blir i alla fall alltid ett himla liv.

Föreliggande novell handlar om Dmitrij Dmitritj Gurov, en sexuellt lysten man som ideligen bedrar sin fru. Ser han sin motsvarighet i kvinnor så finner han dem motbjudande, men tänker på dem i andra ordalag än när han beskriver sig själv – och någon jämförelse med honom själv kommer inte på fråga. Den är det jag som gör. Nej, kvinnor är en underlägsen ras minsann.

Gurov möter Anna Sergejevna (även kallad ”damen med hunden”) på en resort i Jalta vid Svarta havet, där båda vistas ensamma. Det går undan! Ingen onödig transportsträcka här inte, mellan första ögonkastet och första kyssen en vecka senare.

Medan han närmade sig henne ”uteslutande med en hemlig baktanke som hon inte [kunde] vara ovetande om”, är det hon som istället står för samvetskval och svimfärdighet. En affär inleds. Än så länge är det emellertid inte fråga om någon särskilt allvarsam lek.

En dag måste Anna plötsligt resa hem till ”staden S.” av familjeskäl. Men hon följer honom ändå ”som en skugga” när han senare vandrar i hemstaden Moskva. Förälskelsen blir ett faktum lika rasande fort som uppraggningen ägde rum i Jalta – och så har han ingen han kan prata med! Ett reellt mansproblem.

Han reser snart till ”S.”, chansar på att Anna gillar opera och hittar henne mycket riktigt i publiken. Ett dubbelliv inleds. Sedan, med händerna på Annas axlar, råkar han få syn sig själv i en spegel, inser och deklarerar för sig själv att det här, det är kärlek. Det blir svårt att göra upp med våra nuvarande liv och bilda ett nytt tillsammans – men vi fixar det. Framme!

Jag ska läsa novellen igen. Berättelsen ter sig tillfället lite väl hastig, mer som en romanskiss än något som hör novellformen till. Men som samtida novellslukare är jag nog bara van vid något annat, så jag återkommer hellre än ratar. Det finns kanske en anledning till att förlaget Bakhåll trycker sina böcker på beständigt papper.

Similar Posts:

• I förhållande till förhållanderomanerna
• Tidsförflyttning
• Att göra någon till sin
• The story is –
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati

Konsthistorien är en kökkenmödding. Särskilt när det gäller kvinnorna. Det enda man kan göra är att sätta igång att gräva. Ibland hittar man något värdefullt, men däremellan är det tyvärr fullt med skit.

I sin tredje roman Aftonland skildrar Therese Bohman hur livet kan te sig efter en skilsmässa. Berättelsen präglas av ett stilla vemod och en slags lågmäld desperation som stundtals blir underhållande. Många som brutit sig loss ur ett längre förhållande kommer att känna igen sig i Karolina och den postapokalyptiska stämning som omger henne. De kommer att känna igen sig i humörsvängningarna. I självtvivlet och i hoppet som trots allt ändå finns där.

Therese Bohman låter berättelsen ta sin början i en årstid som återspeglar Karolinas känsloläge. Sensommaren.

Det var den oroligaste årstiden, augusti och tidig september, med det mätta sensommarljuset, havet som gick från högsommarens koboltblå till en mörkare preussisk blå, grönskan som mörknade, stum och kärv, och blev svart i lövverkets skuggor. Det fanns ett stråk av grymhet i alltsammans, något nästan mardrömslikt.

Miljöskildringarna spelar en viktig roll i Aftonland. Här blir texten poetisk, stämningsskapande och kontrasterar effektfullt mot de vardagsnära och enkla, ibland inte lika välfunna, formuleringarna som vi hittar i dialogerna. Vilket i och för sig känns logiskt. Karolina Andersson verkar vara en människa som inte direkt tar för sig i sociala sammanhang. Hon står hellre vid sidan av och betraktar. Visserligen har hon skapat profiler på Facebook, Instagram och Twitter men hon postar sällan något. Istället nöjer hon sig med att bokstavligen låta livet glida förbi henne i de statusuppdateringar som vänner och bekanta gör. Överhuvudtaget verkar det som om Karolina tillbringar en hel del tid på nätet. En del av den tiden ägnar hon åt att bildgoogla apor. Till en början som en del i sitt forskningsprojekt om djur i konsten men efter hand med en stigande fascination inför vad apan symboliserar: ”inte bara sexualiteten utan hela mänsklighetens djuriska sida, det bortträngda, det mörka, och dessutom den andre, det okända, det ociviliserade”.

Intresset för apor leder Karolina vidare till den ryske veterinären Ilya Ivanov och hans avelsexperiment. Det sägs att Josef Stalin gav Ivanov uppdraget att avla fram en ny ras. En korsning mellan apa och människa. Och det sägs att det fanns en rysk kvinna som frivilligt erbjöd sig att delta i experimentet. Karolina fantiserar om denna kvinna och identifierar sig med henne.

Var det något Karolina kunde förstå så var det längtan efter något att underkasta sig. Något större än en själv: vetenskapen, konsten, religionen.

Karolina grämer sig över att hon varken har man eller barn. Men hon är välutbildad och har hunnit skaffa sig en fin titel inom akademin. Hon är dessutom en återkommande kultursidesskribent på en stor svensk dagstidning. Många vägar ligger öppna för henne och hon kan välja vilken av dem hon vill gå. Här finns en frihet som Therese Bohman också understryker i hennes namn. Karolina betyder fri kvinna. Trots all denna frihet har hon svårt att hitta en riktning. Hon kan inte, eller kanske vill hon inte på riktigt, överge känslan av att hennes liv ligger i ruiner och att allt egentligen är meningslöst. Allt utom konst, alkohol och sex. Även om inte ens dessa berusningsmedel längre lyckas ge henne lika starka upplevelser som förr. Likt den ryska kvinnan är Karolina en frivillig deltagare i experiment som leds av män. Efter några glas vin är de alla lika underbara. Hon är som sagt inte så kräsen, men hon är heller inte särskilt aktiv. Hon låter sig väljas och inte tvärtom. Hon tillåter männen att använda henne för sina egna syften och kanske får hon också något ut av det. En stunds distraktion. Någon sorts bekräftelse. Innan hoppet återigen slocknar när det visar sig att han faktiskt inte vill det hon vill.

Hon ville ha någon som tyckte om henne på riktigt. Någon som tyckte om henne tillräckligt mycket för att vilja tänka på framtiden tillsammans med henne.

Trots denna längtan är det oklart om Karolina själv är kapabel att tycka om någon annan ”på riktigt”. För som hon konstaterar: ”Alla jag har känt har jag bedragit med mig själv.”

Therese Bohman skriver skickligt fram miljöer och en inre monolog som speglar Karolinas växlande sinnesstämningar. Den plötsliga svindel som uppstår i ett oväntat möte med mellanstadieförälskelsen Robban. Bakfylleångesten efter en vinindränkt kväll som slutat med hångel i hans svarta skinnsoffa. ”Det här går inte längre, tänker hon. Den här tillvaron är patetisk. Det kan inte fortsätta så här.” Men hur ska då Karolina, eller vilken annan fri kvinna som helst, agera för att ta sig ur en patetisk tillvaro. Eller för att aldrig hamna där. Av en idéroman kan man förvänta sig ett svar och i slutet av Aftonland presenteras också en lösning på Karolinas dilemma som går i polemik med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det handlar om att vi kvinnor själva måste ta ansvar för att våra liv blir som vi vill ha dem. Vilket i sin tur kanske innebär att vi inte frivilligt bör ställa upp på alltför många manligt ledda experiment som inte verkar bidra till vår egen lycka. Eller i korthet. Om någon erbjuder dig möjligheten att bli befruktad av en apa. Tacka vänligt men bestämt nej och gå därifrån.

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Drömmen om det lite bättre
• Drömsk och skimrande adventskalender
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Sorg, saknad och konst

Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor, Max och Lucrezia. Deras livsöden flätas samman genom en rad absurda händelser som skildras detaljerat men samtidigt distanserat, ibland nästan lakoniskt. Resultatet blir surrealistiskt och drömliknande, men på samma gång märkligt vardagligt och Wolff skriver så skickligt fram sin intrig att läsningen stundtals känns hypnotisk. Texten tar tag i mig och släpper sällan greppet. Bara ibland blir berättelsen en smula för skruvad, på gränsen till det effektsökande.

Ellinor är en 36-årig kvinna med en krass syn på kärlek. Johnny lärde henne att slåss och knulla men dumpade henne när hon gick upp i vikt, och sedan dess har hon aldrig släppt in någon på allvar. Men helt ensam vill hon ändå inte vara. Hon söker efter en ”öm men inte alltför öm man” på en dejtingsajt och får på så sätt kontakt med Calisto, en överviktig litteraturkritiker med villa i Saltsjöbaden. Calisto är en stor beundrare av författaren Max Lamas och otroligt stolt över att ha blivit ombedd att läsa och komma med synpunkter på hans senaste manus ”De polyglotta älskarna”. Wolffs roman är alltså också en metatext. Det är en roman om en roman där litterära referenser gång på gång dyker upp och där författarens roll och skrivandet som process diskuteras parallellt med huvudintrigen.

Max, vars berättelse vi får följa i del två, har inte längre sex med sin fru. Istället för att skilja sig från henne, och från hennes lön som kommer in på kontot den 25:e varje månad, unnar han sig tillfälliga distraktioner. Han drömmer om att möta en polyglott älskarinna. Hon ska vara mycket ung ”med enorma vita mjölkdoftande bröst” och hon ska tala alla de språk han själv talar. På så sätt ska de kunna komma varandra nära. Max tillbringar dagarna med att vandra runt i Stockholm i syfte att finna inspiration till en novellsamling om staden i Hjalmar Söderbergs anda. En sysselsättning som han kombinerar med att hålla utkik efter drömkvinnan. Det är på en av dessa vandringar som Max får tag på en tidning där ett reportage om kvinnorna i familjen Latini väcker hans nyfikenhet.

Lucrezia, som är den yngsta av dessa tre kvinnor, tar över berättandet i den sista och mest fantasieggande delen av Wolffs roman. Skildringen av den aristokratiska familjen på fallrepet och miljöerna de rör sig i, Palazzo Latini i Rom och lantegendomen i Tolentino, är så levande att det känns som om jag varit där. Wolff skriver, för att använda ett italienskt uttryck, con gusto om Lucrezias privilegierade uppväxt tillsammans med en excentrisk mormor, en galen mamma och en mild men frånvarande pappa med arbetarklassbakgrund. Tjänstefolket består av tre sydamerikanska män som mormodern kallar för ”kypare” och som alla tre har ett speciellt förhållande till speglar. En av dem kan inte sluta betrakta sin spegelbild, och påstår att han i den letar efter något i sig själv som gått förlorat. Den andra ser spegeln som demonernas boning och ett verktyg för att odla egoism och självupptagenhet hos människan. Den tredje kyparen menar att speglarna är samhällsspioner som håller människorna i schack genom att få dem att, helt frivilligt och flera gånger om dagen, idka självkontroll.

Kyparnas förhållningssätt till speglar påminner om de senaste årens debatter som handlat om huruvida selfies, och fixeringen vid smartphones överhuvudtaget, är bevis på att människan blir alltmer narcissistisk och instängd i sig själv eller om dessa fenomen tvärtom utvecklar vår personlighet och sociala förmåga. Anekdoten om kyparna och deras speglar fungerar också som en miniatyr av Wolffs roman som helhet, där spegeln ofta återkommer som symbol i hennes skildringar av relationer. Genom andra människor kan vi nå självinsikt och utveckling, precis som genom en spegel tycks texten mena, men våra relationer kan lika gärna enbart syfta till att förstärka den bild vi redan har av oss själva.

Det är nog så, Max, att du aldrig sett någon kvinna göra något alls. Vad menar du? sa jag. Du har aldrig sett någon. Du har bara sett dig själv, och kvinnorna du haft har bara varit de speglar som du kunnat se dig själv genom.

Wolff skriver om speglar och språk. Om hur våra drömmar om att bli sedda och förstådda både konstrueras och försvåras av genus, klass och en alltför välutvecklad självgodhet. Men även om stoffet i De polyglotta älskarna har många likheter med det som finns i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (exempelvis kulturmän, besatthet, stalkerbeteenden) så är Wolffs berättelse långt ifrån det man vanligtvis förknippar med en idéroman. Karaktärerna är mångfacetterade. De är avskyvärda och djupt mänskliga på samma gång, och sakernas tillstånd är absolut inte permanent. Allt, och alla, kan när som helst förändras.

Det finns nav i våra liv, händelser som definitivt förändrar oss. Det finns människor som triggar igång dessa händelser och som kan vara perifera, suddiga ansikten i bakgrunden på en bild, tills man en dag förstår att de varit centrala.

Med De polyglotta älskarna komplicerar Wolff världen och människorna istället för att förenkla dem. Och jag tycker mycket om resultatet.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Befriande nattliga promenader
• Allt är som vanligt
• Nedstigning i otrons labyrint

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

Det är lätt att tycka bra om domare Maye. Hon är en sådan person som många kanske gärna skulle vilja vara. Klarsynt  –  ­inte kall. Exakt  –  inte tråkig. Rättrådig – inte hämndlysten. Nåja, kanske bara en smula. Och detta trots att hon många gånger under sin karriär blivit vittne till de bittra strider som kan ta vid när kärleken vittrat sönder.

Det hörde till ovanligheterna att man inom familjerätten satte folk i fängelse, men trots det kunde hon under overksamma stunder tänka att hon gärna hade låst in alla parter som på sina barns bekostnad ville ha en yngre fru, en rikare eller mindre tråkig man, en annan villaförort, nytt sex, fräsch kärlek, en ny världsåskådning, en trevlig nystart innan det var för sent.

Domare Maye ser ständigt till barnens bästa i sin yrkesroll, men har aldrig haft tid att skaffa sig egna. Hennes långa äktenskap med universitetsprofessorn Jack verkar ändå vara förhållandevis lyckligt. De har det gott ställt och ser ut att njuta av livet tillsammans. Resor. Musik. Ett livligt socialt umgänge. En hel rad syskonbarn som med jämna mellanrum gästar den smakfullt inredda lägenheten i centrala London.

När vi kommer in i berättelsen har Jack just meddelat att han bestämt sig för att ha ett utomäktenskapligt erotiskt äventyr. En sista stor passion innan det är för sent, som han uttrycker det. Kanske borde hon ha anat något men den senaste tiden har domare Maye haft annat att tänka på. Ett etiskt komplicerat fall som rönt stor uppmärksamhet i media har fått henne att sluta sig inom sig själv i en stum sorg. Jacks beslut kommer som en chock. Domare Maye blir förtvivlad men visar inte mycket utåt, ett sinnestillstånd som gestaltas effektivt, och samma kväll som hennes äktenskap hotar att haverera får hon ett nytt krävande fall. En sjuttonårig pojke, medlem i Jehovas Vittnen, vägrar att låta sjukhuset ge honom den blodtransfusion som han som behöver för att överleva cancern.

Hon hade makten att avlägsna ett barn från en ovänlig förälder och det gjorde hon också ibland. Men att avlägsna sig själv från en ovänlig make? När hon var så svag och övergiven? Var fanns hennes skyddande domare?

Så länge det rör sig om barn som far illa kan domstolen ingripa. Originaltiteln, The Children Act, och även romanens motto som är ett kort utdrag ur den engelska barnavårdslagen påminner oss om detta. När en domstol avgör en fråga som på något sätt… rör ett barns uppväxt… måste alltid barnets välmåga väga tyngst i domstolens ögon. Men när upphör ett barn egentligen att vara barn och vem skyddar en vuxen som blivit sviken, sårad eller bedragen av en annan vuxen?

Domaren har en hel del gemensamt med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Båda romanerna kretsar kring ständigt aktuella moraliska frågeställningar. Om att göra det rätta. Vad det nu är? Trots att lagar, religioner, normer, väninnekören o.s.v. ständigt dikterar hur vi borde agera, hamnar vi ofta i situationer där vi varken vet ut eller in. Och även om vi gärna vill var goda människor så händer det ibland att vi sårar någon djupt. Varför blir det så? Ian McEwan använder sig skickligt av domare Mayes perspektiv för att visa oss hur bräcklig en även till synes gedigen moralisk kompass kan vara. Det är en viktig insikt som läsningen ger. En annan och minst lika betydelsefull är denna; det rätta är sällan entydigt och ofta obekvämt.

Similar Posts:

• Moraliska dilemman
• Inre och yttre operationer
• Mannen som inte valde
• Kafkaartad satir i toppform
• Storartad satir

När ska vi hinna läsa böckerna? Tänker jag ibland, inte så lite stressat. När bokhögarna invid sängen växer över sina breddar, samtidigt som jag skriver upp ännu något utgivet som verkar intressant efter en läst intervju eller sett författarsamtal. Läsande kräver ju tystnad och egna rum. Är motsatsen till mediebruset.

Bokmässan är ett bra ställe för författare med social kapacitet och scenvana att ta plats. Även mindre vana kan förstås dras ur intressanta tankegångar med hjälp av en skicklig moderator. När jag i efterhand läser mina anteckningar får det mig att fundera just över författaren i rampljuset, och hur olika de tio, tjugo eller fyrtio minuterna där kan hanteras.

foto: Lina Arvidsson.

Tove Folkesson är van vid att ta hela scenen själv. Precis som Eva i hennes böcker, har Folkesson en parallell karriär som musiker och estradör. Helt utan moderator ställer hon de vanligaste frågorna till sig själv, hon kan dem utantill nu. ”Kalmars jägarinnor, varför skrev du den boken?” ”Vad ville du säga?” Folkesson pratar eftertänksamt och välartikulerat. Orden flyter på som ett förberett manus, men utan att för den skull kännas stelt eller stapplande. Hon har en närvaro som flyter in i varje bit av lokalen, ”se på den som sitter bredvid er”, uppmanar hon vid ett tillfälle. ”Ni är inte så olika egentligen.”

När det gäller de uppfordrande frågorna, vänder sig Folkesson emot dem, säger hon. I efterhand kan man visst hävda att Kalmars jägarinnor handlade om feminism. Det går att tala om klasskamp mellan jägarinnor och handbollstjejer, det går att tala om en vilja att skildra utanförskapet. Men hon tror att de flesta författare skriver för sin egen skull. ”Vad ville du veta?”, så tycker Folkesson att frågan borde ställas.

Hon talar om tonårstiden som ett Totalt Jävla Mörker. ”Det låg en hotfull dimma över villaträdgården.” Och samtidigt kan det vara skönt att smyga dit i efterhand, menar hon. Pratar om vikten av svensklärare som tar språket på allvar. Hennes egen var inte allmänt peppande, utan tvärtom sträng: ”inte ett kommatecken skulle sitta fel”. Vilket gjorde Folkesson rädd. Men senare också nyfiken. ”Alla barn håller på med konst”, säger hon. ”Sedan händer något drastiskt där i tonåren, och sen är det plötsligt bara vissa utvalda som får syssla med det.” Mot slutet kommer hon in på en önskan hon närde, om att delta i en musikal, när hon gick på högstadiet. Skolan skulle sätta upp Den lilla sjöjungfrun, och Folkesson kunde ”varje stön Sissel Kyrkjebø gjorde”. Det skulle hållas audition, och hon var så förberedd som hon bara kunde bli. Men bangade ur i sista stund. Vågade inte. ”Men!” säger Folkesson plötsligt. Tittar ut över lokalen med en glimt i ögat som får en att förstå att nu kommer det att hända grejer. ”Vi går inte på högstadiet längre, eller hur? Nu är vi här, på den här fina bokmässan…” Hon går helt sonika ut, tar på sig en lockig röd peruk, kommer in igen och sjunger ”Hela min värld”. Några år för sent, men här kommer trettonåriga Toves audition. Inte ett öga är torrt.

Detta är proffsigt, skriver jag i min anteckningsbok. Det här är ett riktigt föredrag. Jag vet inte vad alla de andra sakerna jag går på har varit. En redovisning i femman? Förlåt, men Tove Folkesson brädar dem alla, hänsynslöst. Har ni någon gång chansen att se henne live, gör det.

foto: Martin Stenmark.

Jonas Hassen Khemiri är överallt, precis hela tiden, jag vet. Alla blir kära i honom. Dels för att han är så vacker. Och ödmjuk, inte kaxig. Men dels för att han pratar så bra om skrivandet. Det måste vara det. Varje intervju jag läser eller ser med honom skiljer sig faktiskt från den förra. Han har helt enkelt hur mycket som helst att säga. Och en slags närvaro i stunden, som lyser. Samtalet Priset för att leva tillsammans inleds med Eric Schüldts väldigt långa anförande, första frågan till Khemiri kommer en kvart in, känns det som. Det skrattar Khemiri åt, ”vad är det här”, säger han, ”nån sorts terapirum på autopilot”? Medan Schüldt skämtar tillbaka om att han bara försöker husera med tiden. Bygga upp en stämning. Som Khemiri nu brutit.

Vidare pratar de om hur minnen egentligen skapas. Att de kan se så olika ut för varje person, även när de varit med om samma sak. Samuel i hans bok, säger Khemiri, jagar hela tiden upplevelser till Erfarenhetsbanken. Han hinner aldrig stanna upp. Det blir som en bild av nutidsmänniskan, en tomhet skapas, där vi förlorar förmågan att vila i något (ungefär som jag på bokmässan, tänker jag. Egentligen är det rätt skönt att komma hem till en hänsynslös förkylning, som tvingar en till säng. Och bok. I dagar.).

Minnen kan också vara bedrägliga, säger Schüldt, och pratar om hur han trodde han gick runt i en skog som ung. Han kan ju se det så tydligt framför sig. Men det fanns ingen skog där han växte upp. Snarare var det ett exempel på hur man som bokslukare kan leva genom litteraturen. ”Jag läste helt enkelt väldigt mycket fantasy.”

För att återvända till tidigare tråd; även Khemiri och Schüldt är inne på ”vad ville du säga med detta”-spåret. Förmodligen för att det lämpar sig så bra för intervjuformatet. Eller hur? Att veta vad man vill säga med det man skriver, det verkar ju smart. Vi lever i en politiserad tid, men också i en ytlig tid, där allt behöver förpackas och snabbt och lätt begripas. De långa samtalen på bokmässan har just förmågan att röra sig utanför det. Roman är dessutom en konstform som arbetar med det större perspektivet. Det är många trådar, mycket att ”vilja säga med det här”. Inom en roman, en bra roman, ryms ju många olika spår och tankegångar, och för att tillgodogöra sig måste man just… läsa den.

Ändå påverkar det, jag kan ju också märka av det. Hur jag i mitt intervju-skadade huvud går runt och funderar över vad jag kan tänkas säga om den här boken, som jag håller på med. När den kommer ut. Om den kommer ut. För att sälja förstås, men också för att samtalet om skrivandet och om boken (och om författaren, som ju också har blivit en kändis), idag konkurrerar med den faktiska läsupplevelsen. ”Lolita är genial för att den illustrerar patriarkatet”, säger Khemiri. ”Det är ju inte det den vill. Men den gör det.” Det är smart sagt. För hur gärna vi än vill analysera, och hur många intervjuer vi än läser, så kan det ibland vara andra än just författaren som sitter inne med svaret till vad en bok vill säga. Det handlar om tid, och trender. Kulturjournalism. Och inte minst: läsaren själv. En bok har nytt liv när den lämnat författarens händer. Vad är viktigast för dig? Vad författaren ville säga, eller vad du tolkar in när du läser? Vad du behöver suga åt dig, just då?

Khemiri är som sagt också ödmjuk, och det är befriande att höra honom prata öppet och ärligt om långa romanprojekt som aldrig blev klara. Att skriva en roman är en stor process där mycket blir fel på vägen, och slutresultatet är sällan eller aldrig som man tänkte sig när man började. Men det pratas det sällan om, eller hur? Var kommer orden ifrån, frågar Schüldt, och Khemiri svarar att han inte vet. ”Men det är en läskig tanke att de kommer någonstans ifrån, för det betyder att de kan ta slut. Imorgon.”

Det finns en motpol också förstås, till att älska Khemiris storhet. Det är att starkt avundas den. Patrik Lundberg skrev en rolig krönika som en pastisch på Beatrice Ask-texten, om ni inte läst den är det nästan ett tvång.

I seminariet Oförnuft och känsla samtalar Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson om sina böcker, som alla kretsar kring kärleken till män, i Ramqvists fall en kriminell, i Boëthius och Anderssons fall den numera väl omdiskuterade kulturmannen. Det är ett roligt samtal att lyssna på, jag skrattar mycket. Kanske främst Andersson har den där osvikliga komiska tajmingen. Liksom Khemiri är hon ett bra intervjuoffer, full av nya infallsvinklar. På två till synes redan gravt uttjatade romaner. Boëthius och Ramqvist har jag inte läst, men samtalet gör mig sugen. ”Man söker efter en förhöjd känsla av verkligheten”, säger Ramqvist, om sin huvudkaraktär Karin, som i Flickvännen lockas in i förhållandet med Johan. En relation som först är sus och dus och stor rikedom tack vare stulna pengar, för att sedan bli alltmer klaustrofobisk i Den vita staden, där Karin fått barn och det börjar gå utför, kronofogden knackar på dörren.”Hon längtar efter känslan av att dras med av något.”

foto: Ulla Montan.

Anderssons Ester är analyserande och klok, men ”de hon faller för är ologiska människor”. Boëthius menar att båda dessa karaktärer verkar tänka så mycket, medan hennes egen, Anna i 70-talsromanen Ofri, ”är mer ‘plums ner i sexet’”. Andersson: ”Hon skjuter upp analyserandet till sen?” Boëthius: ”Ja, det kommer först efter boken.”

Detta är tre olika typer av feminister, sitter jag och tänker. Lena Andersson är av möllanskolan. Hon klär hellre ner sig än upp sig, manliga attribut framför kvinnliga, skulle aldrig göra sig till med smink. Utstrålar pondus och makt med sina roliga, intellektuella svar. Medan Karolina Ramqvist tillhör de snygga feministerna, med röda läppar och oskuldsfull uppsyn. Som pratar om kvinnligheten som en förbjuden önskan om underläge. Drömmen om att bli ”åtrådd, begärd, omhändertagen”. ”Varför älskar kvinnor svin?” säger hon, och menar att detta är en kvinnofråga. Att det handlar om en orationell syn på sex och attraktion. ”‘Varför kan jag inte välja den där snälla mannen?’ Men välj den snälla mannen då!” Medan Andersson då genast kontrar med: ”Men han är för tråkig!”

Och Boëthius då? Hon pratar om en feminism som fanns på 70-talet, som inte ser riktigt likadan ut idag. När p-piller är något vi vant oss vid, och snarare kritiserar. I min anteckningsbok finns det inte lika mycket nerskrivna citat av henne, hon kommer sist i citattävlingen så att säga. Kanske säger det något om de olika tidernas författarroll? Boëthius är främst dramatiker, och kanske van vid att stå nedanför scenen, inte på den. Dock ett intressant citat, som jag tycker sammanfattar bra: ”Jag ville ju skapa ett par som bråkar hela tiden, jag vet inte, på nåt sätt gör det mig upphetsad.” För ja, utan komplikationer hade dessa böcker inte kommit till. De handlar ju om komplikationer, vill man läsa en alltigenom okomplicerad lycklig kärlekssaga så finns det också, men inte här.

Tråkigt nog känner jag igen mig och blir lite nedstämd efter seminariet. ”De är intresserade för att hon är intresserad”, säger Andersson om kulturmännen. ”Om det vore en kvinna skulle hon kallas lätt på foten.” Och om det obefintliga regelverket inom känslornas värld: ”Om vi gjort det här kan det betyda något, det är vi nog båda överens om. Men då kan man välja att strunta i det.” Kärleken och vad vi är beredda att utstå för att få den är helt enkelt alltid fascinerande. Hur mycket svart humor och dräpande kommentarer det här seminariet än innehöll så rörde det vid något som jag innerst inne vet är sant. Och lite för många gånger verkar ha upplevt.

En sak jag också uppskattar var att man pratade så mycket om karaktärerna, det var de som diskuterades. Böckerna kom i fokus. Inte författarna.

foto: Lina Arvidsson.

John Ajvide Lindqvist satsade på att bli trollkarl under en stor del av sitt liv. Uppklädd i väst med grönglansig sidenrygg drar han upp en liten näsduk ur fickan. Trolleri handlar liksom skrivandet, säger han, om att lura åskådaren att tro att detta är verkligheten. När du trollar står du framför spegeln och nöter in olika handgrepp för att få dem att se naturliga ut. ”Många gömmer den i skjortärmarna. Så därför ska jag göra så här”, säger han, och kavlar upp dem. Pratar vidare om att sätta fast näsduken i luften. Och plötsligt är den borta, handen vecklas ut och är tom! ”Och sen finns den ju där”, fortsätter Lindqvist, ”bara att hämta upp den igen”. Och han öppnar som en flik ur tomma intet, och drar tillbaka näsduken från var den nu befunnit sig, in i verkligheten så att vi ser den igen. ”Det finns två olika sätt som folk reagerar på”, säger han. ”Barnslig förundran är det första. Det upplever alla i någon sekund, men vissa kan hänga kvar i det längre. Som ett sorts neverland, en känsla av att verkligheten blev annorlunda.” Andra går mycket snabbt över till den skeptiska försvarsställningen. ”Och hur gjorde du det där då?” härmar Lindqvist, med lustigt förolämpat tonfall.

Jag tänker på när jag läste Människohamn. I den starkt överdimensionerade vita säng jag låg i på den tiden, fönstret som blev en svart och hotfull spegel om kvällarna, jag var inneboende och inget här var egentligen mitt; kanske bidrog det. Jag kunde inte sluta läsa. Och sen kunde jag inte somna. Och sen kunde jag inte sluta läsa. Fortfarande är det för mig hans bästa bok. Den, där tricket genomförs på bästa sätt. Det skapas en stämning då, som ligger kvar även när jag slagit igen boken. Trots att det är flera år sen, och jag länge velat läsa om den, samlar jag fortfarande kraft för att våga. När skräckvärlden griper tag i mig med sina klor sugs jag upp fullkomligt, och vill göra det! Lindqvist pratar vidare om sin nya bok, och visst låter det spännande, men jag är fortfarande kvar i neverland. Det är det som är seminariet för mig. Alla författare är trollkarlar, det var en bra liknelse. Fast vi är olika bra på att inta en scen. Lindqvist har sin väst, Folkesson sitt långa pärlhalsband. Ramqvist sina röda läppar. Scenkostymer, tänker jag. Fake it til you make it, öva framför spegeln, intervjua dig själv.

Men våga också fly undan förväntningarna. Våga vara ärlig och lite svag. ”Karin Fossum planerar och sen skriver hon precis som hon tänkt”, säger Lindqvist. ”Jag vet oftast att ett visst antal saker ska hända. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit.”

Flera av bokmässans semiarier och samtal finns filmade och går att se på UR Play.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Ingenting var en klyscha för jag levde mitt i den”
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin

Elizabeth Smarts prosalyriska (och i stor utsträckning självbiografiska) roman om sin kärleksrelation med poeten George Barker gavs ursprungligen ut 1945. Det är en relation som inleds helt på Smarts initiativ då hon redan som läsare av hans dikter bestämmer sig för att Barker är mannen för henne. Med en enastående envishet får hon poeten (och hans fru) att bli en del av sin tillvaro. De båda skrivande själarna inleder en stormig relation som (från och till) kommer att vara i arton år och resultera i fyra gemensamma barn. Detta dock alltid vid sidan av Barkers ”riktiga” relationer och äktenskap.

Kvinnan i romanen är aldrig den enda för mannen, och hon brottas ständigt med svartsjuka och skuldkänslor. Hon låter sig själv ätas upp av dessa känslor, oförmögen att bryta sig loss. Och hon gör det provocerande nog helt frivilligt, som om det i sig är nobelt att offra sig själv för någon annan. Eller är det för att hon inte vill vara utan den hans kärlek gör henne till – urkvinnan som är sprungen ur själva naturen?

Jag trodde det skulle vara som att ha en fågel i handen, inte ett vilt hav som behandlade mig som vrakgods.
Men jag har blivit en del av jorden: jag är en av dess bortdragande och framrusande vågor. Jag är samma musik som träden, kolibrifåglarna, himlen, frukterna, grönsakerna i sina rader. Jag är alltsammans eller vad som helst av detta. Jag kan förvandla mig till vad jag vill.

Av poeten hon älskar tecknas ingen skarp bild, nej knappt någon bild alls. Det är inte honom romanen handlar om trots allt, det är om hennes kärlek. Vi vet bara att hon låter sig uppslukas av den och att kraften i detta inte svarar mot förnuftet. Det är en klok, tänkande och inledningsvis självständig kvinna som böjer sig fullständigt för kärleken till en man som inte vill ha henne så som hon vill ha honom. Det ger samma frustration som då Lena Anderssons Ester Nilsson kryper för Hugo Rask – starka kvinnor som kapitulerar och offrar sin självrespekt för kärlekens irrationalitet. ”Nej, det finns inget försvar för kärleken, och tårar gör bara brottet värre. Var förnuftig. Var vanlig. Du är en klyftig tös. Du har något i huvudet. Sätt igång och gör någonting av dig själv.”

Språket är lyriskt koncentrerat, och kryddat med bibliska referenser och anspelningar. Smart citerar Höga Visan och Voltaire, och hon använder sig i stor utsträckning av naturens rörelse för att beskriva känslor (knoppning, vågor, vulkanutbrott, förruttnelse). Men så låter hon dessa högtravande bilder kontrasteras mot krasst reella – skrivmaskinsknatter, gårdagens smink och grova porer, eller bomberna som faller på andra sidan Atlanten. Jag samlar formuleringar i en anteckningsbok, och vet att jag inte är den första. För att nämna ett exempel så är Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs hämtat från romanen.

Annina Rabe som skrivit förordet till denna mycket snyggt formgivna nyutgåva kallar den, trots att hon inte tycker om begreppet, för kultroman. Det är en bok som drar med mig ner i en virvel av känslor och formuleringar som jag kan värja mig mot lika lite som kvinnan i romanen kan värja sig mot kärleken. Och som plåster på såren för den som tycker det är svårt att läsa om den här typen av kvinnlig självutplåning – det är trots allt inte George Barker vi kommer ihåg idag.

Similar Posts:

• Hopplöshetens historia
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Vecka 3: Bland skämt och allvar
• Skickligt men svalt
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen